Det viktiga

Tuppkammen, Stora sonens, är fixad, sidorna är rakade. Jag har valt
ut favoritflipparna.

Då är det väl bara att åka? Ahh.. Julafton i morgon, ju. Ska bara...

Har inte packat ner en endaste liten pinal. Taxin kommer kl 04.10 på
juldagsmorgon. Först ska vi ha julafton!

Jag har åtminstone tvättat. Och jag har fixat en
förstahjälpenlåda. Med ormsalva, tigerbalsam och voltaren. Det är
brukligt att slå sig när man surfar. Nu ska jag sova och i morgon ska
jag fira jul. Lite extra med lilla sonen, som inte ska med på resan
denna gång. Han har åkt på två resor med pappan redan i år, så nu
är det Storas tur....Och jag fixar inte att ha koll på dem båda plus
Ettan där i havet! Jag har ju knappt koll på mig själv..

Skönt ska det bli att komma iväg. Jag ska läsa, vila, sova, surfa,
njuta, vila, surfa, äta, läsa, surfa.... Och gå i flippfloppar
förstås!

Chefen

Chefens chef visade både en del empati och en större förståelse för Stora sonens problematik än vad jag sett hos någon annan på socialtjänsten hittills.

Med det inte sagt att något är vunnet eller hemma. Bara precis det. Hon lyssnade och antecknade och sa något om att det inte ska få gå till så här.

Nu ska jag vänta på besked, som jag får när jag kommit hem från resan. Så jag gör det. Jag känner att jag skötte det på ett sätt jag är nöjd med. Jag var cool och klok. Det ligger ingen prestige i det här alls för mig. Det handlar om att sonen ska få den hjälp han behöver för att må bra och ha ett bra liv. Om det kräver att jag måste slicka rumpor, då gör jag det. Inga problem.

Mitt skolbarn?

I morgon har jag fått till ett möte med chefens chef på
socialtjänsten. För att dra det hela med Stora sonens rätt att gå i
skolan ett varv till.

Han trivs på sitt jobb. Han mår mycket, mycket, mycket bättre. Men
han vill faktiskt gå i skolan.

Jag ska vara smidig. En gång till. Sista gången med mjukvantarna.
Håll tummarna. Om de inte häver beslutet om att han inte får gå i
skolan så åker mjukvantarna av.

Då lovar jag att den tjejen (mamman, dessutom) som fixat att bli VD i
en mansdominerad värld tittar fram. Med styrka som en björninna, list
som en räv och envishet som en åsna. Ett helt jäkla zoo!

Men i morgon ska jag bara använda mjuk list. Från en chef till en
annan.... Lägga undan ilskan, känslan av att både jag och sonen
blivit kränkta och der faktum att hennes undersåte begått 100-tals
tjänstefel.

Måtte det fungera....

Surt

Jag reagerar mycket starkt på om någon blir sur på mig. Eller verkar arg på mig. Trots att jag i grunden vet att det inte finns något att vara sur på. Hela min kropp drar ihop sig, jag blir som paralyserad.

Jag har dåliga minnen. Jag har levt med en man som jag var rädd för. Minsta ilska gjorde mig paralyserad och jag tassade på tå och vände mig själv ut och in för att vara till lags. Det här var många år sen nu, men kroppen minns. Sinnena minns. Fortfarande reagerar jag med att vilja göra mig liten, inte säga ifrån, anpassa mig, göra rätt..... när jag möts av surhet eller ilska. Det behöver inte vara mycket.

Det krävs verkligen inte mycket för att känslorna ska komma. Komma och paralysera mig. Andra som inte har den erfarenheten jag har skulle på sin höjd bli lite sura tillbaka eller mer troligt vifta bort det, eller kanske inte alls märka det.

Jag inser att när det här händer så måste jag förklara mig. Inte dra mig undan. Jag har rätt till det. Påminner jag mig.

Mansord

Varför finns det ingen ogift motsvarighet till ordet kvinna?

Min fru: Vi är gifta.
Min kvinna: Vi behöver inte vara gifta.

Min man: Vi är gifta.
Min..??: Vi behöver inte vara gifta.

Finns inte. Varför?

Och jag skulle inte få för mig att säga "min man" om det inte var
det.

Pojkvän känns för ungt. Min kille? Funkar ok. Särbo är kliniskt
kärlekslöst. Sambo tråkigt. Jag kallar Ettan för min kärlek eller
mannen i mitt liv. Det är fint och bra, men inte lika enkelt
träffande som att jag är hans kvinna. Fast han säger " min tjej".
Förvisso.

Vad säger ni? Jag tycker att vi behöver ett nytt ord. Förslag?

Ja.

Tagit upp jobbiga grejer. Skönt. Sagt ifrån. Toppenjäklabra. Känns
lite farligt, men jag gjorde rätt. Inte bara anpassa mig.

Tröttheten dänger till med jämna mellanrum, jag klarar att vara på
benen sisådär tre timmar i taget.

Inget läkarbesök idag, hon ställde in. Blir i morgon istället. Jag
har panik. Storkonsert på lördag, födelsedag på onsdag, ett
företag att driva, julafton och en resa till Marocko dagen efter. Allt
ska fixas. NU.

Och jag kan inte. För jag bara däckar. Nu ska jag däcka igen.
Tyvärr svårt att sova. Ska testa lite naturgrejs. Önska mig lycka
till.

Fel

Det är något fel på mig. Alltså värre än vanligt. Den här
tröttheten är inte bara att vara trött. Den innefattar yrsel,
matthet, muntorrhet och massa obehag. Idag gjorde jag ett ärende på
stan vid lunch. Jag var på två snabba besök i nästan tomma butiker.
Jag kunde knappt ta mig tillbaka till bilen. Jag var helt slut. När
jag kom fram till bilen var jag tvungen att vila en stund innan jag
kunde köra. Hem. För jag var tvungen att åka hem för att vila en
stund innan det var dags att hämta Tuffa efter hennes tredje operation.

Den hade gått bra. Vi åkte hem. Jag vilade. Gick över till ME och
fick dem bästa massage jag fått på flera år av Lisan, som gav oss
båda varsin massage i födelsedagspresent.

Jag kunde återigen knappt gå de 60 meter jag har hem från ME. Jag
ska till Doktorn i morgon, fick tag på en återbesökstid. Så här
kan jag ju inte ha det.

Ettan ringde från långt borta. Han saknar mig, säger han. Jag saknar
honom också. Så väldigt mycket. De värsta skaven kommer när vi är
ifrån varann. Bäst har vi det när vi är nära. Jag vill vara nära
jämt.

Håller

Tassar lite försiktigt. Lämnat katten på sjukhuset och åkt till kontoret. Skriver juridiska handlingar och räknar och tar kontroll och ringer samtal. Och tittar ut genom fönstret på solen därute.

Vansinnigt trött i dag med. Ska göra ärenden i City om en stund. Känns lite som att jag ska bestiga Mount Everest med tänderna och önskar mig sällskap. Jag känner mig sorgsen. Blir arg på att jag är sorgsen, för det är så tråkigt att vara. Ettan ringde igår, en gång till. Han bad mig sovra bland det han hade sagt kvällen innan och ta bort det orättvisa, att han inte menade det. Jag försöker göra det. Men några sagda ord finns som ett skav ändå. Jag håller allt bara lite ifrån mig.

Det är vackert därute. Jag är trött härinne.

Stllvirr

Skjutsade Lilla sonen till tåget kl 7 i morse. Jag minns det knappt. Åkte i pyjamas. Åkte hem och la mig igen. Sov många timmar. Vaknade och kunde inte röra mig. Ettan ringde, jag svarade inte. Blev rädd och grät. Kunde inte röra mig. Messade JO, hoppades att hon skulle ringa. Hon ringde inte. Jag kunde inte röra mig, grät. Efter en timme ringde jag JO. Kunde inte prata, men hon drev. Som jag visste att hon skulle. Hur många gånger har inte denna fantastiska kvinna räddat mig...?

Sen bajsade katten på lådan (som ju står i mitt och numera hennes rum pga att hon inte får röra sig efter operationerna) och läget blev ohållbart, jag var tvungen att gå upp. Bra där, katten..

Jag har inte velat ta i något, inte göra något, inte prata med någon, inte ens försöka vara duktig. Inte velat göra något som varit bra för mig och inte heller något som varit dåligt. Jag ville inte.

Sen startade min Stora son projekt här. Virvlade, pratade, lagade Sushi och gjorde Fudge, drog med mig i farten och det blev åtminstone lite städat och lite tvätt fixad. Jag hoppas att inte märkte hur mörkt det var där jag var, för med honom blev det ljusare.

Min höft värker och jag med den. Rädslan sitter i. Jag hörde av mig till Ettan sen. Han frågade inte om min dag och det var skönt för jag ville inte prata om det. Pratade inte om något känsligt, men han var mjuk.

Jag sitter förvirrad. Redo att springa, eller bara krypa ihop. I morgon ska katten opereras igen. Och jag undrar om det finns någon drömtydare därute? I så fall skulle jag hemskt gärna vilja veta varför jag drömde att jag och ME var på en fest och träffade Exet där och han skrev kärleksbrev till mig på mina bara skinkor..??

Bytt

Glädje och stråk av lycka får ingen beständig plats i mitt liv.
Stråk får väl sällan det. Solig blick i gnister byts mot trötthet
helt överrumplande och jag har återigen varit så yr och matt att
inget varit genomförbart. Känslan av stark kärlek byttes till
hulkande ångest och känsla av misslyckande och stor rädsla och
tveksamhet. Jag kastas fram och tillbaka och så vet jag inte om jag
vill ha det. Eller vänta, så är ju mitt liv..?

Vad är sant och vad är mina monster? Ord som " jag vill inte ge dig
det" klingar mot svidet i magen i samma takt som min flyktinstinkt.
Jag försökte dela, det landade fel. Jag vill inte dela mer, för jag
vill inte vara för mycket, inte göra fel. Det jag är osäker på är
bättre att hålla inne bara. Backar här. Finns risk för en strategi.
Den ligger och lurar.

Det som skulle bli ett mjukt god natt blev hårda ord och tårar har
lämnat salta spår. Jag är tyst nu. Inuti inte. Det som skulle bli
ett mjukt och tidigt god natt då jag kräver sömn för att hålla
ihop det allra minsta blev flera timmar. Inte mjukt. Inte kort. Jag
vill fly från mig. Eller hitta den som vill som jag, som känner lycka
över samma saker som jag. Som ser värden i det jag ser, som vill dela
på samma sätt som jag.

