Hem

Och när vi var på väg hem var det så här vackert. Jag känner
tacksamhet och lugn. Jag stannar där lite nu.

Det har varit en magisk kväll.

Tack, Ea. Du är fantastisk.

Privat

I dag hade jag en dag på jobbet jag helst inte vill prata om. Sen
träffade jag min psykolog. Det var bra, men jag vill inte prata om det
heller just nu. Jag vill helst bara vara i känslan jag har nu.

Efter jobbet blev jag hämtad. Jag blev satt i en båt. Jag fick åka
till Sandhamn och blev bjuden på middag. Jag fick prata , ta del av
och dela med mig. Jag blev omhändertagen på ett jämlikt sätt. Jag
är en fena på att ankra och han betalade maten, liksom.

Pulsen som varit i turbofart fick än en gång lugnas av njutningsfulla
timmar på och vid havet...

Till havs.

När jag var på väg hem från jobbat i torsdags mådde jag verkligen inte bra.

Jag fick ett tryck över bröstet, svårt att andas och helt yr. Blev lite rädd faktiskt. Var tvungen att stanna bilen och bara vila och andas en stund innan jag fortsatte min färd hem.

Veckan har innehållit mycket press. Dels en situation på arbetet som ställt höga krav på mig inom många områden. Och jag har haft svårt att hinna. Dels en privat situation där jag ställt höga krav på mig själv och där jag känt förväntningarna höga på mig från andra. Jag har både varit projektledare och görare på samma gång, på alla plan i livet. Samtidigt. Och jag hann inte riktigt.

Tror det kallas negativ stress, detta.

Jag överlevde och fortsatte stressen för att bli klar i tid och hinna med båten ut till Skärgården. Jag hann. Väl på båten, med havet omkring mig och solen i ansiktet började så småningom andningen lugna sig och bli djupare. Ju längre ut i skärgården vi kommer desto mer spred sig lugnet i mig.

Väl ute på ön med sina vackra klippor sugs mitt hjärta omkring i känslor som ömsom är tröstande och ömsom saknande. Jag börjar undra om det är så att jag ska göra något annat med mitt liv. Något som innefattar havet. Det finns nog ingenting som får mig att må så bra. Jag älskar det. Jag badar mina morgondopp, borstar tänderna i det bräckta vattnet och känner att det är liv, det här.

Jag känner mer och mer att jag vill komma ur den destruktiva spiralen. Jag vill ta hand om mig.

Jag har den här midsommaren tänkt en del på livet med O. Vi älskade båda havet och det enkla i livet vid och i och på havet. Vi har varit på den här ön tillsammans. Jag har tänkt på Exet. Att jag trodde att han skulle vara den som skulle vara med mig på ön den här sommaren. Jag har tänkt på honom som jag träffar nu och att han borde/ville/skulle ha varit där på ön....

Till slut landade jag i att jag var fullständigt nöjd med att ME var min nära som var där. Det var en skön känsla.

Jag kan väl säga att trots att jag gjort en del utvärderingar av mina tidigare relationer som inte landade helt utan skav (utvärderingarna alltså) så har jag haft en god midsommar. Jag ska försöka se vara mer här och nu och se framåt på ett ickedestruktiv sätt så gott det går.

I morgon ska jag börja på ett lite nytt blad både på jobbet och i min terapi. Det blir en vecka i det nya, sen går jag på semester. Och jag behöver inte ta några beslut just nu. Det är skönt.

Njuta

Leka

Äta

Bo

Åka

Vänta

Hej Hav!

Sticker i väg

ut i skärgården lite nu.

Äntligen hav.

Hej hav!

Dygnet runt

Jag har vänner som alltsom oftast går och lägger sig vid 22-23 tiden på kvällarna. Typ nästan alla vardagar. Närmare kl 22 än 23.

Jag.Fattar.Inte.Hur.De.Gör.

