Så här vill man ha det ibland

Tog några bilder på Tuffa. Intet ont anande om hur klockren textningen skulle råka bli.

Firat

Jag firade min födelsedag i nästan en vecka. Väldigt mycket tack vare Kå som bjudit ut mig på middag och konsert, gett mig frukost på sängen på födelsedagen tillsammans med Stora och Lilla, gett mig underbara presenter, varit vid min sida på födelsedagsmiddagen. Den bästa jag har haft. Och det inte minst tack vare de fina, underbara, roliga och omtänksamma vänner som var med. Nova och Ängeln och några till. Vi hade så galet roligt, mysigt och lite magiskt. Bästa och nog den längsta middagen på fint och lyxigt men fullständigt avslappnat ställe. Vi avslutade natten på rockklubb och det var hysteriskt bra!
Äsch. Jag kan ju inte ge det rättvisa på något sätt. Jag har haft det så bra. Och julafton återkommer jag till... Men kan säga att den var bra den med!

Idag tänkte jag att det nog är så att jag älskar honom. Den där känslan som går djupare än förälskelsen. Pirret finns kvar men ackompanjeras av en klang som är så tydlig.

Jag tänkte det. Sen kände jag. Sen åt jag. Så slapp jag undan en stund.

Nu förvridet med skuggor bland det underbara och jag måste göra på ett annat sätt i morgon. Det finns inget synbart dåligt, jag måste vara i det. Idag gjorde jag så här. Men inte mer.

Jag älskar honom och det ska jag vara i. Det gör mig rädd och det ska jag vara i. Men inte tolka. Inte slå mig. Inte måla med svarta färger det som glittrar.

Så

Nu har jag haft min fest. Den var otroligt lyckad. Jag är trött, bakis och bortskämd. Jag har fått fantastiska presenter med mer betydelse i än bara presenterna i sig. Jag har underbara vänner, fantastiska barn och en väldigt fin kärlek.

Och nu vet så många fler att jag och Kå är ett par. Några gemensamma bekanta sedan vi var små som vi varit nervösa för att outa oss inför. Gjort, smärtfritt. Det blev faktiskt väldigt roligt och ganska knäppt. På ett bra sätt.

Och så många viktiga var här. Och jag är så tacksam.
Bilden har ME tagit. Och ja, jag hade den Lilla svarta, trots allt.

Nu ska jag snart gå upp, men det gör ingenting. Jag har legat i soffan nära Kå hela dagen. Han har handlat mat och han städade massor innan vi gick och la oss. Bortskämd. Är jag.

Och kär. Och tacksam, sa jag det....?

Handling

Jag och Stora har handlat idag. Väldigt mycket. Vi var ett grymt team
och jag tog mig igenom Ö&B, Citygross och Systembolaget utan
tunnelseende, svettningar, hjärtklappning och yrsel.

Vi belönade oss med god Thaimat och ett besök i lokala surfbutiken
där vi drömde om nya våtdräkter, luktade på vax, letade ny leash
åt Stora och snackade surf med butiksägarna.

Projekt ommöblering, städning och fixning fortsatte på kvällen.
Efter att jag mutat barnen med bacon gav de sig ut i regnet över till
grannen och hämtade en möbel till köket. Och jag fick ett samtal
från Asien av någon som längtar efter mig.

Om jag inte sover gott inatt så vet inte jag... :)

Ojoj

Ont i fötterna, termostaten i kroppen helt trasig, på tok för mycket
att göra, tappat kontrollen över ätandet (inte helt, men
tillräckligt för att inte vara ok), orolig, orolig. Fest på lördag,
känns som att jag tagit mig vatten över huvudet. Oro för pengar. Oro
för sen. Oro för hur mina bilder krockar med verkligheten. Det att
jag inte alls är där jag hade tänkt mig att vara vid 40. Långt,
långt därifrån. Men nu är jag här. Precis här och i detta här
finns så mycket gott. Kanske hade jag inte varit ett smack mer lycklig
om jag levt i min bild. Kanske mindre lycklig tillochmed. Det får jag
aldrig veta och det får inte spela någon roll. Det kommer 40 nära
och kära för att fira mig på lördag och det spelar roll. Kå kommer
hem från Asien och det spelar roll. Att jag får små brev av honom
varje dag från hans resa spelar roll. Att jag har mina underbara,
hjälpsamma vänner spelar roll.

Jag bestämde mig för att fira. Nu är det vad jag ska. Även om jag
med onda fötter kommer att vara tvungen att kombinera ihop den Lilla
svarta med flippfloppar. Men så är det ju jag också. Det är väl
som sig bör?

Förvånas

Livet förvånar mig hela jäkla tiden. Ikväll har jag, med feber och
snor som hindrade mig från att vara med på fridykarkursen jag
längtat efter så, legat i soffan och twittrat. Mitt enda sällskap
då barnen var på vift. Det är dock inget dåligt sällskap. Jag har
"lärt känna" en del finfint folk där. Precis som här på bloggen.
Men kommunikationen där blir mycket mer direkt.