Kanske är det som någon sa, alldeles på tok omöjligt. Nu känns
kliven i fel riktning påtagligt stora och jag har verkligen ingen
aning om hur jag ska förmå mig att sätta ena foten framför den
andra igen. Det känns inte som att djupa andetag räcker någonstans
alls.

Jag är trött. Fruktansvärt trött. Hoppet tilltufsat och
seframemotsakerna kantstötta eller så orimliga att till och med jag
kan se det.

Jag har gjort fel. Igen. Vinglande obalans puttar mig fel och genom
att måla fan på väggen och försöka förklara något som inte
behövdes förklara blir min osäkerhet bränslet för avfyranden.

Kanske kan bara någon lika trasig som jag, med passion som drivkraft
och i övrigt blind möta mig. Som jag tänkte ett tag. Kanske är det
så.

Jag vet inte alls. Men jag nöjer mig inte med att inte veta. Jag vet
bara inte hur jag ska orka ta reda på något alls. Hur ska jag orka
att inte ta till en strategi eller fly?

Hur????

Idylliv

Föreställ er följande; en storfamilj som julbakar i ett lantkök.
Det stökas, skrattas, några lussekatter bränns vid,
pepparkaksljuslyktan ser ut som en hög älgbajs, fudgen blir gudomlig
och knäcken likaså. Middagen, som smakar ljuvligt, intas under
livliga, intressanta diskussioner och samtalsämnen mellan
generationerna, det skojas friskt och med enorma mängder värme. När
alla har ätit klart åker en gitarr fram, Cornelis hedras och det blir
såväl solosång som allsång. Ute faller snön helt stilla där
hästarna står och tuggar på sitt hö.

Jag och svärfar går ut och tar hand om hästarna, tar in dem och ger
dem mat. I ljudet av hästarnas tuggande och i doften och värmen av
dem pratar vi om liv och kärlek. Samtidigt inne i huset skapas band
mellan barn och ungdomar som träffat varann för första gången och
de finner varann och knyter banden. Kvällen avslutas med vin och prat
i det varma köket.

Söndag morgon bjuder på såväl sovmorgon som gemensam storfrukost
för alla 13 personer ungefär vid den tid som andra familjer äter
lunch. Ute skiner solen mot den gnistrande, knarriga snön. Med mätta
magar ger vi oss ut med pulkor, hund och hästar. Det finns något för
alla. Det åks pulka, byggs snögrottor, promeneras, skrattas , busas
och rids. Jag red också. För er som inte vet det är jag en riktig
gammal hästtjej, som såväl haft egna hästar som jobbat med dem på
heltid...

Till det här måste tilläggas att det rör sig om umgänge med
öppna, varma, charmiga människor som klampade rakt in i mitt hjärta,
såväl barn som vuxna.

Så. Har ni föreställt er?

Det var så mitt första möte med svärfar och hans familj blev. Som
stora sonen sa med glitter i ögonen "Det var så roligt! Och som att
vara på besök i Bullerbyn, men utan att vara pretto!"

Jag är såld. Som att ha blivit förälskad i en hel familj.

Dumt och bra

Jag gjorde något riktigt dumt igår kväll. Jag laddade min gamla telefon för att leta upp en bild jag har i den. När den var laddad och jag hade hittat bilden, passade jag på att läsa de 55 sms (av många hundra) som jag har sparat där, som Exet skickade till mig när vi var tillsammans. Smart. Återigen satt jag där med en hög frågetecken i knät. Och smärta. Jag drog lite i frågetecknen och försökte räta ut dem, men det gick inte. De var likafullt perfekt krokade. Det han har skrivit... om det inte var sant. Något av det. Så är han på riktigt sjuk. Rakt igenom. Om något litet av det han skrev var sant, så är han illa ute i dag. Om allt det han skrev var sant... Så skulle inte livet se ut som det gör nu. Så jag måste utgå ifrån att det mesta inte var sant. Samtidigt så borde han vara på Dramatens scen om inget av det han skrev var sant, eller om sättet han agerade på var fejk.

Det värsta är fortfarande att inte ha fått veta hur han tänkte och varför han gjorde som han gjorde. Det verkar vara stört omöjligt för mig att helt släppa de frågorna. Jag försöker verkligen att landa i att jag inte vet. Att inte spekulera. Att låta det vara.

Jag fick en länk skickad till mig av hon som var hans ex när vi var tillsammans, som är kvinnan han lever med igen nu. Hon skickade den till mig i somras, ett halvår efter att han gått tillbaka till henne. Jag har inte kollat upp den förrän idag och nu gjorde jag det för att se om det kunde förklara något. Det kunde det inte. Det var inget där som jag inte redan visste och det var snarare så att det fanns saker där som stred emot hur det har blivit. Att han inte pratat med mig, inte förklarat, inte ens gett Stora sonen minsta lilla chans att förstå. Jag fattar verkligen inte varför hon skickade den här länken. Det tyder bara på att hon har grymma luckor i vad som egentligen hände. Men det är ju knappast mitt bekymmer... Jag vill bara inte att han ska bli bortslösad. Trots det han gjort mot mig så finns det saker i honom som inte borde slösas bort...

Det är olika här i världen, med relationer och så. I morgon har jag och ME fest för våra decemberfödelsedagar. På den festen kommer våra kärlekar som vi lever med idag att vara, MEs exman (och min gode vän) kommer, min "gamla O" och även "Gud" som jag var förälskad i ett tag, men som visade sig inte alls vara för mig, utan för Stora sonen-som hans mentor. Hej livet, vad bra det kan bli.

Exet, däremot. Honom kan jag knappt säga hej till på gatan. Så många lögner, så mycket destruktivitet, så mycket feghet har trasat sönder något underbart. Han var min bästa vän ett tag. Jag saknar den vännen. Jag saknar hans klokhet, hans humor, den ärlighet han visade mig. Ett tag. Jag saknar den han var med mig.

Jag ska inte ens skriva om honom. Än mindre läsa hans sms. Otroligt dumt av mig.

Jag kan berätta istället att det känns bra att O ska komma på festen. Att jag kommit över mitt livs största kärlek och jag är uppriktigt glad och nöjd med att han har blivit pappa nu äntligen och är verkar vara med en tjej som är mycket mer rätt för honom än vad jag var. Och att vi kan prata och skratta helt otvunget numera. Att jag kan berätta för honom om Ettan. Att han blir glad av att höra. Att han träffar mina barn fortfarande och det är avslappnat och skönt. Att jag kan ringa till honom och fråga om surfgrejer som hur man enklast surrar två surfbrädor på taket utan att ha takräcke :). Att vi har blivit vänner. Trots allt.

Ettan! Vi har inte setts på hela veckan. Jag saknar honom så att jag håller på att gå av på mitten!

En hylla färdig.

Ja. Vi äter mycket sånt. Vegetarian, va.

Sonen röjer!

Jul

Många bloggar svämmar över av jul. Eller beskriver julpyntande. Och
pyssel. Och på Facebook kryllar statusar av Lussebullsbak och
adventsfikor. Idag har jag och stora sonen julpyntat. Ni ser det hela
på bilden. I övrigt har vi storhandlat inför fest på fredag och
julpysselsbak på lördag (första gången jag ska träffa "nye
svärfar"!). När vi kom hem med de åtta kassarna mat och Sonen skulle
packa upp det fick han fnatt. Fnatten bestod i att han rensade
skafferi, kylskåp, andra skåp i hela köket under två timmars tid.
Helt på eget initiativ och riktigt, riktigt snyggt gjort. Han gav mig
energi som sjutton och jag gjorde en massa saker som hängt över mig i
flera månader. Man ska vara två. Det är ju det jag säger.

Listad

Jag kan inte sova. Nu igen. Jag kan sova på morgonen, men då får man
inte enligt samhällsnormen. Försöker med att sova middag, då jag
är så trött att jag vinglar in i och tappar saker. Lägger mig...
Slappnar av... Inte. Får hjärtklappning och det är kört. Är för
trött för att få något gjort. Förrän det blir kväll. Då kan
jag, då orkar jag. Skyndar, skyndar så att jag ska hinna göra allt
innan jag måste gå och lägga mig! Adrenalinpåslag blir det som
sitter på min sängkant. Inte ett dugg sövande ska jag be att få
tala om.

Så här håller jag på. Och har sjukt mycket att göra. Har nu fyra
stycken "att göra listor" som jag försöker fräsa mig igenom.. Men
helst vill jag på dagen helst bara använda dem som täcken.....

Frö

En liten stund, några andetag. Med dig glittrande kan jag släppa
taget ett slag om den rostiga ledstången som skavt mina händer så.
Jag låter lite trygghet bubbla mot din hud och stänger en dörr eller
två om labyrintens mörkare gångar.

Du säger att jag ska låta det få vara så bra som det är. Jag gör
det. Några andetag gör jag det. Det finns ett vi, inte bara med ord,
jag såg och kände det igår. Skratten värmer i det gnistrande och
jag håller i glädjen lite mjukt. Vi kommer närmare och jag är ett
frö som vill gro. Med näring kan jag det, får jag det kan jag låta
kapseln spricka.

Bra jobb

Stora sonen gör ett bra jobb. På jobbet och i livet. Jag älskar
honom så att jag nästan går av på mitten. Han gör något helt
fantastiskt och han ÄR helt fantastisk.

Och han har lika sjuk humor som jag. Jag är galet lycklig över att
han finns i mitt liv. Det gör allt mer värdefullt. Och det är
tamejsjutton aldrig händelselöst!!
Om ni tänker er liksom scenariot på bilden, där den Stooooora Hajen
tar den Lillaaaa Fisken... Gånger 100 och i IRL så har ni veckans
händelse i ett nötskal.

Kärleksmonster

De finns här och kryper fram ur vrårna eller står och skriker på
mig från Dramatens scen. Monstren. Kärlek som smärta, kärlek som
driver, kärlek som luft att andas och inte vara utan. Och så monstren
som förstör. De som kryper så försiktigt och får mig att leta
bland ord och leder mig bort från det viktiga. De som skriker högt
och låter mig få veta att jag aldrig kommer att bli fri. Monster som
inte låter mig få en lugn stund, utan som jagar mig alla vakna
timmar. Får jag andas en liten stund, som i alldeles lugn? Snart
slingrar sig en tanke fast och drar mig med på mina egna tankars
virrfärd och inget lugn finns att se.

De är ett otyg som jag vill få bukt med. Jag vill inte att de ska få
förstöra något mer. Aldrig mer. Men de är redan här, söndrar mig
och skrämmer....