Jag har nåt fel på klockan. Kroppsklockan. Den stämmer illa med samhället och antalet timmar på ett dygn. Själva klockan är ett problem. Det andra är antalet timmar.

Hur.Hinner.Dessa. Människor.Med.Sitt.Liv??

En vanlig dag för mig är jag DÖDENS trött på morgonen. Jag skulle enkelt lova bort både armar och ben i utbyte mot att få ligga kvar i sängen. Jag snoozar (nu vill jag inte ha käcka kommentarer om att man inte ska snooza och att det "bara är att gå upp när klockan ringer", för det är ENBART morgonpigga personer som kan få för sig att släppa sådana råd. Och TRO mig, jag har provat allt.) flera gånger. I morse hade jag två snälla personer som ringde för att få mig ur sängen. Jag gick inte upp ändå. Inte riktigt då. Lite senare bara....

Jag kommer till jobbet och är pigg, jobbar på hela dagen och får en tröttdipp vid 16. Den kan, om nattsömnen varit under 4 timmar, hålla i sig fram till 20-21 tiden. Efter jobbet är det handla, laga mat, tex följa med lilla sonen ner till badet en sväng som jag gjorde i dag, äta middag, åka i väg och hämta lite grejer nånstans eller laga något eller få ett besök. Allt detta kan i bland ske medan jag är så trött att jag vinglar. Men kom igen, det är då affärerna är öppna och familjen vill ha mat, bara att göra då! Sen läsa för lilla sonen.

Så, då har klockan blivit ca 23. Och jag är minsann pigg som en lärka! Då drar jag igång tvättmaskin nr ett eller två beroende på om jag varit hemma tidigare eller ej. Stora sonen kommer hem, snackar med honom. Förbereder något inför morgondagen. Klockan har blitt midnatt. Bloggar lite. Stora sonen vill dricka te. Dricker te. Nattar honom. Ringer den där jag så gärna velat prata med hela dagen, men inte hunnit med. Klockan blir ett, halv två. Ja, jag har några nära som nattugglar precis som jag, antingen för att de är sådana eller för att de blivit så av att hänga med mig...

Klockan två hänger jag tvätten och går och lägger mig. Läser lite och sover sen. God natt och tack, klockan är halv tre.

En annan dag måste jag också hinna betala räkningar och gå i terapi eller så hälsar jag på någon. Aldrig att jag hinner med alla måsten och viljor på en dag, det är alltid något mer jag önskar att jag hunnit när dagen är slut. Jag önskar alltid tid för mer träning och yoga. Varje dag.

Ett tag hade jag en deal med Jo och med Inneboende om att vara i säng före midnatt. Det slutade med att jag varje kväll var så stressad vid 23.45 över allt jag skulle hinna på den där kvarten att jag hade hjärtklappning när jag till slut släppte allt och gick och la mig. Hjärtklappning är en dålig förutsättning för att kunna sova och jag somnade inte före kl två i alla fall......

Hur gör folk som sover mer än 5 timmar per natt? Vad skippar ni?

Var dag

Inser att jag jag saknar Exet (men bara delvis just i det här, eftersom han inte hade så lång historia med mig som de övriga som nämns här) och O och mamma och pappa och mina bröder. För att de visste. Hur jag funkar, vad jag behöver. De visste om min vardag. Hade namn och karaktär på såväl vänner som arbetskollegor och som nu, min personal.

Mina bröder finns kvar, men bara på håll. Men de bor 1600 mil härifrån och när kommer hem från jobbet så sover de!! Och de är inte här på mina fester och vi äter inte middag ihop nån gång i bland och vi har ingen vardag alls ihop.

Mest saknar jag mamma och pappa. Och jag saknar Os föräldrar. Som kan gå in och vara stora och starka och kloka. Jag orkar inte vara äldsta generationen i familjen alltid. Jag är för ung för det! Jag är som en liten föräldralös flicka i såna här lägen.

Jag vill ha någon av de jag haft. För att kunna släppa in någon ny verkar för svårt. För tungt. Hur ska någon enda kunna var allt det här.

