Jag trasslar nu. Hemkommen till ingen slår melankolin till. Och
drömmen vaknar, petar, puffar, hetsar.

Krafsat lite, ingen bekräftelse. Kan inte vila. Undrar, tittar, letar.
Utåt cool, inåt kaos. Eller trassel åtminstone, inte riktigt kaos.
Skam kommer bubblande. Över att jag inte gjort det jag skulle. Schasar
i väg den med ett "jag ska!" och melankolin stryker över magen och
pannan istället. Söker distraktion. Sund. Inte fly, bara reglera
känslorna sunt. Jag tror jag kan.

Jag längtar. Jag vill. Jag är så orolig och rädd. Och det finns
inte ens något att oroa sig för ju. Egentligen. Det kan inte bli
något hål ens.

Eller så är det det att hålet redan finns och jag är rädd för att
det är för evigt.

Och kvällsunderhållning

Coolt.

Åkte till Öland igår med Stora Sonen och Goda Vännen. För att
vindsurfa några dagar. Jag kan lugnt säga att min privata sol som
följt mig några år valde att stanna hemma den här gången. I morse
tänkte jag att "nåväl, man kan surfa fast det regnar." Och det kan
man. Vad man inte kan, eller åtminstone verkligen inte bör, är att
surfa i så kraftig dimma att man inte ser längre än 50-70 meter.

Vi har inte surfat, för den typen av dimma har idag lagt sig över
Öland. Visst hade jag velat surfa, men kan i ärlighetens namn säga
att vi haft en riktigt bra dag ändå! Eketorps borg med guidad
vandring (som var riktigt, riktigt bra), fika i härliga fåtöljer på
ett galleri, publik åt sonen som övar sig i eldsprutning, fin middag
på bykrogen och nu tittar grabbsen på märkliga Youtubeklipp och jag
bloggar och läser.

För att ha varit den gråaste, regnigaste dagen jag upplevt på mycket
länge så har den varit riktigt skön, glad och bra. Stora Sonen är
så cool och han gläds hela tiden åt det lilla. Tycker att den lilla
sunkiga stugan utan toa och vatten är det mysigaste ever. Och helt
nöjd med allt bara han får öva lite på elden och lära sig lite
tyska.

Själv har jag också varit cool. Var så cool hela dagen igår. Och
kvällen. Förvirrad i vetskapen om att jag nog blivit förälskad utan
en aning om det är bra eller inte, men cool. Och fick ett godnattfsms
vid midnatt.

Så. Cool. Långsamt. Jag har det ju bra. Jag ska vara här.

Några timmar.

Jag var lite pirrig i magen i morse. Och trött. Kanske aningens bakis,
men mest trött. Jag var glad. Det kändes spännande. Tänkte lite
gott om mig. Kände lite hopp. Och lite mer pirr. Sådär sköntobehag
med dålig matlust. Jag gillar det.

Jobbade, drömde lite, jobbade mer. På eftermiddagen började jag
hoppas på ett livstecken. Kanske ett tack för igår?

Nu snackar vi alltså bara om några timmar. Nåväl, det var inte så
farligt. Då. Hade tvättstugan efter jobbet, tvättade och funderade
över det här med passion. Som jag tycker är så viktigt, som jag så
gärna vill ha. Jag undrar vad det står för för mig egentligen..?
Jag tror att en parameter är "snabbt". Det ska gå fort, jag ska få
massor av bekräftelse, det ska inte finnas en chans att jag ska hinna
undra, tveka, bli orolig. Total, snabb bekräftelse. Är det en del i
passionen för mig? Kanske är det så. Jag tror inte det är särskilt
bra. Jag ser inte ordentligt när det blir så. Tror jag. Och att jag
lägger bort en del ansvar när det blir så.

Jag funderade på hur långsam passion skulle kunna vara ett
alternativ. Och tvättade.