Hål

Jag har ett hål i huvudet. Och ett i magen. Eller sitter det i själen? Det händer att jag då och då inte kan låta hålet vara, utan måste fylla det med tankar och känslor. Tills det svämmar över. Minnen, drömmar, sagda ord och de där orden som aldrig blev sagda.

Kent sjunger:

Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta

Jag lyssnar på låten på högsta volym när jag kör på vintriga vägar med årsredovisningen bultande i tinningar och mage. Och undrar varför den här dagen blev extra svår.

Det finns dagar, som den här, när jag en stund så gärna hade velat ha ett val. Att jag för en stund kunde få vara den som tog beslut, gjorde val och inte bara var den maktlösa, frustrerade med alla frågorna och smärtan.

Jag vet att det finns saker jag kan välja ändå. Att jag gör massor av medvetna val hela tiden. Men inte JUST DET. Det fick jag inte och kommer aldrig att få.

Så, nu ska jag släppa det för den här gången. Låta hålet bara vara där. Det finns där, jag accepterar det. Kanske krymper det, kanske fylls det med annat. Men om det inte gör det, så får det vara så också. Det är en del av mig.

En award på fredagen

Jag har fått en Award av käraste Osynlig. Tackar för det!! Och då är det menat att gå till så här:

Vinnare av Beautiful Blogger Award ska:

Kopiera bilden och lägga den i ett blogginlägg

Tacka och länka personen du fått awarden av
Skriv 7 saker om dig själv

Ge vidare awarden till 7 bloggare

Så här är mina 7 saker om mig själv:
1. Jag älskar min katt.
2. Jag tar på mig t-shirtar ut och in på morgonen för att annars skaver sömmarna för mycket.
3. Jag älskar att sova nära. Då kan jag somna på två minuter, något som annars vanligen tar nån timme eller så.
4. Senap är det i särklass äckligaste jag vet. Verkligen.
5. Jag bytte tilltalsnamn som 11-åring.
6. Jag är rädd för nyckelpigor.
7. 7 är mitt turnummer.

De som får min Blogg Award är:

Colour
Jo
Trollet
Regnnatt
Åsa
Grävis
ME

Smitare?

Somliga klarar sig visst från återfall hur länge som helst. Eller
så är det bara ingen som kommer på dem...?

Fyllejidder

Jag har haft vänner över på spontanmiddag och spontanfika. Sex personer runt köksbordet och jag trivs. Nu är jag kanske aningens för full för en onsdag, men just nu bryr jag mig inte om det. Glad över vänner och lillebror och så skönt umgänge en bara vanlig vardagskväll. Hej, mitt liv! Saknar Ettan som är i sitt hem med miniettan och önskar att de var här. Tänker lite på att Exet fyller r i morgon och minns så väl hans födelsedag förra året och vad han fick av mig i present, svårt att fatta att det gått ett år redan. Men det har det. Det har det fan. Minns exakt var vi var för ett år sen och det känns å ena sidan som att det gått betydligt mer än ett år, samtidigt som minnen för mig närmare och det är plötsligt nyss.

Funderar på skillnaden mellan att leva med någon som har destruktiva mönster som jag själv och enkelheten i det och att leva med någon som inte har det och utmaningen i det. För det är mycket mer en utmaning att leva med någon som inte känt skammen än med någon som gjort det. Sjukt mycket enklare, men kanske inte bättre. Det har jag inte kommit fram till. Jag kan fortfarande sakna enkelheten i förståelsen, den som knappt behöver ord. Men att se att någon inte alls så trasig som jag vill vara med mig är nog något bra...? Min "mitt i livet kärlek" var nog långt trasigare än jag och det en anledning till varför det gick så illa ändå. Och det vill jag ju inte ha.

Jag vet en hel del om vad jag vill ha, vilket inte på något sätt betyder att jag kan få det. Men jag tänker att det inte kanske bara är önskedrömmar.

Testade.

Jag testade. Det gick inte. Det blev middag hos ME och hennes kärlek
med alla barnen istället. Det började krypa i kroppen jättesnabbt
efter förra inlägget. Känns som rätt beslut. Jag är dålig på att
vara ensam och det är inte bra för mig, helt enkelt. De där timmarna
på dagen räckte.

Mörkt

Mörkt ute. Mörkt inne. Åt frukost kl 13. Fast jag egentligen hade
tänkt gå upp kl 9 och vara duktig. Men det var visst inte en sån dag
idag. Barnen fastnade vid dator och TV och jag lufsar runt extremt
långsam med tvätt och städ. Nu är klockan lite över 16. Stora
sonen sover i soffan, lilla spelar dator, katten äter lite och jag är
stentrött.

Kanske bara får vara en sån dag? Titta på Surfs Up med barnen sen?
Äta mörk choklad? Inte kolla jobbmejlen nåt mer idag? Kramas med
barnen? Inte gå utanför dörren? Och inte få ångest över att jag
väljer en sån dag? Fixar jag det?

Let's try.

Lek

Barnlek, kärlek, kortlek, smälek, storlek, bokstavslek, väderlek.

Sammanglad

I dag var Lilla sonen hos ME och åt mellis innan träningen. Han frågade om han får kalla henne mamma. Hon sa ja.

Det var bara en liten anekdot från idag som gjorde mig glad.

Jag är också glad över annat. Som att jag har världens bästa barn, de mest fantastiska vännerna man kan tänka sig, att jag träffar nya härliga människor som blir viktiga för mig och att jag har fina syskon. (Som jag i och för sig håller på att längta ihjäl mig efter...).

Jag har världens bästa man i mitt liv också. Pojkvän, kille? Kärbo. Världens bästa. Han är busig, glittrig, klok, mänsklig, varm, omtänksam och luktar vansinnigt gott. Han är bra. Han fångar in mig, drar ur mig, på exakt rätt sätt. Jag fattar ibland inte hur han kan göra det så snyggt och bra. Så snart. Jag älskar hans humor, när han sjunger, när han lagar mat, när han kommer hem och har fredagshandlat när han är hungrig (jag har mat hela veckan sen..), när han låter mig sova på helgmorgnarna och tar hand om alla barnen, när han är eftertänksam, när han inte tänker alls, när vi skrattar åt alla barnen och katten som delar sovrum med oss, när han ringer bara för att höra min röst, när han är stolt över mina barn, när han somnar i badkaret, eller för all del när han drar ner mig i badkaret med kläderna på... (Även om jag blev lite grinig först). Och jag älskar hans otroligt mjuka, otroligt stora händer.

Jag är är rätt och slätt tokig i honom. Galet kär. Och jag tror jag har träffat den perfekta mannen för mig. Idag känns det så och idag känner jag mig dessutom landad och ganska trygg.

Jag är också glad över att surffilmen jag och Stora sonen har beställt kom i dag. Hang loose!

Skönt att sammanfatta lite saker jag är glad över.

Hoppla

Jag kan inte säga allt. Jag vet att jag måste träna på att säga mera. Relationsfärdigheter. Se mina mål. Ta med Dig vad jag vill och vad jag tänker. Det skrämmer mig. För jag är rädd för att skrämmas. Min terapeut visade mig var jag ligger på skalan intensitet för acceptans för situationer i relationer. I relation till Dig. Jag ligger på noll. Tar mig upp på en trea i bland när jag är som starkast.

Noll är: "be inte om något, antyd inte om något....0.... gör som andra vill utan bli ombedd."

Tre är: "Be försiktigt, ta ett nej...3.... uttryck ovilja"

Tre som bäst, på sin höjd alltså.

Intressant att se hur olika jag beter mig i jobbrelatione, kompisrelationer och kärleksrelationer. Jag är riktigt dålig på kärleksrelationer. Men nu ska här övas!

Herregud.

Det var tufft att gå igenomm förra veckans bakslag med min psykolog. Men hon lyckades ändå på något sätt få mig att inte känna mig så erbarmeligt misslyckad som jag gjort om det hittills. Hon lyckades hitta saker jag gjort bra. Och att få mig att till viss del acceptera. Men skammen finns. Det bästa med i dag är att förutom skammen så har också hoppet fått ha en given plats.

Hej, hopp! Kul att du kommit tillbaka.

Ny vecka

Det har lugnat ner sig lite. Mörkret håller sig på avstånd och tankarna om mig själv är snällare. Jag har sovit lite bättre. Jag gör bra saker för mig och de mina. Var på teater med Ettan i går kväll. Underbart. Jag älskar att gå på teater. Jag slipper gärna bio, och jag har sällan ro att titta på TV. Men teater. Älskar. Det var en bra pjäs som stannade kvar. Som sitter lite kvar nu med. Det var den sista föreställningen så jag kan inte rekommendera den. Men jag kan rekommendera Fria Teatern i Högdalen. En mysig, skön teater med duktiga skådespelare.

Jag var i en kokong i helgen, rensade bort allt som ens påminde om måsten eller borden och bara var med mina killar, alla fyra, och kramades, skrattade, älskade. Så fort Ettan kom innanför dörren i fredags så ändrades känslan jag hade i kroppen. Jag blev lugnare och gladare. Det var skönt att få hämta andan. Men på måndag morgon när han och miniettan åkte igen efter att vi suttit ihop alla fem hela helgen så drabbade en ångest mig igen.

Ska jag inte kunna må bra när han inte är precis här? Det får inte vara så. Om det känns så kommer jag (igen) bara gå runt och var rädd för att han ska lämna mig. Inte fastna i det igen, som med O. Vill inte det, vill inte det. Så letar jag fel och hör inte att han säger att han älskar mig, att jag är underbar, att han vill vara med mig. Jag hör bara någon enstaka kommentar här och där som är lite luddig så att jag alldeles på egen hand kan vrida det till något dåligt. Dåligt för mig.

Jag är nog jävligt orättvis.

Men om jag hör allt det bra, tar in det och landar tryggt i att han vill vara med mig, så river jag ner allt skydd, min vaksamhet måste bort och planen ligger då ren för att göra sönder allt inuti mig. Om han lämnar mig ändå.

Ja, som det blev sist. När jag litade på någon och vad han sa. Hur fan jag än vänder och vrider på det blir det inte bra. Jag vet att jag inte ska vrida och vända på det. Det är ju just det som är grejen. Sluta grubbla, bara vara. Det ska jag.

Då kanske jag kan få fortsätta sträcka ut handen mot naken hud och höra andetag i takt med mina.....

Liten paus

Med värsta goda linsgrytan som Stora sonen tyckte var sjukt god, bara
mysa vi två och titta på en film man gråter lite av. Skulle
egentligen ha gått och lagt mig, men det här var så värt det.

Hela kroppen värker och jag på väg att bli skönt trött. Hoppas jag
blir det.

Rädd

Satan, vad rädd jag är för att inte klara den här veckan. Magen sugs ihop i kramp och andningen sitter i halsen.