För något år sen började jag följa en väldigt trevlig och klok
tjej, vet inte hur det kom sig riktigt. Läste hennes blogg lite (den
finns i min blogrole här).

"Lärde känna" några av hennes vänner också. Följde fler, fick
fler följare. Ett bra gäng. Vi pratar lite varje dag. Jag gillar
henne mer och mer. Hon har CF. En jäkla skitsjukdom. Vi hade en
tweetup i somras med insamling för forskning på denna jävulska
sjukdom.

Hon har blivit allt sämre. Jag har märkt hur jag svarar alltmer
sällan på hennes tweets. Jag har dragit mig undan, hon har varit
sliten, jag har tänkt att hon ska få vara ifred. Men förra fredagen
förstod jag att det bara var mina undanflykter. Jag var och fikade med
hennes väninna och även hon var i Stockholm. Men för sjuk för fika.
Hon var på Tyresö. Jag hade kunnat skjutsa dit hennes väninna som
skulle dit och inte hade bil. Jag erbjöd mig inte ens. Och jag vet
varför nu. Jag vill inte falla för henne mer. Jag tycker redan för
mycket om henne. Och hon kommer att dö snart.

Jag snorgrät i Kås famn förra helgen över det här. Att hon kommer
att dö. Att jag är så egoistisk.

Ikväll och inatt har vi pratat om det här. Hon och jag. Om att
twittra om döden. Om min rädsla. Om hennes rädslor. Jag har gråtit
igen. Men det var befriande att få prata om hur det känns. Och få
höra hur det känns för henne. Om än lite.

Men hon kommer fortfarande snart att dö. Jag hatar att jag lärt
känna henne och är otroligt tacksam över att jag fått lära känna
henne. Om än så lite.

Jag har ingen aning om hur det här ska hanteras. Livet kommer med sina
överaskningar när man minst anar det. Hela tiden.

Det blev ingen fridykningskurs, det blev prat om döden. Och ett par
rensade kökkskåp.

Det är kallt

Jag fryser väldigt mycket. Ikväll har jag skakfrusit i flera timmar,
utom en stund när jag stod i publiken på Magnus Ekelund och Jakob
Hellman spelning. (Ja, igen. Svårt att låta bli när de spelar. Jakob
Hellman är grym, tillsammans med underbara Magnus ännu bättre!)

Igår var Lilla och jag och övade improvisationsteater. Då frös jag
inte heller. Och jag fick energi. Vi hade fantastiskt roligt!! Jag
bara helt enkelt älskar det.

Kå är över 8000 km härifrån, längtar efter honom väldigt mycket
men även denna gång utan större oro. Än så länge. Han kommer hem
på kvällen före min 40-årsfest och jag har dåliga erfarenheter,
eller en fett dålig iaf, av kärlek och födelsedagsfest. Men jag tror
att Kå kommer, jag tror inte att det bara är mig det är viktigt att
han kommer. Jag kommer på mig med att så ofta tänka varmt och mjukt
om honom. Om oss.

Jag söker jobb. Försöker via kontakter och traditionellt. Jag har
tidigare i mitt liv sökt tre jobb, vilka jag har fått alla tre men
tackat nej till två av dem. I övrigt har jag haft den galna turen att
bli headhuntad. Men nu verkar den turen ha slutat. Kanske får jag ha
tur med kärlek och annat i livet nu och istället vara tvungen att
slita med att söka jobb...? Jag har sökt lite olika chefsjobb och
projektledarjobb. Och ikväll har jag börjat skriva på en ansökan om
en VD-tjänst. Ändå. Igen.

Jag vet att jag sagt och att jag skrivit här att det har varit skönt
att sluta mitt jobb som VD, att när ansvaret försvunnit så har jag
känt mig lättad. Men vet ni? Det är vad jag kan. Jag är inte
tillräckligt specialiserad för att söka andra tjänster än
chefstjänster. Det är en märklig, men dock så sann, upptäckt som
jag gjort. Jag har varit chef i så många år, över 14 faktiskt, med
några års uppehåll för studier, att jag inte kan annat.

Det ska bli spännande att se hur det går. Jag är ömsom väldigt
rädd och ömsom hoppfull och nyfiken. Och det gäller det mesta.

Helst av allt skulle jag vilja utbilda mig till DBT-terapeut, men då
måste jag först vinna pengar. Jag har ingen buffert, direkt. Jag är
inte en sådan person. Tyvärr. Nu är jag så kall att jag knappt kan
skriva... Så jag tar och drömmer lite istället. Om hud och kärlek,
om värme och hopp.

En stund

Han var borta en vecka. Jag behövde inte dansa tango med några
monster alls. Jag är inte intet utan honom. Jag är jag. Med mina
vänner, min familj, mitt hem, min renovering, mina idéer, vår båt.
Allt det som jag skapat utan att vara i en relation. Det jag trodde
att jag aldrig skulle kunna. Jag delar gärna allt med honom. Men om
han försvinner har jag det kvar.