Vid åttatiden kom det. Pang-DÄR! Ur min hjärna. Den inte alltid så
hjälpsamma. "Hur fasiken kan du tro att det fanns något där? Han ser
dig som em kompis, inget annat.Vad tror du? Han är fem år yngre, han
leker runt i sitt singelliv och trivs toppen. Varför i hela friden
skulle han vilja vara med dig..? Hur tänkte du nu?"

Nu kan man tro att jag bara la ner efter den skjutsen från hjärnan.
Nejdå. Jag måste oxå få bekräftat att den har rätt.

Så ytterligare ett par timmar senare skickar jag ett glatt och
trevligt sms. Som han snabbt svarar glatt och trevligt tillbaka på.

Och jag är inte ett dugg klokare. Bara missnöjd med att jag inte bara
kan vila och låta saker få vara och vara långsamma.

Att i detta nu inte banka in skallen på mig själv är svårt att
motstå. Jag har ju redan börjat, liksom.

Jag klarade några timmar klokhet, visshet och vilande. Sen blev det
känslostyrt hej vilt. Tyvärr har mina känslor troligen tagit
körkort i Thailand, de kör nämligen riktigt illa...

(om nån vill veta hur man får körkort i Thailand kan jag berätta,
förövrigt)

Försiktigt

Jag tog mod till mig och frågade om vi skulle ses. Honom som jag
nämnde häromdagen. Som jag känt så länge men aldrig förut varit i
fas med såsom singlar båda två samtidigt. Nu är vi det.

Han ville ses. Såpass gärna att han nog prioriterade bort en sak som
var viktig för att kunna träffa mig. Det är jag inte van vid.

Allt flyter. Samtalet hakar i hela tiden, vi vill berätta för varann,
vi vill lyssna på varann. Tiden springer. Stället stänger. Jag
tvekar inte att föreslå en promenad hem till mig som bor (helt klart
betydligt, då han åkte en bra bit för att ses) närmast. Han tvekar
inte att att följa med. Stora sonen med bästis Li är hemma. Vi
hänger på balkongen.

Vi blir ensamma ibland. Inget händer mer än att vi sitter närmare
och snuddar vid varann mer än vad som skulle behövas. Han vill inte
åka, säger han. Men åker. Det där som behövde prioriteras måste
göras i morgon bitti.

Inget händer, mer än att kramen som säger hejdå är väldigt lång
och hård.

Inget händer. Eller hände det just en massa saker?

Jag är så försiktig. Jag säger inget, antyder inget, vilar
långsamt i hur fin han är. Men drar mig inte undan.

Jag är. Här. Nu.

Bara det. I morgon är en annan dag. Jag vilar i att det här var en
bra dag, en fin kväll. Det finns inget jag ångrar, vill ha ogjort
eller något jag önskar vore mer. Det blir det om det är meningen.
Bara då. Och det blir det utan att jag behöver bära, forcera eller
be.

Vilar och andas.

Men visst är det spännande.

Olika

Körde hem från Värmland idag. Har de senaste dagarna haft koll på
vindarna och förstod att det ikväll skulle vara bra surf på Torö.

Körde dit direkt efter att ha slängt packningen i hallen hemma. Det
var bra surf. På bilden Stora sonen och O strax innan de ger sig ut.
Ja, O. Som i mitt livs största kärlek. Han och Stora åkte ut i
förväg....

Det var länge sedan jag såg dem tillsammans... De är så fina med
varann, så kärleksfulla. Mjuka, kramas, berömmer varann.

Men på så otroligt många sätt riktigt olika. Precis som min morgon
och kväll. Jag började dagen med morgondopp i stilla insjö och
avslutade den med solnedgång i ett frustande hav.

Stora Sonen hade på sig den våtdräkten jag hade när jag började
surfa och det kändes lite speciellt, nu när det var hans första
gång på Torö.

Vi satt på stranden nära varann, vi har ju inte setts på en vecka,
kramades vi också. Jag tipsade honom lite om hur han ska göra i
vattnet och såg till att han drack och rättade till kragen på
våtdräkten. Så lägger han handen på mig och säger "du är en
riktig surfmamma du, det är så himla gulligt"

Sedan pratade han om hur härligt han tycker det är att bara få komma
ut, iväg, och att få vara i havet, känna vattnet och vinden. Även
om inte surfet blir perfekt. Jag tänkte att han är allt en riktigt
surfunge....Och att han verkligen börjat uppskatta det vackra i
naturen, börjat se och känna efter, det gör mig varm.