Jag vill skrika ner himlen och hålla fast den med händer vassa som klor, spränga mig själv inåt och krypa under en hud där jag vet att jag får stanna. Jag vill vara fast som i betong och ha de mjukaste händer omkring mig. Här, ensam i regnet vet jag inte om jag klarar mig alls. Jag kan inte kräva, inte ens visa och måste kväva ner det i magkrampen. Sömnen vill bära mig bort och låta mig slippa, men jag tvingar mig omtöcknad att vara vaken. Tung i lemmarna svider det när jag försöker andas djupt.

Jag älskar så förbannat.

Halvtomt?

En ok dag, en katastrofkväll, en hyfsad avslutning. Snurrade ner i det
onda, det gjorde ontont, vinglade omkring vid sidan av den upptrampade
stigen, halkade in på den gamla vanliga igen, vinglade av. Stannade
kvar vid sidan. Älskling hjälpte oanat när jag trots allt faktiskt
svarade när han ringde. Jag svarade för att Jo pressade mig... Bra,
Jo!

Han hjälpte mig att se sätt att hitta nya stigar och hur jag ska
kunna trampa upp dem. Den här mannen är verkligen något alldeles
särskilt. Jag vill bara inte köra det åt helvete. Jag vill ha honom
i mitt liv. Stora sonen däremot skulle jag för en stund ha kunnat
sälja till lägstbjudande...

Jag väljer att se det som en halvfull dag. Inga skador och tankar om
nya, sunda strategier. Och tack. ME, Jo, Älskling. För att ni finns,
står ut, och är kloka och varma. Och envisa...

Så det så

Blivit puttad på och dragen i ut ur skölpaddsskalet. Älskade fina.

Förlåt för att jag oroar. Jag vill inte det. Men ME och jag kom
fram till att jag är besvärlig men underbar. Jag är nöjd med det.
Jag vill inte vara i det mörka och jag lovar att inte ge upp. Det är
vad jag kan säga för att vara mindre besvärlig. För det är sant.

Den onde, de goda, de glada

Vår katt är hemma nu. Opererad, ynklig-men glad över att vara hemma och få sova på mattes mage.

En väninnas vän startade en insamling på Facebook för att få ihop de pengarna som försäkringen inte skulle täcka. (20.000 av de 40.000). Jag fick nämligen nej till banklån för detta.

Ni kommer nog inte att tro det här, men insamlingen gav på en kväll från kl 16 till midnatt 7.100 sek från all möjliga håll och kanter. Allt från hundralappar av folk jag inte känner till tusenlappar från folk jag känner.

Sen kom ett bidrag från en som vill vara anonym. 10.000 sek. Hans motivering till att ge dessa pengar var otroligt fin. Det känns som att det helt var Tuffas egen förtjänst att han ville bidra, vilket känns varmt i magen för en kattmatte....Och vi kunde hämta vår katt igår tack vare det!

Alla människor som varit inblande i det här har varit så otroligt fina! Jag tror på mänskligheten!

Den ende som inte varit god i den här historien är den som gjorde det här mot Tuffa. Men, tro det eller ej-igen. Polisen ringde och berättade att de hade en misstänkt som skulle in på förhör.

Kanske kan han åka fast och få hjälp.

Kör fel

Jag har svårt att få ihop det. Jag har svårt att få tiden att
räcka. Jag har svårt att räcka. Jag har extremt svårt att få det
jag behöver säga sagt på rätt sätt. Jag har svårt för att vara
lagom. Jag har svårt för att sova. Jag har svårt för.....Allt det
här är lite för svårt!

Jag kommer nog dessvärre att köra helt åt helvete igen.

Virrvarr

Jag är ett enda virrvarr av ledsamhet, trötthet, oro, huvudvärk och
stress.

Svårt att vara glad över att det rent jobbmässigt varit den bästa
helgen på mycket länge. Har jobbat på en mässa och varit bortflugen
från barn och hem och vänner och kärlek.

Katten nojsar på morfin och har nog haft en bättre helg än jag, då
hon svarar väldigt bra på smärtlindringen.

Jag hade hellre legat i sängen och kramats med mina barn än varit
grym, representativ VD.

Men nu är det så här. Och virrvarret skaver i både hjärna och
mage. Lite sömn vore på sin plats. Hur nu det ska gå till.

Stora sonen har iallafall kommit hem efter en veckas semester och hans
spring nerför trappen och kast runt min hals när jag kom för att
hämta honom fick mig nästan att börja gråta av lycka över att ha
honom nära. Det är en bra sak. Han sa just god natt och jag ska göra
detsamma. Typ.

Tuffa

Det här är vår katt, Tuffa. Barnen brukar mest kalla henne Muffin.
Hon är vår bebis, den vänligaste, gosigaste och finaste katten man
kan ha eller tänka sig.

Hon ligger just nu på djursjukhuset. Hon har nämligen blivit
misshandlad.

Jo, det är sant.

Innan jag gick och la mig igår så ropade jag på Tuffa för att se om
hon ville in eller tillbringa natten ute. Ute, fastslog jag eftersom
hon inte dök upp.

Men i grannporten hände följande:

Kl 22.30 hörde en granne ett konstigt ljud i trappuppgången. Han
tittade ut genom kikhålet och såg en kille i 15-18 års åldern slå
med en käpp mot ledstången i trappen och gå och titta uppåt
görandes segertecknet. Grannen undrade om någon mer var på väg ner
och tittade uppåt han med. Han såg inget, anade dock att det låg
något föremål där. När den unge killen hade gått nerför trappen
gick grannen ut och tittade. Han hittade Tuffa. Sönderslagen. Han
ringde polisen som tog Tuffa till djursjukhuset.

Där är hon nu. Med bruten käke och två frakturer på frambenet.

Lilla sonen grät så att han skrek när han fick veta och Stora sonen
blev galen. Som i fruktansvärt arg, rädd och ledsen.

Tuffa fick käken opererad i kväll och kommer att få benet operarat
på måndag. Det här lilla kvällsnöjet för denne unge man har
berövat oss alla ett visst mått av trygghet då han uppenbarligen
inte är frisk. Om han inte åker fast kan han inte få vård och
kommer troligen att fortsätta begå våldsbrott. På måndag ska jag
be min bank om ett lån. Operationerna kostar 40.000 och försäkringen
täcker 20.000 av dessa.(det fanns visst ett maxbelopp?) Det måste jag
göra för att någon med flit valt att slå sönder ett liv. Med flit
är det också att hon har väldigt ont och kommer att få en jobbig
tid framöver.

Nu vill jag bara få hem vår älskade katt. Och hon får aldrig gå ut
mer. Inte här. Inte om han inte åker fast.

Jag är så ledsen. Chockad. Och arg.

Säker

Jag kan ju alltid vara säker på att det finns något att oroa sig
för.

Tydligen.

Doftar

Det doftar liv här. Jag var vaken en stundi natt. Tittade på dig när
du låg intill mig och sov. Med dina händer runt min ena hand och med
dina läppar mot den andra. Du somnade nära men flyttade dig ännu
närmare i sömnen. Jag kände dina andetag och tänkte på vad du är
för mig. Och på vem du är, vad jag vet om dig och ser hos dig.

Tänkte på när du så kvickt och klokt smäller hål på min
erbarmliga självbild ibland. Du får mig att tänka efter på ett bra
sätt. Väcker mig lite. Tänkte på livet jag känner när du är
nära. Sen slutade jag tänka en massa. Bara låg där och kände.
Kände det som var utanför mig. Din värme, dina andetag. Din doft.
Och där somnade jag.

Studs

Och jag studsar och far, ramlar mjukt och slår mig hårt. Klättrar upp och vill, släpper och vill inte mer. Tar tag, nytt steg. Vinglar still och öppnar upp. Smäller igen när smärta säger hej. Två dygn på en timme och halva livet i magen. Fort, det går fort, mitt upp och ner. Faller som ett löv och hakar fast som en isdubb. Isen smälter och jag hämtar en flytväst med lite hål, ligger i den ett slag och låter isvattnet döva stormen.

Hur ska jag orka det här, jag kräks av åksjuka och skrattar ibland från bakom kräkset. Kan jag gå på lina utan balans? Jag gör det nu. Händer håller, stöttar och drar mig framåt och uppåt när jag inte gömmer mig. Andetagen räcker inte alltid och det blir tomt och svart. En stark hand smeker min kind, eller kommer den att slå? Kan andas igen och det blir fullt och färg. Vaggas av en kropp som blir alltmer min och mindre. Sträcker mitt huvud ovanför slagen men duckar för himlen som kanske ljuger ändå.

Föräldralös

Jag önskar mig föräldrar.

I dag önskar jag mig verkligen föräldrar. Jag är avundsjuk på alla som har föräldrar och mormödrar och farmödrar till sina barn. Jädrans lyckostar! Jag ska fan leva tills jag blir minst 90. Mina barn ska få ha en mamma när de växer upp, vilket man ju uppenbarligen gör hela livet, och deras barn ska ha en farmor. Jag har varit utan föräldrar i några år nu och jag kan ärligt säga att jag är förbannat less på det. Det är inte roligt! Ibland känns det som att jag ska sprängas av saknad! Det finns ju inga som mamma och pappa! Ingenstans att på riktigt vila, ingenstans där allt är självklart.

Jag saknar inte O, men jag saknar hans föräldrar. De är de närmaste jag kommit ett par egna de senaste åren. Men, nähä. Dem blev man av med. Å, jag saknar dem!

Jag vill ha föräldrar!! Nån som vill vara min förälder? Eller någon som vet några som önskar sig en snart 39-årig dotter med barn på 12 och snart 16 år? Någon?

Egenkärt

Den kärlek jag känner till mig själv är åtminstone såpass stark
då och då att jag vill mig väl och ger mig saker.

Den här veckan har jag hitills yogat 4 timmar, vilket gett mig energi
och glädje. Att jag får energi gör mig glad!

Jag började dock den här dagen med en känsla av att ligga med kinden
mot våt och kall asfalt och med småhagel vinande över ryggen. Jag
fastnade där ett tag och kände mig dålig. Matt. Platt. Tom.
Orkeslös. Viljelös.
Jag skrapade kinden mot det skaviga och somnade om. När jag väckte
mig igen var jag snällare mot mig och gick upp och jobbade. Ringde
till banken. Tog mig tillbaka och skakade av mig haglet på ryggen. Jag
målade mig med lila ögonskugga och lyckades hitta en lila scarf att
ha på mig. För alla HBT människor som jag vill ska kunna våga att
våga. Gav mig iväg på ett möte som startade så många positiva
känslor hos mig att jag till slut tyckte att jag är värd något
riktigt bra.

