Gjorde mig illa för att lossna och kanske rann lite smärta ut. Jag
vill inte att den smittar.
Sen åkte jag några mil igen med tankarna, trodde jag, fria. Men de
är de inte. De tar ett steg framåt och två bakåt eller om igen.
Några gamla som jag inte tänkt kom igen och helt nya lades till.
På en ö har jag landat nu. Havet och solen tog emot mig och det
vackra lugnade värken en del. Utan att veta vem jag ska bli satt jag
och såg solen gå ner. Frågorna som jag räds aldrig ska få svar
rullade sakta som vågorna mot bryggan under mig.
Distraherade mig med andra människor men långt borta inne i mig
gjordes små hål. När mörkret sänkt sig gick jag naken ut i det
ljumna vattnet och lät det påminna hela min kropp om var jag är.
Jag vet inte när, jag vet inte vad eller hur. Jag vet inte varför.
Men jag är här.
Jag är åtminstone här.
4 kommentarer:
Och det är en väldigt bra början.
och det räcker, just nu, just här! En fot i taget...Du är en av de sannaste själar jag mött. Försöker vara lite mer som du, men det är svårt att släppa murarna jag byggt upp. Mitt uppe i ditt livs villervalla inspirerar du. Kramiz! M
Oj. Inspirerar? Jag?
Hur sjutton då? I att försöka vara sann? Jo, jag försöker. Men gudarna ska veta att jag snubblar omkring rejält mellan varven och knappt vet vad som är upp och vad som är ner .....
Men ändå. Tack. Det värmer ju onekligen.
Skicka en kommentar