Han var borta en vecka och kom hem. För att vara hemma två dygn innan
han åker igen. Han valde att spendera de dygnen med mig. Vilande i
varann, nära, hett, mjukt, hårt. Och om sen. Han kommer att vara
borta 10 dagar till. Sen kommer han hem igen. Till mig. Det är så det
känns. Det är inte bara jag som längtar, inte bara jag som vill. Han
ville inte att jag skulle gå ikväll. Vi har bokat in saker när han
kommer hem. Han har bokat in saker med mig när han kommer hem. Låter
jag fånig? Det var många år sedan jag var med någon som kunde och
ville boka saker med mig. Och framförallt genomförde dem. Eller nej,
framförallt denna rädsla för att planera. Den finns inte här. Inte
någon rädsla för att visa längtan, nyfikenhet. Inte så mycket med
ord, de är skygga bakom glittriga bruna ögon, men med handling.

Jag är ensam just nu, hemma i min säng. Men jag känner mig inte
ensam. Jag känner mig varm, vilande. Jag hoppas.

Och faktiskt... Jag tror. Lite, trevande. Inte hela tiden, men då och
då. Så tror jag.

Samhällssömn

Jag tror inte att det jag har är sömnproblem egentligen. Jag har ett
samhällsproblem.

Om jag får sova mellan ca 03.00 och 11.00 så somnar jag snabbt och
vaknar sött. Slipper stressen med att "gå och lägga sig i tid" för
att "orka med hela dagen". Slipper vilja döda, slå sönder (om jag nu
skulle orka uppbåda den kraften) väckartelefonen, slipper två-tre
timmar på förmiddagen och på eftermiddagen då jag gärna skulle
sälja armarna för en stunds sömn.

Men jag KAN ju sova gott i åtta timmar. Bara inte den tiden som
samhället kräver av mig. Så är det verkligen sömnproblem jag har..?

Nu är klockan snart två på natten. Jag kan ta sovmorgon i morgon.
Men känner ändå stress, för det är liksom inte ok att sova till
elva när man är 39. Det får man som tonåring. Jag borde ha lagt mig
tidigare. Eftersom jag var dödens trött i eftermiddags. Vilket jag
var eftersom jag gick upp kl 7 i morse efter 4 timmars sömn...

Så nu ska jag sova då. Men jag undrar, jag.....

Oro

Stora sonen har de senaste två veckorna kämpat med sig själv.
Nedåtsnurrar var och varannan dag.

Jag är för trött för att förklara mer utförligt än att han
fastnar, blir frustrerad, känner sig misslyckad. Idag brast det med
tårar och elände. Vi pratar massor, men kommer inte fram till någon
lösning...

Jag tror att han påverkas av att hans biologiska pappa plötsligt
visar (om än väldigt lite) intresse för honom och säger de mest
verklighetsfrånvända saker. Och av att Kå kommit in i våra liv. Han
har pratat om båda. Och han har har pratat om Ettan och Ettans familj,
som han fäste sig väldigt vid.

Min Stora son har varit tvungen att gå igenom många separationer han
med. Både de som lämnat oss frivilligt och de som dött. Och det har
satt sina spår.

Jag har försökt hjälpa honom med basläget. Mat, kärlek, lugn,
renbäddad säng och det jag tror är klokt. Han sa att det kändes
lite bättre när jag nattade honom, men att problemen kvarstår. Jag
sa att jag förstår det, men att problem är lättare att ge sig på
om basläget är okej. Han höll nog med lite.

Jag är orolig.

Jag glömmer aldrig hans depression och hur fruktansvärt det var att
ha ett barn som inte ville leva. Jag vill hjälpa, jag vill ge honom
lycka och verktyg, jag vill se honom med den starka livsviljan jag
sett ett tag, fram till nu. Jag vill aldrig att han släpper taget igen.

Hans klokhet, kreativitet, omtänksamhet, gnista och kärlek är vad
som borde lysa. Det är klart att han får vara arg och bli ledsen, men
det jag sett de senaste dagarna är inte bara det. Det finns en
uppgivenhet som smugit sig på. Och den vill jag... döda.

Sus

Vi susar lite. Går på spelning en kväll, teater en annan, dricker
bubbel, äter gott, sitter uppe hela natten och pratar, drömmer lite,
har härlig sex, skrattar, lagar mat åt varann, vill, ger, tar,
håller. Ibland bara hemma med barnen, men nära och enkelt och fint.

Men snart åker han bort igen och jag ska hålla monstrena i schack.
Det ska jag. För allt han gör och säger visar på att han vill komma
hem till mig igen. Han vill följa med på min nästa resa, han
frågade om han får. Han vill visa mig saker, han vill fira min
födelsedag. Han säger små enkla saker som gör det lätt att landa
hos honom. Men han ger mig inga stora ord. Inga höga löften. Jag tror
på honom, kanske just därför. Och för att han skickar en helt annan
sorts hälsningar ibland, utan ord, men som är större än så och
får mitt hjärta att bli helt varmt och jag undrar... Hur fin man får
vara, liksom?