Avslutade kvällen med yoga. Gjorde dem härligaste meditiation jag
någonsin gjort, hela jag bara log efteråt. Jag skrattade med Ettan
när jag kom hem och tog emot kärleken öppnare än någonsin förut
med honom. För en stund avslappnad, med öppna sinnen utan mörka
svepningar kring mina känslor.

Min kärlek till mig själv är tillräckligt stark för att jag ska
vilja ge mig själv chansen att vilja, våga, vara och leva. Inte bara
överleva.

En bra dag.

Idag blev det en bra dag. Jag har tagit tag i ätandet. Haft kontroll,
gjort det bra, som i inte destruktivt. Jag har gjort det med grym
coaching av fin och mycket engagerad väninna! Jag har yogat med min
yogi i två timmar och jag fick både få ur mig lite tårar, läka mig
och få energi.

Jag älskar att bo här. Jag och en granne går över till annan
granne. Oplanerat. Det blir middag kors och tvärs, det bakas en
äppelpaj. Fjärde granne ringer på dörren och behöver choklad till
sitt vin, som hon har med sig. Även detta helt oplanerat. Det blev
måndagsfest! För det fanns ju choklad, förstås.

Sköna tjejer, kärlek och intressanta diskussioner och inte minst
många skratt.

Det här blev en bra dag!

(Jag drack inget vin, åt ingen paj eller choklad, förresten. Inte
idag. Jag åt annat. ;))

Ur huvudet

Det går sådär. Tuff terapi i fredags, nä vänta, först tuff morgon i fredags. Vaknade till snön och drabbades av sorg och smärta genom alla delar i kroppen. Kämpade för att ta mig ur och upp. Lämnade i egen hög person in överklagandet till socialtjänsten avseende beslutet från dem att avslå vår ansökan om att Stora sonen ska få gå i skolan. Åkte till terapin. Började med en övning i medveten närvaro, vi gör olika övningar varje gång, denna gång kom "ta dig tillbaka till preeecis den känsla du hade i dig när du först vaknade i morse".

Jag brukar normalt ha ganska svårt för de här övningarna, är långsam i att landa "här och nu" och följa instruktionerna. Så inte denna gång. Alls. Rätt in i morgonens känsla. Kablamm. Jag fick lämna terapin efter stund, kunde inte sluta gråta.

Gick tillbaka. Stöd av gruppens närvaro även om ingen sa något hjälpte. Alla vet ju att livet inte alltid är vaniljglass. Det är ju därför vi är där... Resten gick bra. Kände för något så ovanligt som lite tid för mig själv efter terapin och gav mig det. Satt på ett fik och åt lunch och bara var. Lugnade mig. Satt med ganska tyst huvud.

Jag känner skuld över att inte vara så lycklig som jag borde. Jag är nykär, Stora sonen har det bra och är glad. Jobbet rullar på, om än rätt trist. Jag borde må bra. Men det här har varit en svår vecka. Jag är väldigt osams med min kropp och kan knappt röra mig längre, känns det som. Jag jobbar duktigt med terapin, dess hemläxor och att stå emot fallet över kanten. Kroppen däremot får ta all stryk. Alltså ett problem att ta tag i som jag blundat för. För det här är också destruktivt. Jag undrar hur jag ska hinna allt? Terapin tar nästan 6 timmar i vecka, inga läxor inräknade, jobbet tar 40 (minst) sen är det barn och en jävla trötthet som i bland förlamar. Att jag och Ettan kan ses så sällan ger mig inte mer energi. Han ger mig energi och vilja och när han eller jag är så långt borta så sinar energin. Min "att göra lista" känns oändlig just nu. Jag behöver hjälp att prioritera. På tisdag ska jag åtminstone ta hjälp att reda ut klumpen i magen som jag har över oöppnad post och okollad ekonomi. Check. Och jag ska yoga två gånger i veckan nu. Det blev ingen gång förra veckan. Kanske därför som det har varit svårare än vanligt?

Jag är stressad, lite ledsen, lite ensam, ganska trött. Men vill ju inte gnälla! Jag vet knappt längre när jag får vara ledsen och inte längre. Hela tiden i kampen om att inte falla så kämpar jag mot att dras ner i ledsamhet. Jag vågar inte ens vara lite ledsen.

Det kanske är därför jag inte sköter mitt ätande? Är jag tillbaka i det? Kanske finns det saker jag behöver få vara lite ledsen över? Ja, det är klart att det gör.... Men då ska jag vara just lite ledsen också.

Nu blev det här blogginlägget lite som ett utdrag ur ett samtal i mitt huvud. Med dömanden censurerade. Det kanske är bra. Jag tror att jag kom på något på vägen.

Snösorg

Och jag vet inte om det kommer att gå. För då var kärleken hel och
ren och hoppfull. När sorgen rörs upp av snön och vrider om mina
inälvor och lägger sig som is mot strupen. Nu är kärleken
tilltrasad och öm, den har slagit sig och är fortfarande yr. Motar
sorgen dömande från mig, tänker den orättvis. Den ska inte vara
här men gråten rinner inuti min mage där frågorna fortfarande står
på rad så tålmodigt. Vad kan jag döda nu och hur? Allt måste dras
ett varv och snön är en sak. Sist jag var i den dansade jag och
sjöng för jag var på rätt ställe, okrossbar i min trygghet och
tillit. Söker jag tröst utanför mig själv hycklar jag kanske och
hittar intet gott därinne. Fumlar då med mörka ögon med hoppet
strax utom räckhåll.

Ork

Det är något märkligt med min ork. Varannan dag blir jag yr, matt,
får kraftig huvudvärk, blir öm i kroppen och tror att jag ska få
influensa eller nåt. Sen blir det bättre. Fattar ingenting. Nu mår
jag sådär dåligt igen, trots att hela dagen har varit bra. Skulle
vilja skriva massor men orkar inte.

Varit på musikal där Lilla sonen medverkade. Det var, som alltid,
toppen. Ettan och Miniettan kom också och tittade och lyssnade. Det
kändes rätt och otroligt mysigt att ha dem där. Och Lilla sonen är
tamejsjutton ihop med sötaste tjejen i klassen och han och jag hade
ett såååå mysigt samtal på vägen hem. Om att vara kär. Och blyg.
Och om att hitta likheter hos varann.

Och nu bara kan jag inte skriva mer.

Och kommer på att jag inte gjort läxan till gruppterapin i morgon.

Orkar inte. Och måste lämna in övrklagan till Socialtjänsten i
morgon. Den är skriven i alla fall.

Sova. Nu. Sen. Länge vill jag...

Valdel.

Strömmar känslor och vilja genom kroppen, trots att den är tyngd av att ha fått alldeles för lite sömn. Jag testade igår att göra som Regnnatt sa. Att sätta mig stilla lite. Jag berättade för Ettan om en del av min historia som jag inte är stolt över alls, men som är den del av mig och som påverkat mig och påverkar mig nu. Jag öppnade mig trots att jag var otroligt rädd för att göra det.. Rädd för dömande från honom, rädd för att det jag delade med mig skulle förändra hans bild av mig så mycket att jag skulle skrämma bort honom.

Regnnatt hade rätt. Han satte sig på huk bredvid mig när jag var stilla en stund. Han dömde mig inte. Han blev inte glad över att höra hur självdestruktiv jag varit och är. Men han dömde inte. Han försökte på riktigt förstå mig och ta in hur det påverkar honom. Det fanns ett lugn i det som jag inte hade förväntat mig. Lugnet fanns kvar i dag när vi pratade lite till om det. Vi landar hos varann på ett så fint sätt.

Jag var hos min psykolog i morse och fick på ett mycket tydligt vis reda på att hon ansåg mig vara på rätt väg. I det här, i det mesta. Att hon ser att jag väljer, väljer bra och rätt. Att jag plockar fram min visshet mycket oftare nu än vad jag har gjort förut. Och det är sant att jag jobbar hårt, stannar upp och väljer väldigt medvetet. Det är ju därför jag går i den här terapin, för att få valmöjligheter och styrka att kunna välja. Jag är glad att det fungerar, att jag blir hjälpt. Jag på kanten, jag kommer alltid att vara på kanten, men allt oftare kan jag välja sida. Inte bara "hamna ohjälpligt" som alltid förr. Jag kommer alltid vara tvungen att välja riktning och det kommer alltid att kräva en hel del av mig. Men möjligheten finns!

Jag var bortrest i helgen och kom hem på söndagkvällen, väldigt väldigt trött efter en massa jobb. När jag satt i taxin på väg hem från flygplatsen så kände jag så starkt att jag vill att Ettan ska var en del av mitt hemma. En del av allt det jag vill hem till när jag varit borta. Trots att jag var smutsig, trött och sliten så ville jag att han skulle vara där. Och när han väl dök upp i går i mitt kaos med ungar kors och tvärs och matlagning och telefoner som ringer så klappar ett lugn i min mage och alla leenden och närheten gör min ganska alldagliga lägenhet till ett litet paradis att befinna sig i.

Inteha

Ett tag efter att jag lämnat barnens far fick jag frågan vad jag
ville träffa för kille. Vad jag ville ha, liksom. Jag funderade ett
tag och kom fram till att det visste jag inte. Vad jag däremot var
helt säker på var saker, egenskaper, beteenden... som jag INTE ville
ha.

Så har det fortsatt, liksom. Jag vet väl saker jag gillar i livet,
saker inom alla olika områden som jag generellt kan säga att jag
tycker om. Men det varierar ju, beroende på tillfälle och var jag
befinner mig i livet. Däremot finns det några saker som jag är helt
övertygad om att jag aldrig, på några villkor och inte under några
omständigheter vill ha i mitt liv. Eller som egenskap hos mannen jag
lever med... Och det har fyllts på efter barnens pappa. Nu är bilden
klarare. Vad det gäller vad jag inte vill ha.
Jag är däremot fortfarande öppen vad det gäller vad jag vill ha.
Alltså, jag vill ha Ettan och ingen annan, men jag håller fortfarande
på och lär känna honom och det visar sig ständigt att jag vill ha
saker som jag inte vetat tidigare att jag ville! Tack och lov att jag
inte hade bestämt det på förhand, då hade jag missat en massa
fantastiskt...

Och inom andra områden än den kluriga kärleken så finns det oxå
saker jag vet att jag aldrig vill ha.

Som senap.

Det är verkligen det äckligaste jag vet. Jag skulle hellre äta
kött. Och det gör jag bara inte.