Åh, vad jag har längtat efter honom!

Och i morgon åker Lilla till farmor. Åh, vad jag kommer att sakna
honom! Jag vill ha dem båda nära som ikväll, fast hela tiden.

Det var fint och vemodigt att träffa O. Jag tror inte att det
någonsin kommer att bli mindre svårt än så här att träffa honom.
Det är ontskönt. Det kommer nog alltid vara så. Han är så otroligt
fin och bra. Vi har så många minnen, jag har så många minnen. Men
han är inte min. Han är dock lite barnens och det är gott. Det är
riktigt gott.

Idag vill jag tänka på det goda. Ondskan har visat sig på det
grymmaste av vis de senaste dagarna och jag vill egoistiskt nog idag
få vila i det jag känner tacksamhet över. Som mina barn och hur fint
vi hade det ikväll. När vi kom hem inatt lagade vi pasta ihop och
satt i soffan och åt och pratade.

Det kändes på något vis fullkomligt. Vi tre efter surf. Mitt i
natten.

Trots allt

så blev det en dag med sol och bad med barnen och färska, kokta,
ljuvliga rödbetor. Trots allt, liksom. Det var någon som skrev på
twitter idag att det ändå pågår flera saker. I sorg och i chock
så finns det lugn och ett annat liv parallellt. Liksom. Idag har solen
och baden och rödbetorna varvats med läsande på twitter och bloggar
och tittande på nyheter, jag har gråtit så att snoret runnit, jag
har mediterat med hjärtat flödande till alla de drabbade, jag har
varit så fylld av frågor, hetsiga och heta, att jag spruckit lite i
mitt jag.

Jag kan inte ta in hur så många blivit tvungna att bli av med sina
liv...för att någon ville det....

Massiv

Somnar nästan, efter ännu en dag med semester, sol, bad, glada barn,
samtal, vacker sjö. Trött i sängen där det finns lite sand och
påminner om den fina dagen.

Börjar svettas väldigt mycket och går upp igen, dricker vatten och
slår på luftkonditioneringen. Lägger mig igen med dörren på glänt.

Ångesten kommer in från sidan och vräker omkull mig fast jag redan
ligger ner. Trycker ner bröstkorgen så att jag inte kan röra mig och
sitter kvar tills känseln saknas i fötter och händer. För att jag
misslyckats, är misslyckad, jag misslyckas. Griper efter verktyg
utanför räckhåll, stum och varm. Önskar mig tillbaka till när jag
kunde skära mig fri. Men jag skär mig inte fri, jag minns hur, jag
minns den friheten och längtar dit. Men jag är bara still. Vaken, med
andetag helt korta och med vinande små hål genom hjärtat. Susar i
blodet, men inte förenligt. Jag har inte ens någon is, men kan ju
ändå inte röra mig. Vill att någon ska klappa mig, men har ingen
luft att ropa med.

Sen vill jag inte störa. Kan inte styra tanken, bara följa med. Det
går en timme. Och en halv till och min mamma dyker upp i min tanke.
Jag vill att hon tröstar mig och jag vet att det inte går för hon
lever inte. Jag försöker tänka på alla fina minnen jag har från
min mamma, men det är bara saknad som sköljer över mig. Och
maktlöshet. Och värdelöshet. När tankarna landar i att hon dog
ensam, att hon kvävdes till döds när jag var 170 mil därifrån och
personalen inte hade koll på henne och igen att hon dog alldeles ensam
när hon alltid funnits för oss. Jag var inte där, för hon höll ju
på att bli frisk och jag och Lilla sonen skulle åka dit och hjälpa
henne att flytta hem till hennes nya, fina lägenhet helgen efter. Men
hon dog och jag var inte där och höll hennes hand och hon måste ha
varit så rädd. Där är min tanke när gråten spränger fram och
puttar bort trycket över bröstet och jag får tillbaka känseln i
fötterna först och sedan händerna och jag gråter hela kudden våt
och håller min mammas båda händer igen, vi tröstar varandra och är
starka varannan gång. Som då. När hon fanns.