Borderlineödla

Jag och Stora sonen tittade på Nyhetsmorgon. Jonas var där och visade
ödlor, sonen var mkt intresserad. Den sista ödlan som visades upp och
beskrevs var kameleonten.

"Kameleont. Borderlineödla." Säger sonen. Jag undrar hur han menar
då.
"Jo, den är väldigt fin och väldigt känslig. Och den byter snabbt.
Från argt röd till ledset grå eller ännu ledsnare svart. Ibland
sprudlande gul, men oftast glittrigt turkos"

Min favoritfärg är turkos. Man bara måste älska detta kloka, fina
barn.

Inga ord

Orden finns där i mig. Jag tänker dem. När du är nära säger jag
dem inte. Annars tänker jag att jag ska. Jag vill tro på att det jag
ser hos dig är sant. Jag vill tro på att det du gör är på riktigt.
Om jag kan det så spelar inte orden så stor roll. Och jag är ändå
rädd för orden. De är så ofta lögn.

Men när det känns som att jag ska svämma över av allt det starka
jag känner så vill jag helst stå på ett berg och skrika ut hur kär
jag är, hur viktig du är, hur mycket jag vill att du ska vara min.
För mina ord är ju sanna!

Men när jag somnar trygg på din mage en eftermiddag.. jag som inte
kan sova middag... så känns det inte som att det är att stå på ett
berg och skrika jag ska göra. Utan jag ska bara vara. Vakna av att du
stryker min kind och mitt hår och tittar på mig som om du tycker att
jag är vacker.

Storhandlat

En sak jag inte kunde göra på många år. Jag kan nu, även om det
ibland är svårt. Ju större affär desto värre. Köpcentrum allra
värst, den där inomhussorten. Idag med Lilla och utan yrsel och
tunnelseende klarade vi av hela inköpslistan.

En annan slags helg

Hur ska jag beskriva det? Bara att allt varit så otroligt bra? Att jag
och Kå åt en mysig middag med samtal om barnen och hur enkelt och
bekvämt umgänget är. Och att han möter mig i frågor jag har med
värme och engagemang. Att vi sen gick på improteater och det var hur
bra som helst. Jag hade berättat innan att impron varit en viktig del
i mitt liv och jag kände mig ganska naken i början av
föreställningen, rädd att han inte skulle gilla. Han gillade.
Mycket. Vi blev kvar på teatern där det oxå var em improviserad
liten spelning med en kille från Zimbabwe och ett band från
Hornstull. Och Svante som kör muntrumma. Vi drack vin och var glada
för bonusen. Vi åkte hem till Kå. Fick en natt och en morgon utan
barnen som var hemma på egen hand. Vi sov kanske inte väldigt mycket.
Men vi var väldigt mycket nära. Och det blev lång mysfrukost och han
skämde bort mig som vanligt...

Lördag fortsatte med att jag blev hämtad (i min bil) hos Kå av
vännen som jag har båten tillsammans med. Åkte till båtmässan och
drömde om stora segelbåtar och att segla jorden runt.... Och sen hem
för att göra middag åt fina tjejer som skulle komma på besök. Sex
kvinnor som bor på samma gata, kloka, roliga och kärleksfulla. Det
blev en otroligt lyckad kväll! Jag ville inte att den skulle ta slut.
Mellan några av oss är bekantskaperna ganska nya och det var väldigt
spännande. Jag hoppas att vi gör om det snart igen.

I dag söndag och dags att ge sig ut till båten med det nyinköpta
supermegabästamiljövänliga rengöringsmedlet för att ta bort
kalkringarna efter havstulpaner. Som vanligt köpte vi kaffe och bulle
på vägen ut. Fikade och stojade. Testade rengöringsmedlet... Inte en
endaste liten kalkringar fick vi bort trots gnuggande och fejande...
Så vi har nu gjort upp en annan plan och åkte till Erlandssons brygga
och rekade. Och jag ville handla typ allt. Om jag nån mer gång ska
testa att tröstshoppa så är det där! Jag vill köpa en massa fint
och smart till båten!

Nu är jag hemma igen. Har ätit rester från den goda middagen igår.
Är otroligt sömnig. Kå är på jobb. Barnen är glada.

Nä, jag vet inte hur jag ska beskriva. För nu har jag bara radat upp
saker jag gjort. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det känns? Jag
känner mig ganska normal. (Som i "inte ett freak"...) Varm och glad.
Hoppfull. Stark.

Och kär.

Bakluckefika mitt i båtfix

Morgonstund

Jag kom igång med morgonpromenaderna i fredags igen. De har legat nere
sedan jag åkte på lilla roadtripen och under nästan hela lovet. Men
fredag, lördag, söndag och idag har jag kört. Och det har hjälpt
mig att komma tillbaka på banan igen. Under lördagen dundrade den
stora tomheten in efter fredagens massiva dömanden. Ville bara fly,
boka en resa så att alla skulle slippa mig. Framförallt Kå. Tyckte
jag.