Bortrövad

Ettan rövade bort mig idag. Först väckt med kaffe på sängen och
kärleksfull luft i allt. Sedan fick han mig dit han ville med de ljusa
blå. (jag sa ju det!!) Alltså bortrövad...Några timmars skolk från
jobbet. Efter att ha gått igenom skuldkänslorna insåg jag att jag ju
ska jobba hela helgen, jobbade helgen som var och har flera jobbhelger
framför mig. Alltså snarare klokt än dåligt att göra något annat
några timmar... Det var det. För mig och för oss. Tid ihop utan
barnen för första gången på en månad. Ja, vi har alltid barn. :)

Han satte mig i sin bil och körde ut i skärgården. På en färja och
ut på en ö. Vi pratade. Om så många saker. Njöt av varandras
närvaro. Jag fick en massa bitar klara för mig om var han kommer
ifrån, om hans historia. Vidare till en annan ö med lunch på en på
skärgårdsmysvis lyxig krog. Solen, havet, höstfärgerna och han som
får mig att snudda vid tankar och känslor jag inte trodde att jag
skulle våga mig på igen. Med utsikt över havet....

Nunog

Jag gjorde inte fel. Jag har fått symbolisera något riktigt dåligt
som hade föga med mig att göra. Jag vill inte se den där arga
blicken. Jag vill inte bli hatad för att jag älskat. Det är
orättvist.

Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan bara välja åt mig, jag
kan inte välja åt någon annan. Det är inte mig hatet äter upp
inifrån. Det är inte jag som vunnit ett slag tack vare ilska. Men
eftersom jag inte har vunnit är det således jag som förlorat. Jag
lade mig platt, backade ödmjukt när förlorade det som var mig kärt.

Jag kan inte bli avskydd för något jag inte har gjort. Det är det
viktiga för mig är att veta. Att jag ändå blir avskydd kan jag bara
spekulera i varför. Troligen finns här mycket rädsla och mörker.
Det är kränkande att tänka att det vunna inte värdesätts mer. Så
det ska jag inte tänka.

Det har inte med mig att göra.

Yrfån

Av allt jag gör går jag mest runt och är lite yr och kär. Det finns liksom där hela tiden oavsett hur mycket jag än jobbar, går i terapi, umgås med mina vänner, pratar med barnen.. Ett pirr i magen och ett snurr i huvudet och någon slags värme över bröstet som följer mig dygnet runt.

Plötsligt dyker de där ljusblå ögonen upp på näthinnan och jag kommer på mig med att le. Jag hör liksom hans skratt därinne i mig och jag inser att han kan få mig dit han vill med de där ögonen och det där skrattet. Och de mjuka händerna och de kloka orden. Och att han får mig att både skratta högt och att stilla fundera över viktiga saker i livet. Nästan samtidigt.

Det finns en massa saker jag är rädd för, men det vet ni redan. Men det här inlägget får bara handla om att jag är sådär nästan tonårsfånigt förälskad. Det vill säga otroligt jobbig, om man frågar somliga. ;)

Jag hoppas att vi tål att komma varandra nära, för jag vill hela tiden bara veta mer och komma just närmare. Jag känner bara starkare för honom ju mer jag får se av honom och just nu får det vara så här. Jag är här. Och nu. Och känner doften av honom i mina kläder lite.

Fånig. :)

Tillbaka

Jag åkte en sväng till den kommun jag är uppvuxen i idag. Åkte hem
till en nära, kär väninna som bor helt vackert i ett stort hus på
en gård vid vattnet. Vi gick på en härlig promenad i skogen och
njöt av solen som sken, dofterna av jord, skog och gräs. Lyssnade
till vindens sus i de i många färger skiftande löven. Det var en
magiskt vacker promenad...

Men innan promenaden möttes vi i kommunens centrum. Det var så
hemskt. Jag körde in på parkeringen och parkerade bilen. Och satt
kvar i den en lång stund innan jag kunde förmå mig att gå in. Väl
därinne fick jag raskt tunnelseende, händerna skakade, andningen blev
hackig och det enda jag ville var att gå ut därifrån. Men jag gick
vidare, vi gick runt i ett par affärer och jag köpte till och med ett
klädesplagg. Jag jobbade hårt för att klara av det. Min väninna
fattar inte alls. Inte varför och inte vidden. Jag vet inte om jag kan
förklara.. Jag har vuxit upp där. Med världens finaste föräldrar,
med goda vänner. Jag har många härliga, vackra, glada och fina
minnen. Men jag minns annat oxå. Jag minns den hemska skoltiden, jag
minns dem som dukade under av droger och alkohol, de som rentav dog av
det.. Jag har träffat dem på sin väg ner i just detta centrum. Jag
flyttade därifrån som 18-åring men hamnade där igen när Stora
sonen var liten och det var dags att testa villalivet. Jag åkte oftast
till andra affärer och till köpcentrum utanför kommunen då.. Och
jag levde i ett mycket destruktivt förhållande i en villa som jag
döpte till Ångestlådan. Det kanske säger något om hur väl jag
trivdes den gången jag bodde där...?

Det är märkligt hur det efter så många år kan trigga dessa jobbiga
känslor hos mig att vara på den här platsen. Varför tar inte mina
goda minnen över?Varför njuter jag inte av att vara där jag var
lycklig med mina föräldrar då de levde? Och med Jhonny när han
levde? Det var ju där! Jag vill inte känna det där obehaget som jag
gjorde idag. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att flytta dit igen,
men jag måste väl inte avsky att vara där på besök, heller ?

Hemma hos min väninna trivs jag. Där i utkanten av kommunen, på
landet. På en gård där jag hade roliga, härliga utvecklande,
spännande tonår. Där jag hade mina hästar och allt som hör till
det. Hemma hos dem är jag hemma och trygg.

Men jag blev lite rädd för den väldigt närgångna svanen vi mötte
på vår promenad, hur vacker den än var!

Familjen

Jag älskar min familj. ME och hennes barn, mina barn, mina syskon. Jag
saknar de som inte finns i min närhet (syskonen) och de som inte
lever... Min Jhonny, min mamma och min pappa.

Men jag är oxå, och ibland helt utan saknad, fylld av tacksamhet för
dem jag har nära. Ikväll, en vanlig torsdag, middagsfix och
aktivitetstrix och läxläsning. (Min stora hjälper MEs son med
engelskan) Jag handlar, ME lagar mat, vi pratar och myser, sätter
gränser ihop. Jag gillar att vara mamma med ME. Vi är ett bra team.
På alla sätt, i alla lägen. Hon är min familj. Vi följer varann i
så mycket att det nästan är osannolikt. Jag undrar hur länge det
kan pågå att vi befinner oss i liksom samma fas..?

Jag ser fram emot att få reda på det och fortsätta leva mitt liv med
ME i det.

Det är hennes dotter som gjort örhängena jag har på bilden. Hon är
en sån fin busa som har en särskild plats i mitt hjärta. Båda MEs
barn har det och om jag inte träffat dem på ett par dagar så saknar
jag dem. Jag är fylld av en mysig känsla av samhörighet och
förståelse.

Lugnära

Är modig som fan.
Trampar lite fel, vrickar, sätter på bandage och promenerar vidare. Gammal historia triggar oro och jag vänder upp och ner på allt och verkar inte tillitsfull och sårar. Men nu har jag tagit beslutet att samma person inte ska få förstöra två relationer för mig. Måste inse att bladet är vänt. Det här är en annan relation, helt utan inblandning av de yttre omständigheter som skadade förr.

Jag sa ju att jag skulle lita på. Så gör det då! Andas och lugna och kräk inte ut oron som anklagelser. För jag anklagar inte. Vill lyfta var jag kommer ifrån, men inser att jag är orättvis. Vill säga förlåt, men inte ursäkta mig. Svår balans. Jag vill ha dynamik, men inte drama.

En resa är bokad. Den här gången är det inte en resa för att fly, inte för att försäkra mig om att han ska få slippa mig ett tag om jag är för påfrestande. Sådär som jag alltid gjort förr. Rest iväg för att skydda någon från mig. Han följer nämligen med, alldeles oskyddad från mig.

Jag vill ha det lugnt, jag vill vara nära. Inte vara rädd och inte bråka. Och om vi inte tycker lika vill jag kunna få tycka olika utan ett svid i magen av rädsla för att bli lämnad. Som han så klokt sa....

Ettan

Stora sonen kallar honom "Ettan". Som i nummer ett. Vår nummer ett. Han som dykt in i mitt liv och tagit plats och kommit nära. Väldigt nära, väldigt snabbt. Som redan lämnat små spår, som på det mest självklara sätt tagit plats mitt i bland oss och inuti mig. Han tittar in i mig, ser och förstår. Redan så mycket. Jag drar djupa andetag när jag ser hur Stora sonen öppnar upp sig, serverar sitt sökande rätt i knät på Ettan med glad blick och tillit. Lugnar andetaget när Ettan vårdar förtroendet ömt.

Ungen är lika naiv som jag. Jag kan inte stoppa honom, jag vill inte stoppa honom. Men jag minns alltför väl sonens smärta efter sveket. HUr oförstående han var, hur otroligt ont det gjorde honom. Jag kan inte bädda för att det inte ska hända igen. Jag kan inte säga "gör honom inte så illa igen". För jag vill ju också känna tillit. Jag vill känna att det inte automatiskt måste ske igen, för att det hänt en gång. Sonen är så stor och de skapar redan sitt eget, som inte är direkt avhängt mig. Det är bra och det måste få vara så. Det har bara gått knappt en månad, men ungen har ju ingen tidsuppfattning och det är bara det han känner som styr, inte hur det "borde vara".

För min egen del har det inte bara hänt en gång. Det påverkar mig. Han anar nog....

Han säger att han känner det som att min blick i bland söker svar långt inne i honom som han inte har. Som inte heller jag har. Han har rätt. Vi har inte svaren. Vi vet bara vad vi vill nu och hur vi önskar oss framtiden just nu. Det räcker ju faktiskt långt. Vi vill ju samma och känslorna är starka. Vi vågar massor. Vi ger båda två och vi visar oss.

Jag vill helst av allt krypa ihop och bara lita på. Eller stå rakt och bara lita på?

Jag vill lita på.

Skuggor

Jag blev ensam i morse, när alla pojkar och män gått till sina jobb. Och så sög ångesten till, som en orkan över ögon och inälvor och jag slog mig ner bland kuddar och flydde in i en annan värld. I den där jag inte ska vara. Den har varit här på morgnarna när jag blivit ensam i ett par veckor nu, men jag har liksom inte låtsats om den. Trots att den fått mig att fastna flera morgnar nu.