Det börjar regna här. Det vräker ner och jag svettas inte längre.
Jag gråter stilla nu och jag sträcker mig efter telefonen och skriver
det här. Regnet trummar mot taket och det finns lite luft i mitt rum.

Jag släpper min mammas händer mjukt och smeker min egen kind. Jag
torkar bort mina tårar och håller om mig. Jag torkar bort
värdelösheten utan att skära mig fri. Det kladdar kvar lite och jag
får låta det vara.

Regnet är massivt och drar in när den massiva ångesten klingar av.
De byter plats och jag hoppas att regnet ska skölja bort de sista
resterna som hänger kvar.

Kvällsdopp

Här har jag alldeles nyss tagit ett naket kvällsbad. Ljuvligt. Hej
Livet!

Vandrartankar

Jag la mig på sängen en stund idag och bara lät tankarna vandra. Det
gör jag inte så ofta, inte så tillåtande som jag gjorde idag. Jag
tänkte på Ettan. Jag saknar honom väldigt mycket fortfarande. Och
väldigt ofta. Varje dag. Flera gånger om dagen. Men jag agerar inte
på det. Skriver inte om det här, pratar inte om det, hör inte av mig
till honom. Jag väntar tålmodigt på att det ska försvinna. Saknaden
och tankarna. Vad jag saknar? De stora händerna som höll om mitt
ansikte och smekte mig på ett sätt som ingen annan gjort. Att få
vakna med ansiktet mot hans nakna bröst, med hans doft i näsan. Att
skratta med honom. Att bli kramad av honom sådär när jag bara blev
liten och nästan försvann. Den känslan har jag aldrig haft med
någon annan. Inte så konstigt, med tanke på mina 176 cm och..
Kraftiga byggnad? Kurviga kropp? Jag är stor, helt enkelt. Men han var
mycket större. Jag saknar när det fanns en förståelse mellan oss
och den var fullständigt greppbar. Jag saknar våra gemensamma
drömmar och mål. Jag saknar att känna kärleken jag kände från
honom en gång. Jag saknar det vi delade, det vi gjorde, jag saknar...
Ja, ni fattar va?

När tankarna malt runt ett varv i saknaden gick de över till
problemlösningsfasen. Hur kan jag få honom tillbaka..? Jag spelade
upp olika tänkbara, snillrika scenarior i huvudet. Och förkastade dem
sen. Han vill ju inte, så hur skulle det gå?

Och jag vill ju inte ha bara smulor, eller vara hans kompis. Så jag
fortsätter som förr. Om drygt en månad är det ett år sen jag
lärde känna honom. Jag önskar och hoppas att det kommer en dag då
jag inte enbart känner besvikelse och sorg över att han dundrade in i
mitt liv och gjorde det han gjorde. Och över att jag gjorde som jag
gjorde. Och att jag inte ska känna det här året som något
bortkastat, som jag gör nu. Jo, det gör jag. Han har stulit av min
tid och jag kan inte alls se till vilken nytta.

Sen fick mina tankar vandra vidare till någon jag tycker väldigt
mycket om, som jag känt i många år, men som det aldrig hänt något
med mer än vi setts ibland och är vänner. Vi har nog aldrig, under
alla år vi känt varann, varit singlar samtidigt heller. Och jag vet
att det är därför jag först nu tänker tanken fullt ut. Tanken som
är att jag tycker att han är otroligt fin, klok, rolig, snäll,
spännande och väldigt attraktiv. Och att jag gärna skulle dejta
honom.

Mina tankar avbröts ungefär mitt i hur jag skulle kunna få fram det
här till honom av att det var dags att åka på dagens lilla utfykt.
Så jag vet inte hur, eller ens om, jag ska få fram det. Allt kanske
bara ska få vara som det är. Och om han kommer på andra tankar...
Så får han agera.