Sen tänker jag. ... Att det finns ju andra oxå. Som inte är mamma och pappa eller mina bröder. Som vet en hel del. Men just idag orkar jag inte vara klok och se det. Jag vill ha tillbaka mina nära i det enkla. Jag vill sitta vid köksbordet och gå igenom dagen med pappa. Få hans frågor om hur det gått med det och det. Höra vad han anser. Få stöd och nya synvinklar. Jag vill prata med O som varit med från början från när jag blev VD. Som känner till alla turer och säkert kan se sådant som jag inte kan se.

Jag försöker intala mig att ensam är stark, för det verkar så himla praktiskt att tycka det och vara det på riktigt. Men det går sådär. Jag känner mest att ensam är ynklig, jag. Men jag orkar inte vara den som tar mig ur ensamheten och håller upp allting. Jag vill inte styra hela tiden. Jag vill inte vara chef jämt.

Blir det snudd på sjukt förvirrat att sakna pappa, bröder och ex i samma svep, månne...?

Jag kanske måste redigera det här inlägget sen. Men nu ville jag bara få det ur huvudet, genom fingrarna och ut!

Lik

Jag är jätterädd för att säga vare sig bu eller bä.

Och för att höra bu eller bä.

Jag önskar att jag slapp ta några fler beslut på ett tag och att jag hade full koll på vilka känslor som grundar sig på vad.

Ska man hoppas på allt eller vara glad för de härliga bitarna?

Jag är helt förvirrad. Nu igen. Och Jo säger att jag är hård och inte lik mig.

Kanske är det så?

Men vem är jag lik då?

Chefen

I bland är det förbannat ensamt på den så kallade toppen, så är det bara.

Då kan jag sakna Exet, inte bara som min kärlek utan oxå som en klippa. Eller just i dag verkligen mest som klippa! Hans styrka och kunskap och sättet att peka med hela handen och lösa problem. Jo, för den finns där. Och i dag skulle jag verkligen ha behövt den. Alldeles för många problem som skuggar och drar. Behöver någon att bolla med, som får mig att se andra sätt, som kan lugna mig....

Och min jurist har dessutom den dåliga smaken att gå på semester när jag behöver honom som mest. Han är helt grym. Nästan så att jag blir lite rädd för honom, fast att han är på min sida. Snygg är han oxå.

Som sagt. Förbannat ensamt på det här planet i dag. Jobbwise...

Brrrr....

Göra sig klar

För helgens bravader med långväga besök.

Igår var det här. Jag har varit lite upptagen.

Anullering

Käre Gud.

Jag önskar göra en annullering av min mansbeställning. Det verkar som att något har gått fel. Antingen har jag inte läst det finstilta ordentligt, eller så har jag kryssat någon eller några rutor felaktigt?

Jag undrar om det kan vara så att jag kryssade i "bottenskrap" istället för "toppenkap", tex?

Vilket fel det än är som jag begått i min beställning så har den ju legat där hos dig i några år och jag har nog fått det som jag beställt, men jag undrar om det nu kan gå att ordna så att jag får en ny beställningssedel sänd till mig?

Det brådskar inte så mycket för jag lever nu efter tesen att ensam måste vara stark, men det vore önskvärt att det inte tog för lång tid.....? Jag har trots allt en önskan om att inte gå i pension ensam.

Jag lovar att vara betydligt mer noggrann när jag den här gången fyller i beställningen.

Poff

I dag kom en av mina bästa väninnnor och besökte mig. Vi ses sällan för hon en bra bit härifrån, kan man säga. Det är hon som var gift med killen som efter 10 års äktenskap tyckte att sms var ett bra sätt att framställa en önskan om skilsmässa via. Det har nu gått 6 veckor sen hon fick sms:et och idag skrevs skilsmässopapperen på. Tjohej, vad det kan gå undan här i livet!