Den har förflyttats från att gälla det privata till att gälla jobbet i stället. Där jag är helt vilse nu. Och ensam. Jätteensam. Jag klarar ju det som bekant ytterst dåligt. Men jag har inte riktigt sett vad som hänt förrän nu. Jag har haft saker att skylla på. Liksom kunnat rättfärdiga. Men nu har jag inte det, kan bara se att jag är i mina dåliga mönster igen. Ensam och rädd och ledsen.

Jag blundar för det på kvällar och helger när mitt liv är fyllt av allt det här spännande och härliga som jag är i. Jag skrattar, älskar, njuter och håller skuggorna borta. Men så fort jag blir ensam så sveper de över mig, trycker ner mig och nästan kväver mig.

I dag har jag sett dem och gråtit över dem. Kanske kan det hjälpa mig att jag ser dem. Kanske kan jag få hjälp att mota bort dem när jag erkänner att de finns där? Jag måste ta tag i dem, för jag fastnar i en ond cirkel där jag inte kan stå emot ångesten och när jag inte kan det, hamnar i en situation där det blir fritt fram för mina dömande tankar och jag kunde lika gärna ha kört över mig själv med en ångvält.

Jag vill inte vara där. Det färgar av sig på annat också, misstänksamhet och oro ploppar upp. Man kan ju inte tycka om mig så som jag är med alla skuggor och spöken. Jag gör ju inte det, och det är ju vad jag alltid fått höra: Att jag inte kan vara med någon förrän jag älskar mig själv. Jag älskar inte ångesten, spökena och skuggorna. Jag älskar inte mina onda cirklar, och mina dåliga mönster. Jag älskar inte min självdestruktivitet. Men jag utvecklas och tar mig framåt hela tiden, det mörka får mindre och mindre plats. Kan det få räcka? Kan jag få vara älskad och älska då? Jag vill inte ge upp. Vill inte vilja ge upp.

I magen

Titta på havet, säger han när han väcker mig. Soluppgång och hav möter mina ögon där genom fönstret där han drar undan gardinen. Han vet inte ännu att det är något av det mest värdefulla för mig, att den här handlingen går rätt in i magen på mig.

Jag somnar om när jag har tittat på havet en stund. En timme senare kommer han med kaffe på sängen. Även det går rätt in i magen.

:)

Utan skav

Det här är annorlunda. Väldigt annorlunda. Därför så skrämmande mitt i allt det mjuka och härliga. Det är så enkelt och självklart och jag har inga om och men och inget skav att gömma mig bakom. Ingen ursäkt för att dra mig undan, hittar inga fel att fundera på. Jag lyfter på stenar, jag pillar och drar. Han lägger varligt tillbaka stenarna när jag ändå inte hittar något under och han håller i mina händer varsamt för att få mig att sluta pilla och dra. Han kommer med stora ord som jag drunkar i , för sån är ju jag..... Nu flyter jag omkring i dem och i blicken och i längtan och i viljan och bara tyngdkraften håller ner mig.

Allt

Jag vill ha allt. Idag och kväll har jag fått mycket. Jag har fått
tillbaka en vän. Jag har umgåtts med en gammal vän jag sällan
träffar. Jag har fått träffa Lillebror som på fredag sticker iväg
på en månad lång resa till Thailand och Kina. ( jag älskar honom
oändligt förresten, trots att han spillde ut en massa öl på min
alldeles nya jacka).

Jag har fått uppmärksamhet och bekräftelse.

Men jag kom hem till en säng tommare än på mycket länge. Någon
saknas mig där. Någon särskild.

Barn 2.0

Stora sonen har kommit i en ny version. 2.0. Minst. Och det gör mig så glad att jag har svårt att vara still.

Han är numera grävmaskinistassistent, eller "Gubbe" som jag lärt mig att det heter.Han är inte ett problem för skolväsendet och socialtjänsten. Han är praktikant. Han är glad.

Han kommer hem och vill berätta om dagen, det bubblar ur honom. Han snappar upp nya ord och lär sig mängder av nya saker varje dag och han gillar hela konceptet. Han ställer klockan och går upp på egen hand kl 6.00 på morgonen, han tar med sig kaffetermos och kakor och bara gillar. Han kommer hem, trött i musklerna och nöjd med sig själv. Han förklarar och berättar och skojar och är SÅ NÖJD. Första dagen stöp han i säng och sov nästan 12 timmar i sträck. Men de andra dagarna har han kommit hem full av energi. I tisdags stack han till replokalen med kompisarna, fick vara lite social. Kom hem i tid och somnade så sött. I går stack han till klättercentret med O, bouldrade tills händerna blödde, körde roddmaskin tills han fick blodsmak och sprang sedan hem!!! Och han vill prata och berätta, han skrattar och ler. Han ser fram emot. Han planerar och vill. Han bokar in saker.

Jag är så glad att jag gråter lite. Stora sonen 2.0 är magisk att vara med. Den där punkungen som var som en svart skugga utan vilja och mål bor inte hos oss längre.

Yes!

Måndagskriv

Jag har inte fastnat en enda gång i helgen.

Allt har varit en härlig röra av göra och känna och vilja. Vi har gått upp tidigt till förmån för härliga storfrukostar som har fått pågå lite längre an vad de "egentligen" ska. Vi har varit i väg och klättrat, säkrat varandra och skrattat och njutit av att vara tillsammans. Vi har lagat mat ihop, Sushi som kändes som familjejulpyssel att göra. Fula, fina, roliga bitar-goda allihop! Inget kunde vara fel. Alla rätt.

Vi har bott som på ett camp. Madrasser på golvet och kärlek i luften. Till och med Stora sonen har häng med hela helgen, gick upp kl 9 i lördags alldeles av sig själv och det har inte hänt på... Verkligen mycket länge.

Vi har röstat, vi har varit i skogen och lekt och tittat på havet och byggt saker. Sprungit, andats och njutit i solen. Vi har pratat och lyssnat, och vi har verkligen varit tillsammans. Alla har tagit plats, på det bästa och mest självklara vis och

Stora sonen har varit förväntansfull och glad inför idag, då han börjat som grävmaskinistassistent. Han satt uppe med mig igår kväll och bara myspratade om livet och helgen som varit och det som ska bli. Han var nöjd, mysen, nyfiken, klok och helt underbar att vara med.

Och jag sprang till terapeuten idag och bad på mina bara knän och om hjälp att inte leta fel, att inte kvävas av stissig rädsla, att inte bli någon annan än den är jag är. Hjälp att inte slå mig själv med värdelöshetsbasebollträet i huvudet.

Jag fick en gedigen läxa med mig hem och jag ska jobba hårt den här veckan oxå.. Hittills har jag fått sådan hjälp av den här terapin att jag faktiskt vågar hoppas på att jag till och med i det här läget, mitt svåraste spinn av dåligheter, kan få verktyg som fungerar. Att jag kan få lite ordning på det. Kunna få landa, vara nyfiken och njuta och hoppas och vara här och nu utan att döma mig.

Jag tror att det finns möjlighet till det. Äntligen.

Jamenhejpårej

Nämen hej Livet! Är du här nu igen? Kul när du visar dig från den
här sidan, tycker jag. Det som känns lite besvärligt bara.. Är att
de där önskedrömmarna som jag stoppat undan gör sig påminda. De
sätter igång lite rädslor här som jag inte alls vill ha. De bara
förstör, det vet jag ju.

Men helgen har varit magisk. Jag ska vara idet nu. Oavsett vad som
händer i morgon eller om en vecka eller.. Nån gång sen... Så har
den här helgen varit magisk.

Jag är förundrad, glad, trött på ett härligt sätt, fullproppad av
intryck och känslor, allt bara gott. Jag är nyfiken. Jag vill. Inte
bara måste eller borde. Jag vill!!!

I morgon terapi. Då ska jag försöka få hjälp att behålla känslan
av att vilja. Att den inte ska ätas upp av rädsla och oro för att
det inte ska bli som jag vill. Det får inte hända igen. Så jag ska
be om hjälp. Jag vill nämligen fortsätta vara i känslan av
nyfikenhet och vilja.

Så det så.

Lösningar

Det händer så mycket. Och socialtjänsten säger attd et är för dyrt att låta Stora sonen gå i skolan. Så han får inte.

Och det är val snart, så media är inte så intresserade. Ännu. Så vi gör som vanligt, jobbar på med sidospåren och de bakfickeslösningarna vi har om systemet sviker igen. Och det gjorde det med besked. Skillnaden nu är att vi är flera, BUP, Mellanvård, jag och sonen, gamla skolan-som alla drar åt samma håll. Alla utom bitr. chef på socialtjänsten. Han förhalar, bryter mot barnkonvention, är kränkande mot Stora sonen rakt i ansiktet på honom. Den här chefen är det värsta exempel jag sett på att sparka nedåt och slicka uppåt.... Riktigt, riktigt illa. Vi var flera under mötet som skakade av ilska, blev röda i ansiktet och som tappade hakan av förvåning flera gånger...

Men det hjälper inte att vi är många, att vi vill samma sak. Stora sonen styckas upp i olika problemdelar. Och dessa delar skjutsas runt mellan stolar, fastnar och trillar.

Nu är det ju så, som Sonens kurator sa till chefen på soc. "Det här är en person. EN PERSON. Inte en massa smådelar. Du vet, om man styckar en människa... då dör hon!"

Sent på kvällen efter mötet mejlade Sonen till mig. Ledsen, uppgiven.. full. "Den där jäveln har förstört allting" Jag sa åt honom att komma hem och när han gjorde det sa jag åt honom att inte tillskriva en människofientlig, rätt fjantig person, den makten. Jag sa att nu vet vi att vi inte kan lita på dem alls, nu gör vi annat. Kanske kan media hjälpa till så att du får gå i skolan, men tills dess hittar vi på något annat bra. Du kan inte säga att han har förstört allt, han är inte ens i närheten av det. Har det någonsin hänt att vi inte kommit på en lösning, hitills? Sonen höll med om att det inte hänt.

Och lösningen kom. Han får en praktikplats hos en vän till mig. Tack Herr Nyström, du gör något fantastiskt för oss. För sonen.

Gamla skolan signar på utan att blinka, de vill Sonen väl. På måndag börjar han. Han får jobba med kroppen, vara utomhus. Med en person som vet massor om hur Sonen fungerar. En chans till förbättrad självkänsla. "Lämna honom till mig" sa Her Nyström. "Jag fixar"

Samtidigt som detta händer med Sonen så händer en massa annat. Småsteg och storsteg. Lilla sonen hemma och huset fullt av barn och vänner. Och någon som tar plats lite oväntat. Ute öser regnet ner samtidigt som solen strålar för fullt och det påminner mig om styrka och ljus.