Semesterrymning

Egentligen vill jag lägga upp några av bilderna ME har tagit idag,
för de är underbara.. Men hon har gått och lagt sig, jag får be om
dem i morgon..

Det är bilder på utsikten från altanen på huset där vi bor den
här veckan, den underbara solnedgången vi hade ikväll och lite
annat.. Hon är en duktig fotograf, min ME.

Vi har semester med barnen i en hyrd stuga i Värmland. Vi har det
väldigt gott. Förutom att min Lilla hade det jobbigt ett tag idag och
rymde till skogs och höll på att skrämma livet ur alla. Mest mig.
Skräcken när ens barn är försvunnet är vidrig. Sandpapper i
munnen, stor klump i halsen, puls på ställen där den inte ska
kännas, skakande kropp.... Hemskt.

Vi letade efter honom länge och väl. Till slut dök han upp och vi
pratade länge, han och jag. Vi är så olika och jag är ibland dålig
på att känna in det som är viktigt för honom och han är dålig på
att uttrycka det. Jag skäms över att jag inte tagit honom på allvar,
men är ändå arg för hans sätt att visa hur det står till. Jag
önskar så att han kunde prata med mig istället för att tjura och
springa till skogs. Samtidigt som jag vet att han försöker, att han
inte är en sån babbelmaja som jag och Stora sonen är. Vi har ett
språk för sånt här som Lilla inte har och jag möter honom dåligt
i det i bland. Till slut enades vi i nån slags motvalsgegga och jag
tror att han kände hur mycket jag bryr mig om honom... Vilket var en
viktig del i det hela. Han har dundrat in i puberteten och jag har nog
inte hunnit med riktigt.

Resten av kvällen var han på väldigt gott humör och jag tror och
hoppas innerligen att vi slipper fler rymningar från honom...

Och att vi kan fortsätta ägna oss åt bad, paddling och annat
härligt som vi haft för oss idag!

Fick en present av en vän

som hon tyckte passade mig väl.

Tack, E!

Historia

Visan nedan  spelades på min fars, min farbrors, min kusins och min brors begravning. 

Jag sitter just nu vid en sjö och blickar ut över det lugna vattnet, med en yta grå och mjuk under molnen. Jag sitter inte så långt ifrån där det liksom började....

Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

I Värmland är lustigt att leva och att bo,
Det landet jag prisar så gärna
Där klappar det hjärtan med heder och med tro
Så fasta som bergenas kärna
Och var och en svensk uti Svea rikes land
Som kommer att gästa vid Klarälvens strand
han finner blott bröder och systrar

 I Värmland -- ja, där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång --
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

Volontär

Jag har de senaste åren funderar alltmer på att göra något helt
annat ett tag. Gärna någon nytta. Jag har dragits åt att jobba som
volontär i ett halvår-år någonstans. Kanske med Östersjöfrågor
eller med djur på andra sidan jordklotet... Jag började för ett tag
sen prata med barnen om det här för att se hur de ställer sig till
att åka iväg så länge. De var oväntat positiva. Eller oväntat..
Nej, kanske inte. Det är ju ett äventyr.

I går kväll började jag kolla upp möjligheterna för att kunna åka
iväg. Tänkte att vi skulle åka om ett år och att det är bäst att
börja förbereda sig. Döm om min förvåning när jag efter två
timmars letande på nätet inser att möjligheterna jag tänkt mig
finna inte existerar! Alls!

Om vi skulle åka iväg 6 månader skulle det kosta oss ca 250.000 kr.
Det har jag inte. Och har inte minsta möjlighet att få ihop på ett
år. De få platser jag kunde hitta där man inte behövde betala för
att jobba var åldersbegränsade. Lite olika inom olika organisationer,
men maxåldern varierade mellan 25-35 år. De flesta hade 30 som
maxålder.

Min bild av att en 39-åring med utbildning inom biologi och med
tillräcklig utbildning och erfarenhet för att idag arbeta som VD
skulle kunna få jobba mot mat och husrum visade sig vara romantiserad.
Jag är väldigt snopen. Och funderar vidare. Läkare utan gränser,
tex.. Är de alla under 30, eller betalar de för att arbeta? Jag tror
inte det.