När hon klev innanför dörren här höll jag på att smälla av. Hon har aldrig varit snyggare än nu! Jag visste att hon gått ner i vikt, men jag har också vetat att hon knappt sover, inte äter (såatte..) halvt har gråtit ihjäl sig.. så jag förväntade mig inte en kanonpingla, solbränd, perfekt hår, med klara blå ögon. Men det var vad som kom in genom dörren. Jeansen var dock för stora.... så vi gav oss ut på shoppingtur.

Alltså, om man blir sådär snygg av att skilja sig vill nog jag oxå göra det.

Nån som vill gifta sig med mig? (Det är ju en förutsättning för att kunna skilja sig, tänker jag..)

Vi shoppade jeans till min vän. Och en bh. För den var oxå för stor. Vi gick ut och åt. Vi hade hur mysigt som helst! Och hon känner till min stora glädje ett sug efter att vara mer i Stockholm. (Hon är härifrån.. vi delade lägenhet i Vasastan på en gammal god tid) Så det verkar som att vi kommer att hänga en del framöver.

Jag trodde att det här var ett par som skulle hålla ihop för alltid. JAG är fortfarande i chock över att han lämnat henne. Så vad ska inte hon vara..? Tänk. Sex veckor. Från gift med någon man tror att man ska leva med för resten av livet till skild. Poff.

En sak är säker. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig.

Eller

Har liksom inte hunnit blogga riktigt.

Bra eller dåligt, månne?

Svart eller vitt?

Levadag

Mina ups and downs. Det är svårt att tro att det är samma tjej som i dag målar köket samtidigt som hon dansar och sjunger med rollern i hand, som av bara farten möblerar om och lagar en tavla och hänger upp den, som far runt med dammsugaren och plockar grejer och applåderar stora sonens städning.. som i går låg i fosterställning i badkaret i grät och inte ville mer.

Jag har själv svårt att förstå att det är samma tjej. Men det är det. Det är jag. I går blev jag ensam en stund för första gången på sex veckor, trodde själv att det skulle bli skönt och att jag skulle ha några fixatimmar hemma. Nope. Föll igenom när Herr Meningslöshet och Fröken Värdelöshet klampade in och tog över allt utrymme i hela lägenheten. Mådde fruktansvärt illa över mig själv och min oförmåga....Till slut tog jag mig samman nog för att ringa Jo. Osvikliga Jo, som tar emot och plockar upp och skakar till mig alldeles lagon. Som jag gråter hos och skriker hos. Som alltid finns där när jag faller. Jag kravlade mig upp på kanten. ME tjatade mig över till henne via chatt och sms och jag fick mat och vin och fotmassage av en annan gammal god vän till mig. Faktiskt den jag känt längst här där jag bor. Han är dock en ny bekanstskap till ME och jag är glad att de gillar varann. Som jag sagt tidigare, jag gillar när folk jag gillar gillar varann! Man kan väl säga att jag var rätt mycket en partycrascher när jag kom dit gråtandes och snörvlandes igår.... Men de tog hand om mig och jag är övertygad om att deras sätt mot och med mig gjorde att jag stannade på kanten resten av kvällen och natten.

Såg till att få sömn i natt.... framförallt i morse. Inneboende passade barnen från att väcka mig. (tack!) och när jag sen gick upp fick jag njuta av att vi var åtta personer runt frukostbordet. Det lyfter mig och där passar jag! Resten av dagen har gått av bara farten och jag har varit glad. Känner mig som att det inte krävs så mycket för att lyfta mig.

Tills inneboende nyss säger till mig att jag är som min lilla son. Att jag alltid ser något negativt i det bra. Va? Näe. Men vad fan. Det här måste redas ut. Jag som alltid klamrar, hänger, minns att jag har förmågan att det se det lilla i det stora och njuta av det småttiga som är bra i livet. Kan jag inte det? Uppfattas jag som negativ? Jag måste prata med henne om det här igen märker jag....