Men idag tror jag faktiskt inte att han vill det. Han har nämligen
inte vare sig gjort eller sagt något alls som skulle tyda på att han
vill bli av med mig. Tvärtom, i ärlighetens namn. Det där i fredags
i lördags.. Det var i mitt huvud.

Jag kämpade mig helt slut i helgen. Använde varenda färdighet som
finns. Och tog mig tillbaka utan att ha agerat på impulser eller ens
särskilt känslostyrt. Jag kände, jag surfade, jag beskrev, jag
grät, jag aktiverade mig. Och mellan varven bara var jag stilla. Igår
trött, men tomheten sjönk undan. Gjorde saker som jag behövt göra
länge, rensade, tog tag i, gjorde klart delar av det. Och sen kom
Stora Sonen hem och det gjorde det enklare.

Att jag var ensam hemma just den här helgen, med denna enorma
separationsångest och alla mina rädslor var en otrolig utmaning. Jag
har dragit allt flera varv och mig själv i dyn. Men jag gjorde det,
jag tog mig igenom utan att ha gjort något jag ångrar. Jag lät inte
tomheten ta överhanden någon längre stund. Jag ägnade mig åt
dömanden en del och jag hittade på saker i huvudet som inte är så
hjälpsamma. Men jag fastnade inte några längre stunder. Jag
bestämmer mig för att inte känna skam och inte känna att jag svikit
någon. För jag gick mina morgonpromenader, jag plaskade i vattnet,
jag kände alla dofterna, jag träffade vänner, jag var här och nu
mellan varven. Ingen Herr Meningslöshet fick stanna på mysweekend.

Facit får väl bli att jag klarade denna utmaning. Det gjorde jag.

Sista

Sista gången med gruppen idag. Tårta och tårar. Jag kommer att sakna
dem något fruktansvärt. Sakna sammanhanget, tryggheten i att få vara
någonstans där jag kan vara bara jag fullt ut utan skam. Där man
förstår. Nu inte mer. I över ett år har mina fredagsförmiddagar
förgyllts av dessa underbara människor, jag har lärt mig det
viktigaste jag någonsin lärt mig i hela mitt liv. DBT:n är det
bästa som har hänt mig.

Emotionellt utmattad gav mig sedan in till stan, träffade Cap om ett
projekt vi fnular på. Pratade strategier, juridik, bollade idéer. Jag
åt och utmattningen gav sig. Kå kom dit när vi avslutade mötet.
Fick pussas lite. Pratade om DBT:n och det att jag ska föreläsa för
psykologstudenter längre fram i november. Det ska bli väldigt roligt
och jag är glad för uppdraget. Kå skulle vidare på någon middag
och ME kom och avlöste honom. Vi tog ett glas vin och sen åkte hon
till fest och jag hem. Till tom lägenhet.

Där det enda jag kunde göra för att stoppa mig från att agera på
mina impulser var att gå och lägga mig och släcka lampan. Det var
fruktansvärt att vara ensam och i den höga sårbarhet jag var i då
och delvis är i nu så spann jag loss fullständigt i dömanden. Att
jag är emotionellt instabil råder det ingen tvekan om och det var som
att min säkerhet över att jag aldrig skulle bli utskriven från
gruppen om de inte trodde att jag klarar mig på egen hand var som
bortblåst. Jag ville be allt och alla om ursäkt för vem jag är, jag
led helvetes kval över riskerna för Stora sonens välbefinnande då
han för en gångs skull har träffat sin pappa idag, jag var säker
på att Kå kommer att lämna mig för allt jag vill och känner.

Efter ett par timmar reste jag mig, gick ut på nattvandring och
pratade med underbara tonåringar. Jag tvingade mig att aktivera mig
och det gav resultat.

Ja, det är smärtsamt. Ja, jag är rädd. Men jag stod emot impulserna
även denna gång. Till och med denna gång.

Tyngd

Det hände något inatt med känslan. När vi låg helt nära, du ville
närmare, jag andades din luft och mina tankar formade ord jag inte
vågade säga men kände. Du hjälpte mig när jag inte vågade fast du
var rädd du med. Vi nådde varann när du sa vad jag inte vågade fast
jag hade så mycket mer att säga. Jag sa det tyst in i din hud och jag
tror att den hörde och höll mig kvar.

Känslan i magen i morse hade en annan tyngd än förut och jag vet att
den tyngden kan vara lätt att bära, men också att den kommer att
stanna länge och kunna bli smärtsam. Nu är jag där. Där jag måste
fortsätta att vara jag, våga lita på mig, stå upp för mig och tro
att det är då du kommer att vilja fortsätta vara mig ännu närmare
än nu. Och våga låta dig om du vill. Nu är jag där. Jag önskar
mig tro. Jag vill inte bara hoppas.

Det blir bättre framåt kvällen

Idag har varit min första arbetslösa dag i hela mitt liv. Tänk att
jag lyckas träffa in det på samma år som jag fyller 40..? Och på
fredag är det sista gången i gruppen. Separationsvecka. Minsta sagt.