Vet ni något om det här? Är jag bara kass på att söka? Finns det
jag letar efter, men att jag inte hittar det? Jag kollade ca 10-15
olika organisationer och jag var antingen för pank och/eller för
gammal.

Jag tänker fortsätta leta och alla tips mottages tacksamt. Men just
precis nu känner jag mig lite nedslagen.

Bekvämlighet

Jag insåg en sak häromdagen. Om svårigheter och framförallt om
lättheter. Jag pratade med en väninna om hur det är sommartomt i
stan och trist och ensamt där. Jag själv hade precis varit i
Skärgården och var ledig. Jag mindes somrar då jag jobbat och varit
i den där tomheten. Att det är så mycket bättre att vara ledig, ta
sig iväg, njuta av havet, vänner och natur.

Hon tyckte det var bättre att jobba i ensamheten och jag fattade inte
först. Att hon menade att man känner sig ännu mer ensam när man
inte ens jobbar. Men då kan man ju åka iväg dit man vill, tyckte jag.

Hon gör alltid grejer som jag är avis på. Hon kan enkelt komma upp
och iväg på egen hand in till stan en lördag förmiddag. För min
del skulle det vara likvärdigt med att bestiga Mount Everest med bara
tänderna.. Jag har nån bild av hur mysigt det skulle vara att strosa
på stan, möta upp nån för en fika.. Så där som hon gör. Men
aldrig jag.

Sen går hon på AWs. Och spelningar. Det avundas jag oxå. Jag gör
det ibland, och har roligt. Men det kräver massor av engagemang och
tar enormt med energi. När, var, hur, göra av med bilen, ha på mig,
mötas var, komma i tid (helst först).

Jag insåg i den här kommunikation att jag missat något hos mig
själv. Jag har alltid tyckt att jag är fånig, blivit arg på mig,
tyckt illa om mig för det här med mina svårigheter. Men jag har ju
lättheter också! Att kl 23.30 på onsdagkvällen bestämma att jag
ska ut i Skärgården med barn och allt dagen efter är inga som helst
problem. Fixa packning, mat för några dagar, hämta flytvästar i
förrådet. Jag fixar. Jag vet hur det fungerar, jag vet vad som
behövs, jag vet vad som förväntas och vad jag kan förvänta mig.
Jag är lugn och trivs. Jag har inga problem med att det inte finns
rinnande vatten på ön, eller att det är ett pyttelitet kylskåp och
liten spis som båda går på gasol. Att jag måste tvätta mig och
borsta tänderna i havet ser jag som en fördel.

Jag går gärna i bikini bland 20 människor på ön, men det skulle
aldrig falla mig in att gå i annat än långärmat och långbent på
krogen eller på en spelning eller på stan överhuvudtaget.

Jag har heller inget emot att åka hem bara två dagar, tvätta och
packa om för att sedan ge mig ut till torpet, utan el och vatten...
Dock med bil istället för båt....

I morgon ska jag ta en fika på stan med någon jag inte träffat
förut. Jag har oroat mig i tre dagar över vad jag ska ha på mig, var
vi ska mötas, hur jag ska hinna först (eftersom jag avskyr när
någon väntar på mig, av flera anledningar). Tur att vi inte ska ut
och dricka vin.. Då hade jag blivit tvungen att ta eftermiddagen ledig
för att lämna bilen, duscha och byta kläder...

Kanske och troligen behöver jag öva på att spontant, i jobbkläder,
träffa nån på stan. Jag har ett minne av att det inte alltid varit
så svårt. Men då var det nog en del alkohol med i bilden, i
ärlighetens namn..

Men så länge tänker jag njuta av lättheten att hitta på, tacka ja
till och bjuda in mig själv på diverse äventyr. Vi har det ju så
gott, både jag och mina barn, när jag gör det!