För om mitt klamrande vid det som är gott inte fanns så vore jag nog inte här alls. Så jag hoppas att jag inte inbillat mig det.

Det är kanske inte det hon menar.Hon menar kanske att jag inte kan vara landad i det som är bra någon längre tid utan att något som gör ont eller ställer till det för mig kommer och knackar på. Ja, det är nog så hon menar. Som i att hur bra mitt liv än ter sig med jobb, lägenhet, barn och kärlek så gör min störning att jag kraschar ändå. Och ja, så är det ju....

Men leve dagar som denna!

Bättre

Med åtta personer vid frukostbordet blir det en mycket bättre dag.
Jag har fixat en massa handling och nu målar jag om köket!

Inget tag

Och så kommer det en dag när det känns som att jag inte kan välja.

När jag inte orkar vara där jag vill vara. När min strävan dödas av för lite sömn och annat som är fel och jag kan inte komma upp och ångesten tar strupgrepp.


Jag försöker välja annat. Trodde jag skulle klara de här timmarna. Att jobb och terapi och det som gör mig glad i livet skulle hålla mig uppe. Tag i armhålorna på mig. Taget slant.

Och där låg jag. Inget blev gjort och jag var äcklig.

För jag kunde inte.

Och i morgon tänker jag inte vara ensam, för jag kan inte det. Kanske klarar du och du och du och du och de allra flesta andra det. Men inte jag. Inte ännu. Det gick inte alls.

Det blev en förlorad dag.

Och de som är så dyra...

Planering

När jag levde med barnens far så var en av de saker jag hade oerhört svårt för hans planeringar. Och mest av allt hans oförmåga (som jag ser det) att göra ändringar i dessa planeringar.

Jag minns en gång, när vi bestämde oss för att köpa hus.. Villa i förorten dådå (huäää...). Vi letade rätt länge och var med och budade på flera hus tills det till slut blev något.

Kvällen innan vi skulle till banken och skriva kontrakt fick jag panik och ville dra mig ur. Jag ångrade mig. På riktigt. Han hävdade att det var försent att ändra sig och jag hävdade att det var det inte alls det, men att dagen efter samma tid skulle det vara försent.

Han övertalade mig. Jag tänkte inom mig att "vad fasiken, det är väl bara att sälja och flytta om det inte känns bra. Nu testar jag det här."

Några dagar senare, fortfarande med magkänslan av att det var helt fel det vi gett oss in på (åtminstone för mig), så tog jag upp det med honom. Att om det inte fortfarande inte kändes bra när vi bott in oss så kunde vi ju faktiskt bara sälja och flytta och att jag skulle chilla i det.

Då fick han panik. För hans plan, helt orubblig, var att bo där i minst fem år. Det hade han räknat på. Och det var spikat.

Jag var redo att bara ta min tandborste och gå precis där då. Men i vanlig ordning övertalade han mig att göra det på hans sätt.

Vi flyttade in i huset. Jag döpte det till "ångestlådan" och jag försökte det mesta för att trivas. Jag målade om, möblerade, la nya golv-you name it. Ensam gjorde jag det också.

Vi några tillfällen försökte jag få igenom att jag inte ville bo där. Well. Jag tog mig ur såväl förhållande som ångestlåda, jag bodde inte kvar i några fem år.

Han bor kvar ännu. Har gjort det i 13 år nu.

Jag vet hur jag vill ha det i dag. Jag vet att jag vill bo här nu. Jag vet att jag vill jobba kvar här ett tag till. Men aldrig att jag skulle rama in något i en tidsplan som inte går att ändra. Om jag har svårt att andas nu så är det inget mot vad jag skulle få då.

Alltså, visst händer det att jag planerar. Tanken med att gå bilogilinjen var ju just att gå den i 4 år. Men aldrig att jag tänkte "jag gör det här oavsett vad som händer, vilka erbjudanden som än dyker upp". Nope. Jag vill alltid vara öppen för fantastiska möjligheter! :)

Jag kan visst fokusera på att göra planer, jag jobbar ju för sjutton med det. Men är alltid öppen. För impulsivitet, för smarta ideér, för det där som är lite bättre, lite mer givande.