Men det är inte som att jag har haft lite att göra. Jag har så sjukt
mycket att göra och allt är mer eller mindre känslosamt. Igår två
gråtstunder på toa, idag en på... Arbetsförmedlingen. Joho. Så
gjorde jag. Jag tror att det är väldigt mycket som kommer ikapp mig
nu som jag egentligen borde ha varit ledsen över för ett år sen. Men
inte var eftersom jag var tvungen att vara professionell. Så till den
milda grad.

Min andning har varit ungefär 5 cm djup hela dagen och jag har varit
tvungen att byta tröja två gånger. Jag brukar normalt sett nästan
aldrig svettas under armarna, om det inte är över 30 grader varmt
eller om jag ska skriva en tenta, men idag har det forsat. Stressen
har gjort mig helt yr.

Men det vände. Igen. Knölade mig till en stund för att träffa Kå
och efter en stund i hans sällskap började jag kunna andas djupt
igen. Och jag åt. I och för sig frukost kl 16.30, vilket man ju kan
ha synpunkter på, men jag åt. Mozarellasticks och bubbel. Vilket man
också kan ha synpunkter på, men det kändes rätt. Kå påminde mig
om att jag faktiskt har något att fira, jag ville ju bort från det
här jobbet. Och det är sant. Men det känns så märkligt. De senaste
åren har jag varit VD och även om jag inte skyltat med det och ofta
tyckt att det känts overkligt så är det vad jag varit, vad folk sett
mig som och behandlat mig som. Nu är jag inte det längre. Och som
sagt, det jag hade för drygt ett år sen på mitt jobb kommer jag
alltid att vilja ha tillbaka eller sträva efter att få igen. Innan
skitet hände. Det var mina bästa jobbår, ever.

Nu har jag fått bli bortskämd igen, haft härligt samtal, blivit
pussad på, kysst och klappad och fått känna mig nära och självklar
och uppskattad.

Det känns oändligt mycket bättre nu än tidigare idag när jag grät
på arbetsförmedlingen. Jag lovar.

Bubbel

Nu var det flera dagar sen jag drack sånt här. Och idag har varit en
så enormt strulig dag. Skulle ha varit min sista dag på jobbet, men
jag är inte klar. Inte på långa vägar. Antiklimax, liksom. Stora
sonen labil och ur form, Lilla klampar på okänsligt och bråken
eskalerar. Höstlovsmys. Jo, tjena.

Men denna kaosdag som det varit (suttit på toa och gråtit av stress
och ilska två gånger..) landar ändå fint.

Jag tänker bubbel. På många plan.

Värde

Jag har fått lära mig att tanken om att jag inte är värd det ena
eller andra är en myt. Att det som talar mot den myten tillexempel är
det att vi som människor i grunden har ett värde som ser likadant ut.
Att jag har samma rättigheter som vem som helst. Att mitt värde är
lika stort som någon annans bara i det att jag är människa.

Jag tänker mycket på det just nu. Värdet i att vara människa. Jag
vill att alla underbara människor ska se, veta och känna sitt värde.
Och jag hoppas att även jag ska. Nu och sen. Alltid.

Roadtrip

Jag har varit iväg på en liten resa. Besökt Skåne och Danmark. Vi
har bott på slott och knatat omkring i Christiania. Vi har ätit
hummer och ostron och vägkrogsmat. Druckit champagne och kaffe från
bensinmacken. Jag har somnat på hans arm på kvällarna och jag har
somnat så snabbt att det är osannolikt. Jag förstår om det är
svårt för honom att tro på att jag har rejäla sömnproblem. Jag har
inte bara somnat snabbt, jag har dessutom sovit som en stock.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva de här dagarna och hur det
har känts. Det har inte funnits något skav av något slag. Vi
fungerar tillräckligt lika för att inga större kompromisser behövs.
Eller snarare inga.. Jag kan inte komma på någon. Det är så mjukt.
Så otroligt mjukt.

Vi hann träffa Jo en liten stund. Så skönt, så enkelt. Det känns
som att vi alltid umgås trots att vi faktiskt bara ses ett par gånger
per år. Vi delar vardag genom alla telefonsamtalen. De dagliga. De
flera gånger om dagen.

Hon sa till mig ikväll att hon tyckte att Kå (Kå, han får heta Kå.
Jag ogillar bara en bokstav som benämning på någon här i bloggen.
Det är bara O, som alltid kallats O som får vara en bokstav) kändes
som "så på riktigt, som en riktig person". Jag förstår så väl vad
hon menar, men också det har jag svårt att sätta ord på.

Det tycker jag med att han gör, känns på riktigt. Ur det riktiga
kommer värme, omtänksamhet, humor, tankar och allt det här... så
mjukt. Han är försiktig. Men inte feg.

Jag är så trött nu. Men ville skriva lite. Nu är han hemma hos sig
och jag är här. Ska somna, sova och vakna ensam. Jag tror att jag är
tillräckligt trött för att fixa de första två. Men jag ser inte
fram emot att vakna ensam. Det är tomt.