Utan mottagning

Den här sommaren har jag mest tillbringat på platser utan internet.
Saknar era bloggar, har så mycket att läsa ifatt och känna och dela.

Tänk för ett par år sedan, innan jag började blogga och innan jag
hade hittat er... Då fanns inte den här känslan.

Hoppas jag inte dör hos er för att jag är utan mottagning..

Morgondoppsplatsen

Sonen skäms lite

för mig när jag har skidmössa och solglasögon på båten. Men
asså, det krävs ju.

Liv.

Åh, Gode Gud. Eller högre makter. Eller kanske mitt inre jag..?
Troligen det sistnämnda. Det här är jag.

Jag och Lilla Sonen hade den stora turen att bli upphämtade vid
Slussen med båt och fraktade ut till ett av världens vackraste
ställen, strax utanför Möja. Redan under båtfärden mellan kobbar
och skär lindar sig något runt mitt inre och läker och pillar.
Pockar och smeker. Ansiktet mot den klarblå himlen och närhet till en
av mitt livs största kärlekar, Östersjön, leder tankar in i
vaggande lugn.

När vi kommer fram till ön sprudlar kärleken i mig. Små saker,
kanske inte värda någonting för dig, som att borsta tänderna i det
bräckta vattnet inför sänggåendet, blandar ner min stress och
driver mig uppåt.

Vi åker ut och lägger nät i det glittrande havet. Lilla Sonen lär
sig sköta aktersnurran och jag kvällsbadar ensam i solnedgången...

Jag vaknar tidigt av vännen som tjoar och öppnar min dörr och dofter
av tång driver in tillsammans med solskenet. Jag tar mitt morgondopp
naket och vaknar fint och mjukt i det svala vattnet. Jag torkar
sittande i båten på väg ut för att vittja näten. Fångsten är fin
och vi kommer att få en middag värdig kungligheter, eller ännu
bättre oss, det vet jag redan nu.

Det är min andra dag på semestern, vi ligger på klipporna och
lyssnar på Sommar. Sommarprataren idag får mig både att le och att
gråta en skvätt. När musiken spelar svalkar vi oss i havet igen.

På kvällen dignar bordet av grillade abborrar och måltiden är en
fest.

Nu ligger jag till sängs och redan i morgon måste jag åka hem. Jag
har lånar en liten del ett par dagar, men kan inte låta bli att
tänka att det nog måste finnas en del av det här som bara är mitt.
Att jag bara inte hittat det ännu. Gode Gud eller Högre Makter..
Eller mitt inre jag. Jag kanske måste, men hur ska jag våga och hitta
rätt på egen hand?

Lite

Jobbar lite. Sticker iväg och kvällsbadar lite. Planerar lite.
Håller lite fint hemma. Promenerar lite. Mejlas lite med nån som jag
inte dejtar. Umgås med mina barn så mycket det går. Är ensam lite.
Saknar Stora Sonen som bor borta och jobbar i veckorna. Har inte varit
utan honom så här mycket på flera, flera år. Eller aldrig?

Förundras lite. Över livet och människorna. Njuter lite av det
ganska stillsamma just nu.

Många lite blir mycket bra. I morgon bär det troligen av ut i
Skärgården. Först fanns en plan, den har nu bytts mot en annan. Men
Skärgård. Längtar efter morgondopp i havet. Inte så lite.

Trist

Jag ligger sjuk och så har en fågel bajsat på glaset till balkongen.

Jag vill inte vara sjuk. Jag vill leva gott och ta hand om mig med
träning, rätt mat och vettig sömn. Allt det där går åt skogen
när jag mår så här. Det här är inte enligt planen alls. Det gör
mig ledsen och jag känner mig misslyckad. Jag vet väl att det inte
är mitt fel att jag är sjuk, men jag var ju så bra på gång. Nu
förstört. Och trist. Så fruktansvärt trist. Igår stack jag ut en
sväng med Lilla Sonen, jobbade och tog ett dopp sen. Känns som att
jag får lida för det idag. Inte badet, sånt blir man frisk av. Men
det andra.

Trist. Jobbar från soffan idag. Trist.