Kanske gör jag med livet som jag vill att det ska vara i en käreksrelation. Att man väljer det varje dag?

Istället

för vin.

Nybörjare

Jag har under mitt liv fastnat i dåliga mönster i de kärleksrelationer jag varit i. Så fort jag har fått starka känslor för någon har jag börjat oroa mig för att bli lämnad. Utom i mitt senaste förhållande, då hann jag inte ur den första förälskelsefasen innan jag blev lämnad. Men flera gånger innan har det hänt. Faktiskt i bland redan på dejtingstadiet, om jag fått vibrationer om att de inte är 100 från det andra hållet.

Så vad är det jag har gjort då? Jomen. Jag har börjat förändra mig. Vinkla mig, ta mindre plats, bli tystare. Inkännade. Tyvärr har det här sällan (aldrig eg, men en gång passade det mannen i frågaa att ha full kontroll över mig, men det slutade ju med att jag lämnade honom..) lett till något bra. Den personen jag varit och som "man" fallit för har krympt. När jag har krympt har den andre dragit sig undan lite mer och jag har krympt mig ännu mer. Till slut har det inte funnits något kvar. Det här är en mycket förenklad och förkortad version av vad som hänt.. men jag kan säga att det minst sagt har ställt till bekymmer för mig. Min rädsla för att bli lämnad har gjort att jag blivit lämnad. Toppen.

Nu har jag, med min terapeuts hjälp jobbat väääääldigt mycket med just det här. Och när jag inledde min senaste kärleksrelation hade jag kommit en bit på vägen. Det var också enklare för att jag kände mig väldigt omtyckt precis som jag var. Men ja, det sket sig ändå.

Nu dejtar jag. Skadad och trasig och jätterädd för att få starka känslor för någon igen famlar jag omkring och vinglar och spretar. Så fort jag misstänker att jag är på väg att falla in i några gamla destruktiva mönster så blir jag istället hård och avvisande. Åtminstone för att vara jag. Den är ny. Och det är ju inte sant heller. Så... antingen är jag en mespropp som äter skit eller så blir jag en bitch som ger skit. (Väldigt hårddraget, men dock)

Halllååå??? Finns det något lagom här nånstans?

Jag river och sliter i mina känslostatusar, försöker ta reda på vad som är vad, var de kommer i från. Vad är rädsla och vad är förälskelse och vad är bekräftelsebehovoch vad är nåt helt annat?

Jag vet inte. Jag gör verkligen inte det. Och det är fruktansvärt jobbigt. För det finns ju någon där i andra änden. Som är superfin och förstående och varm och klok. Som jag spretar hej vilt omkring. Det gör mig ont att jag utsätter honom för det. Så ont att jag bara vill dra mig undan ibland. Men när jag tänker den tanken fullt ut så blir jag rädd åt det hållet istället! Nej, hallå-landningsbana? Jag längtar efter honom, det är en massa bra och sköna värden i det här! Jag vill inte alls gå min väg. Inte utan honom.

Så, jag är här. En dag i taget. Och hoppas att han står ut med det. Jag är ju nybörjare på att göra det här utan mina gamla invanda strategier. Det är läskigt och svårt. Men pirret i magen som dyker upp med jämna mellanrum är inget annat än skönt.

Så är det faktiskt.

Stjärnor!

Idag får Herr P en hel radda med guldstjärnor i kanten!

Han gör saker för mig som får mig att häpna.

På det bästa av sätt.

Dag för dag

Jag rensar och städar ut och försöker göra plats. Jag har fått lite hjälp på traven i att sluta sätta Exet på piedestal. Det är en bra sak. Jag lär känna den här nya mannen som dykt upp i mitt liv lite mer för varje dag. Han får en stjärna i kanten för varje dag. Jag vill ha plats för honom och jag längtar efter honom. Där är jag. I dag. Och igår. Och flera dagar.