Min förälskelse tar allt mer form och djup. Det skrämmer. Varje
gång vi skiljs åt tror jag att vi nog inte kommer att ses mer. Jag
undrar hur jag ska få bukt med det. Och samtidigt känns det ju
otänkbart att vi skulle ha allt det här fina och nära utan att han
ville det på riktigt. Alltså inte försvinna... Men jag vågar inte
riktigt tro på det. Hoppas, ja. Tro, njaäe.

Utsikten vid frukost

Druckit bland annat det här

Äter det här

Bor här

Bra och bajs.

Bra att Stora Sonen äntligen fått sitt körkortstillstånd. Bajs att
det tog 7 månader pga att Transportstyrelsen har samma rutiner för
handläggning om du har ADHD som om du är kriminell. Diskriminering
säger jag.

Bra att jag anses klara mig på egen hand och fasas ut från
gruppterapin och bara har en gång kvar där nu. Bajs att jag har
fruktansvärd seprationsångest och vet att jag kommer att sakna dessa
underbara, kärleksfulla, kloka människor något fruktansvärt. Det
finns ingenstans jag någonsin känt mig så trygg som där. Ingenstans
jag känt mig så förstådd som där. Bra att jag idag äntligen
snorgrät över att jag ska sluta. Jag har nämligen försökt vara
duktig, men det var ju mycket skönare att gråta.

Bajs att Stora Sonens ena råtta, Gandhi, har dött. Dramatik och
begravning och sorg. Bra att Stora, som snart fyller sjutton och är
lite tuff, gråter sig snorig i min famn. Både det att han inte drar
sig för att gråta trots att K var med och att han väljer att göra
det i min famn. Något rätt måste jag ha gjort.

Bajs att detta drama skedde då K och Lilla träffades för första
gången (well, de har setts när Lilla var en tvärhand hög men det
räknas inte riktigt i det här sammanhanget). Bra att det ändå blev
bra. K tvekade inte att följa med på råttbegravning, skrämdes inte
av gråtande tonåringar och ställde sig glatt och lagade mat åt oss
alla när vi hade klarat av begravningen.

Bra också att Lilla tyckte att K var snäll och trevlig. Stora har ju
redan träffat K några gånger nu och gett "med beröm godkänt", så
att säga.

Bajs att jag är hängig med halsont och inte kunnat träna eller ens
promenera den här veckan. Jag försökte i morse men fick ge upp efter
30 minuters hasning...

Bra att Storas bästis Li bor här några dagar. Hon är så bra och
umgänge med henne var helt klart tröst efter förlusten av Gandhi.
Jag kan fastna i att bara titta och lyssna på de här två. Bästisar
i över 16 år, det är banne mig inte så dumt. De är så fina.

Bajs att jag har väldigt ont i ryggen, mellan skulderbladen och lite
ut och lite ner. Fattade först inte alls var sjutton det kom ifrån...
Sen kom jag på. Söndag, måndag, tisdag och onsdag kväll har jag
suttit och rensat svamp som en tok. Det är klart jag har ont. Bra att
frysen är full med svamp och att jag har flera burkar med torkad svamp
också. Så gott!

Bra är det också hur det känns med K. Ett SMS om dagen och ses ett
par gånger i månaden har så sakteliga blivit flera, många, SMS om
dagen och ses ett par gånger i veckan. Vi är två som längtar och
vill. Det känns. Det är fint. Jag är rädd för att tempot dragits
upp för snabbt, men vi har ju faktiskt dejtat i fem månader snart.
Jag får försöka vila även i det här. Hitta balans. Jag tror ändå
jag gör det ganska bra. Jag är aldrig "on hold". Jag gör det jag
behöver, även om det då och då leder till att vi inte kan ses. Jag
förminskar mig inte, jag anpassar mig inte. Jag ger, men inte mer än
jag har råd med. Hoppas jag innerligen. Jag låter inte min rädsla
styra och jag agerar inte impulsivt. Mer än lite ibland och hittills
inget som jag ångrat. Nej, faktiskt inget som jag ångrar.

Vi är fortfarande lite hemliga. Inte definierade. Men jag vill vara
där lite till. Det känns än så länge varmt och mjukt. Spännande
och inkännande.
Jag tror väl att det är så här det ska vara i början?

Snabb status

Jag har rensat färdigt all svamp!!! Äntligen!! Fyra kvällar, bara
rensat svamp.

Och jag är förälskad.

Så vet ni ungefär.

40

Men en sak har jag gjort. Mot alla odds. Jag har skickat ut inbjudan
till min 40-årsfest. Jag trodde ärligt talat inte jag skulle ha
någon. Men nu verkar det bli så. Bilden är den som är med i
inbjudan. Jag, 4 år, ute vid torpet. Tänkbart att jag på väg ner
till sjön. Jag är mig lik, samma sommaroutfit som nu ungefär, om
ännu med modernare och bekvämare såväl cyklop som fenor. Men då,
liksom nu, beroende av att få leka i vattnet. Så länge som jag hade
levt på den här bilden har jag snart gjort 10 ggr om. Otroligt, för
jag minns dessa somrar så väl. Med mamma och pappa. Och sjön och
alla mina fiskar. Jag tyckte bäst om aborrarna.