Styrka och ljus ger yogan mig, och det ska jag göra nu. Yoga.

Småsteg

Just nu känns det som att alla små steg tar mig framåt. Som att alla
små trådar sakta finner varann och binds ihop till något hållbart.
Som att beslut jag tagit varit rätt och som att energier läggs på
rätt ställen.

Jag har gjort val och det stärker mig. Jag har inte bara flutit med.
Men jag vet också att jag inte kan styra över allt, men jag kan
välja hur jag vill förhålla mig till saker. Det valet har jag
alltid. I helgen har jag valt min familj och att vara i kärlek. Jag
har valt öppenhet och jag har valt att tillbringa söndagen i pyjamas.
Utan att döma mig.

Och sommaren är visst inte slut, det går fortfarande att plocka
blommor!

Morgonlycka

Klockan är strax åtta och det är fredag morgon. Telefonkedjan har
gått varm och vi har väckt varandra kors och tvärs mellan Skåne och
Norrtälje. Eller kedja? Snarare som ett blixtlås som gått där vi
gått i varann. Jag har redan skrattat tillsammans med tre av mina
nära. Och hunnit vara på hemmafiket och ätit frukost med lilla
sonen. Och faktiskt hunnit gå en liten sväng i solskenet. Och ringt
en bror och önskat honom trevlig lunch och diskuterat ett mord.

Det känns lite som att halva dagen har gått, på det bästa av sätt.
Just nu tänker jag på att delar i mitt liv är fantastiskt bra. Och
jag ser fram emot en familjehelg med ME och alla barnen. Men först en
sväng till terapin och efter det.... Stormöte med BUP, soc,
Mellanvården och gamla skolan. Stora sonen följer med.

Stora sonen, som jag satt uppe med i natt och pratade med om
relationer, kärlek och sex. Han berättade massor om sina tankar och
känslor och ville ha mina råd. Alltså, jag vet inte.. Men för mig
känns det fullkomligt fantastiskt att få ha sådana samtal med sin
snart 16-åriga son.

Just nu känner jag mig otroligt privilegerad. Alldeles full av kärlek
åt många håll.

Hej Livet! På det bästa av sätt!

Tackar!

Vilken märklig dag det är. Blev, till skillnad från igår, väckt från flera håll. Men morgonen blev lång och lite sen ändå. En nära mår pyton, försöker finnas till hands samtidigt som det för mig har lösts upp knutar idag som gör mig glad. Kanske är också det en form av balans? Att vi ibland gråter tillsammans och att en annan gång har en av oss en ljusare dag när den andre inte har det?

Jag hade en lunch med en vän idag. Nu är hon min vän, förut var hon en av mina anställda. Vi har arbetat så nära varandra i flera år, rest ihop, delat hotellrum, arbetat tajt och mycket. Sedan blev det fnurror. Eller egentligen en jättestor fnurra där vi hamnade i varsitt läger. Vi blev osams och besvikna på varandra. Och väldigt, väldigt ledsna. Trots att det faktikst inte var vi. Vi styrde inte och vi gjorde vårt bästa, båda två. Vi har rett ut det, vi har låtit det lugna sig. Sommaren har fått gå. Och i dag sågs vi och hade en så härlig, rolig och avslappnad lunch. Jag är så otroligt tacksam över att vi kunde mötas såhär efter allt som har hänt. Jag känner riktig, riktig tacksamhet över det. När jag promenerade tillbaka till kontoret efter lunchen så tänkte jag vidare på det här med tacksamhet. Funderade på andra saker jag är tacksam över, små som stora. Och jag kom på en hel del.

Nästa knut som löstes upp var när jag äntligen ringde O. (Mitt livs största kärlek, ni vet..?) Jag ringde honom för att prata med honom om Stora sonen. Det var nämligen så att på ett möte med psykologerna på Mellanvården så togs ämnet "Män i Stora sonens Liv" upp. Där fanns tre att prata om enligt sonen. Pappan, O och Exet. Pappan lyser med frånvaro och ointresse och tilliten är lika med noll. Stora sonen är arg och besviken och uttrycker det med en kyla tillbaka, som att han inte bryr sig om sin pappa . (Vilket han naturligtvis visst gör...) Om Exet sa han att han saknar honom väldigt mycket och att han önskar att de kunde ha kontakt. Men de kan de inte. Det är tråkigt och svårt att riktigt få honom att förstå. Sedan sa han om O; "O är den som har varit som en riktig pappa för mig, som gjort saker och brytt sig om och som jag levt med som en pappa. Han var bra att bo med och jag ser upp till honom. Han är fin."

O finns där, lite i barnens liv. De ses i bland, men ganska sällan. Han är en god person och han gillar dem. Mellanvården undrade om inte O kunde finnas lite mer i Sonens liv. Om det var okej med mig. Självklart är det okej med mig!! Jag lovade att ringa och prata med O. Men jag har dragit mig för att göra det. Vill inte tränga mig på. O har en ny kvinna, de ska snart ha barn, han lever ett nytt liv. Han behöver inte ta något ansvar för Stora sonen. Alls. Det kändes svårt för mig att be honom om något som han kanske skulle tycka vore svårt att säga nej till även om han helst önskade säga nej.

Jag ringde idag. Han sa inte alls nej. Inte på något plan. Han ville. Jag tror det var helt på riktigt. Han blev stolt över att vara så viktig för Sonen, tror jag. Rörd.

Han ställer upp och vill gärna hjälpa med det han kan, det som krävs. Ännu mer tacksamhetskänsla sveper över mig. Såpass att jag grät en skvätt med O i telefon. Men han känner ju mig, det är okej... Fint att vi har en såpass bra relation som vi har, glad att det inte verkar som att det är dåligt samvete som styr honom.

Dessutom skiner solen. Den enda gång jag har gråtit hittills har varit av tacksamhet och lättnad.

Nu får vi se hur kvällen blir.

Nu då?

Och nu då?

Promenader och hallon och yogurt. Ägg till frukost och en megamarknadsplan att göra. Yoga på onsdagar. Inte rött vin till varje middag. Eller efter eller före. Snart inte sitta på uteserveringar alls. Terapi måndagar och fredagar. Mera sundhet och fokus på balans. Ungar som växer, en i skolan och en inte. Där jobb och kärlek.

Och sen en jul jag inte vill ha och ett nytt år, som jag hoppas att jag vill ha, på gång. Fina vänner i en krans, med den närmaste närmast.

Ja, men jag drar väl livet ett varv till då.

Förlåtack

Jag har återigen en början på en radda fina minnen. Jag började bygga igen, men den här gången kunde inte jag. Jag har sommar i huvudet och varma bilfärder och havet och maten och vinet och samtalen och närheten i kroppar. Men där finns också missförstånden, de olika språken som till slut visade sig inte kunna läras till fullo, eller ens så att det räckte.

Jag lämnar, jag lämnar det här och jag lämnar mina önskedrömmar. För ett tag måste jag bara låta visshet om nuet styra och veta att jag inte vet. Jag är tom och trött och kämpar så hårt med att inte se det här som ännu ett misslyckande från min sida. Jag säger alla förlåt och alla tack.

Alla förlåt och alla tack.

Inte vara

Med luft helt sval, som känns i lungorna och ut i fingertopparna går jag, ser vatten så klart som en källsjö. Tankar sköljer lika som det och jag är inte där jag var förra gången jag gick här. Minns den känslan som i dag och vet att något måste göras. En cirkel om ett år som gått igen och väcker mig när kroppen rör sig. Tanken då och jag har inte kommit längre. Innan allt hade hänt och jag var lätt och det inte var samma saker som skrämde mig. Det var innan men hur vet jag om det är efter nu?

Vackert blått tar min uppmärksamhet och fötterna tar mark. Kan jag gå här och veta att vad som sker, det sker? Luften vandrar upp från fingertopparna och ut igen, med sig tar den en skärva av sot. Lite renare, lite högre.

Här var inte jag.

Yoguide

Andas in. Och andas ut.

Inte alls så svårt, visst?

Jag har äntligen tagit mig i väg. Börjat en ny kurs i Kundaliniyoga. Skavt med mig själv om det i ett år, inte kommit i väg. Min förra yogi slutade ha klasser på kvällstid och jag kom inte i väg på något annat. Ville ha henne. Och ju sämre jag mådde desto mer ville jag ha bara henne.

Jag är väldigt mottaglig för meditation. Rädd för att skaka och gråta och svettas inför en massa folk jag inte känner och inför en ny lärare sköt jag på det.

Trots att jag vet att det är det allra bästa av allt som finns för mitt välmående så gjorde jag det inte. Men det har gnagt mig och jag har tittat runt. Var ska jag gå? Vilken kurs? När?

Men inte börjat. Inte tagit beslut.

Till slut ringde jag min förra yogi och bad henne bestämma åt mig. Jag sa att om hon bestämde var och när så skulle jag gå. Hon ringde tillbaka efter en stund. "Du ska gå till Viveca."

Jag anmälde mig till kursen "Närvaro" med Viveca. I kväll var första gången. Jag höll på att inte komma dit. Jag var rädd och hittade på en massa anledningar för att inte åka. Men jag kunde inte rättfärdiga det ändå, så jag satte mig i bilen. Tappade känseln i händerna och började få tunnelseende. Ringde till Jo. För nu ville jag dit och blev istället rädd för att jag inte skulle kunna. Hon guidade mig genom rädslan för att inte hitta (jag hittade) genom oron att inte få p-plats och komma försent (jag hittade plats och var i god tid). Det hon inte kunde guida mig igenom var rädslan för att gråta under passet. Men hon hjälpte mig att fysiskt komma till platsen.

Jag kände trivseln i mig så fort jag kom innnaför dörren. Och Viveca gjorde mig trygg, hon var väldigt jordnära och väldigt andlig på samma gång. Passet kom i gång och det var underbart skönt. Med mantrat "sanning är min identitet" Sat Nam, gick jag in i mig själv långa stunder. Hade mitt fokus på rätt ställe flera gånger och mitt jag mindes rörelser och andning jag inte använt på så länge. Jag var väldigt mycket där. Kände mig hemma och som på lagning. Passet avslutades just med den meditationen jag oroat mig för att det skulle bli, hjärtmeditation som öppnar upp och balanserar starka känslor.

Nog öppnade det upp, alltid. Jag grät så att tårarna rann i strida strömmar, droppade ner på brösten och killade mig på halsen. Men det gjorde ingenting. Det var stilla och jag var där. Helt medveten.

Det jag var mest rädd för tog jag mig igenom utan guide.

Bara jag.