Bara jag dag för dag. Som den här bloggen heter. Som det var menat att den skulle handla om och som den har handlat om. Om mig och de som påverkar mig, de som är betydelsefulla och de som jag kanske är arg på, eller besviken. Om kärlek. Om lust. Om trötthet och meningslöshet. Om lycka. Om vänskap. Det finns flera saker jag egentligen velat blogga om men som jag valt att inte skriva för att det skulle kunna ställa till det för någon annan, eller kanske för mig själv. En del svårigheter som jag har som jag inte vill skylta med...

Men jag dikterar villkoren. Det finns en mening för mig, bara mig, med att skriva den här bloggen. Jag vänder och vrider på frustration och frågetecken. Jag får utlopp för saker jag inte har möjlighet att lufta på motsvarande sätt annars. Jag kan få input från människor som har lite distans. Det har visat sig väldigt värdefullt. Min och stora sonens kamp har fått skjuts och jag har fått ork att fortsätta bland annat genom er som kommenterat och stöttat mig här.

Han mår bättre, stora sonen. Det går framåt. Vi har nu äntligen fått en bra kontakt med mellanvården och de är engagerade och sonen gillar dem. Mellan varven ser han något som påminner om en ljus framtid och en vilja att göra saker glimmar till hos honom. I går kom han och satte hos mig i köket och bad mig hjälpa honom att googla på några lärlingsutbildningar. Jag blev så glad att jag blev tårögd. Hopp!

Jag känner lite hopp. Jag känner nyfikenhet. Jag har just pratat i telefon (igen) i en och en halv timme. Jag har chattat mig halvt fördärvad. Han får större plats. Det är spännande och skrämmande. Mina rädslor triggas av minsta sak och jag kämpar med att reda ut känslostatusar och försöka ta reda på var de kommer i från. Vad som är vad. Vara sann. Men en sak vet jag med bestämdhet.

Jag tycker om honom.

Hej, jag tycker om dig!

På vägen

Har fortfarande sköna känslor i kroppen efter ett så härligt dygn
med min fina bror. Viktigt och värdefullt och en hjälp på vägen.

Torpet

Här är jag nu. Och ska inte tänka på hur fantastiskt bra jag och E
hade här . Nä. För nu har jag fantastskt bra här med min bror.

Dessutom längtar jag efter någon helt annan.

Så det så.

Fint torp, va?

Gudbarnen

Den äldsta tar studenten idag. Det är då jag fattar varför det
heter gudbarn.

Gud, vad åren går snabbt!

Runda

Hade en runda igår. En runda som i att gå igenom allt som gjort ont, gråta över det förlorade, vara arg på svek och lögner och feghet och ondska och vidrighet. En runda i att gråta i saknad och över förlorade värden. Lät frustatrationen ta överhand och riva hål i magen ännu en gång.

Men jag tror att den här rundan var bra. I dag känner jag mig friare än vad jag gjort på länge.

Något som liknar hopp drar i min uppmärksamhet. Nyfikenhet som tassar omkring i hålen som gjorts i mage och själ. Den klappar lite försiktigt där det är som mest trasigt, alldeles mjukt och läkande klappar den....

Jag ska vila lite i det nu.

Vila.

På året.

Den 31:a maj förra året träffade jag E (Exet) för första gången. Lite mer än ett år sen. Jag brukar ju göra en check sådär lite årsvis. Vad har det här året, sedan vi sågs första gången haft att bjuda på?

Well. Kanske har jag blivit som allra värst sårad och kanske har jag lärt mig som allra mest om mig själv. Det kan mycket väl vara så. Det verkar som att den skyddsmur mot andra människor och framförallt mot att knyta an till andra människor som jag varit så fri från, på gott och ont, nu blivit till en rejäl en. Jag som varit så naiv och godtrogen, full av tillit och med hopp om att människan är god har nu titt som tätt känt stråken av cynism och hårdhet dra genom mig.

För ett år sedan möttes vi och tyckte om varann från första stund. Alltså som i "gillade" och "synkade". Det tog längre tid, med bara enstaka möten under den tiden, innan vi föll för varann med orkanstyrka. I efterhand har vi fått höra att "folk" inte alls blev förvånade över att det blev vi, att vi passade så bra ihop så. Men jag såg inte det då, för året sen. Inte mer än synket och gillet. Det andra kom långt senare. Vad har jag lärt mig av det här? Att det inte spelar någon roll om synket finns där från första stund? Att det kan gå åt skogen ändå? Eller att synket inte MÅSTE finnas från allra första början, att det kanske kan gå ändå?

Vad bra kom ur det här då? Jag var för första gången sann. Jag visade vem jag var. Jag kan i efterhand säga att det åtminstone inte gick åt skogen för att jag inte var mig själv. Vilket ju har hänt förr. Typ som i alltid. Det är bra att jag var sann, på riktigt, för första gången.

Men jag undrar om jag slagit över för mycket åt det hållet nu? Jag håller ju på att lära känna någon nu. En man som jag gillar. Han får inte vem jag är i små nätta portioner direkt. Han får allt i badkarsstora portioner. Rätt ner i knät. Jag undrar vad han gör med det? Allt som är mörkt och dåligt med mig slänger jag upp också. På en gång. Här! Och här! Och här!

Vill jag skrämma bort honom? Nej. Inte egentligen. Men jag vill hellre skrämma bort honom nu än sen. Lite så tänker jag nog.

Även om jag VET att E inte lämnade mig för att jag var dålig för honom, eller ens för att han slutade vara kär i mig, utan att det berodde på helt andra omständigheter-så vill jag bädda för att jag inte plötsligt en dag visar mina mörka sidor och de inte klaras av.

Sen är jag ju, som jag skrev i förra inlägget, nöjd med hur jag har det nu.....

Jag har i ärlighetens namn ingen aning om vilka av mina reaktioner som kommer sig av att jag skyddar mig, eller för att jag inte kommit över E helt, eller något helt annat för den delen. Jag har inte full koll, det kan jag inte påstå.

Men under det här året har jag tagit allt större plats. På ett bra sätt enligt min terapeut. Varit mer sann. Och det känns bra för mig med.

Det gör det faktiskt.

Familjen

Jag trivs med en massa saker i mitt liv. Mina barn. Särskilt när det har varit så många sköna ljuspunkter med Stora sonen som det varit de senaste veckorna. Inneboende bara blir kvar liksom, nu har hon stannat i 3 månader och hon blir nog kvar ett tag till. Det måste tyda på att hon trivs, va? Jag gillar att ha henne där, det är ett som är säkert.

Flickvännen dräller omkring och känner sig som hemma, jag myser med det. Sonens flickvän alltså. Sen har vi ju min flickvän också, ME. Vi firade ett år i lördags, minsann. Vi lever ett skönt liv. Vi hjälps åt med barn och middagar och handlingar och drar på utflykter och kalasar när barnen är på annat håll. Vi ses på frukost på helgerna. Vi har en semester tillsammans med alla barn inplanerade i sommar och planerar nu på ytterligare en vecka tillsammans, men utan barn.

Vi känner oss så hemma hos varann att vi frågar "har vi kvar bönor sen förra gången?" när vi går i varandras köksskåp. Stora sonen har mat i frysen hos ME, just in case. Och så vidare. Skönt kollektiv!

I dag har ME varit på utflykt med sin lilla och jag finner mig sittandes med känslor om att jag borde ha varit med. Jag vill också äta jordgubbar ur små lådor med dem. Vi är ju familj och det är ju en familjegrej, liksom! Inser dock att jag har möjlighet att vara med på MEs storas uppträdande i kväll, vilket ju är en familjegrej det med. Så så får det väl bli!

Länge leve min familj!

Nöjda

Faktiskt.