Mycket

Jag har inte riktigt hunnit blogga eller läsa bloggar. Jag har haft
lite svamp att ta hand om.

Alla delar bra

Började dagen med träning. Idag mer bara en promenad i månskenet,
inte som en Rocky-wannabe uppför trapporna... Sedan den numera
sedvanliga långfrukosten med fina barnen och skjuts av stora till
skolan. Mina morgnar är verkligen så annorlunda nu. Ingen stress,
träning, luft, tid för samtal med barnen och kaffe på balkongen i
solen när den gått upp. Morgonen var bra.

Fredag och således gruppterapin. Efter idag har jag bara två gånger
kvar. Hisnande när jag tänker på det, på så många sätt. Men idag
tänkte jag inte så mycket på det. Jag var där. Det var bra,
upplyftande och lärorikt och som alltid så fint att träffa de andra.
Förmiddagen var bra.

Fortsatte dagen med en anställningsintervju. Jag var nervös men kom
in så bra i samtalet att det släppte direkt. Jag kände mig kompetent
och attraktiv. Attraktiv som i att jag verkligen skulle vara en
tillgång för det här företaget. Det är en tjänst som jag tror har
mycket god potential även om den kanske inte är klockren från
början. Men det viktigaste var boosten idag. Det fanns inget jag
ångrade att jag sa, inget som jag i efterhand tycker att jag borde ha
sagt eller sagt annorlunda. Jag är kort sagt väldigt nöjd.
Eftermiddagen var bra.

Väl hemma föll jag ihop en stund, alldeles förskräckligt trött. I
en kvart, sen handling, matlagning, folk på middag, glada barn,
härliga samtal, gott vin. Kvällen var bra.

Hela dagen har meddelanden ramlat in från honom. (Han som är han
eller du i min blogg. Han som inte fått något bloggnamn. Vi vet vem
jag menar ändå, eller hur? Annars kan vi kalla honom K..) Något har
hänt. Intensifiering tror jag. Något har släppt. Något har blivit
närmre. Jag trivs i det.
Hela dagen har varit bra. I morgon bitti hård träning, men dock en
halvtimmes sovmorgon, vi kör 6.30 som lördagstid.

Sen ska jag åka och leverera frukost och en himla massa pussar har jag
lovat.

Jag tror att det blir en bra natt.

Inte låta bli...

Jag kanske inte kan låta bli. Att ta på dig. Jag kanske inte kan
låta bli att när jag tar på dig säga hur skönt det känns.
Jag kanske inte kan låta bli. Att se på dig. Jag kanske inte kan
låta bli när jag ser på dig att säga hur fin jag tycker du är. Jag
kanske inte kan låta bli. Att lukta på dig. Jag kanske inte kan låta
bli att när jag luktar på dig borra in näsan djupt och berätta hur
gott jag tycker att du luktar. Jag kanske inte kan låta bli. Att prata
med dig. Jag kanske inte kan låta bli att när jag pratar med dig
påpeka att jag vill att du ska veta och att jag vill höra vad du har
att säga. Jag kanske inte kan låta bli. Att skratta tillsammans med
dig. Jag kanske inte kan låta bli när jag skrattar med dig att
drunkna i ditt glitter i ögonen så att du märker att jag gör det.
Jag kanske inte kan låta bli. Att andas samma luft som du. Jag kanske
inte kan låta bli att när jag andas med dig göra det så nära att
min kropp trasslar in sig i din. Jag kanske inte kan låta bli. Att
känna mer och mer för dig för varje timme vi har tillsammans. Jag
kanske inte kan låta bli att göra vad jag kan för att det ska bli
många fler timmar framöver.

Jag vet inte, men jag kanske inte kan låta bli.

Låtsas

Jag var på en spelning med Melissa Horn ikväll. I panikartad
rastlöshet lyckades jag få ett par platser på P3 Live Session och
tog med mig Lilla Sonen dit. Han höll på att somna av uttråkning då
han just nu är inne i en NiN period. (vilket jag alltid är
iochförsig)

Melissa sjöng bland annat om när man varit med någon och trott att
det varit på riktigt men det sen visat sig att det bara varit på
låtsas. Jag tänkte på Exet och på Ettan. Hur det känns nu över
ett år sedan jag träffade Ettan och hur det kändes ett år efter att
jag hade träffat Exet. Och nu, två år senare. Tänkte på det här
med på låtsas och på riktigt.

Jag tittade på bilderna från Maroccoresan för ett tag sen. Tog bort
bilder av mig och Ettan som låg på Facebook. Vill inte ha dem där av
flera anledningar, framförallt inte de där "pussbilderna". Det slog
mig när jag tittade på dem att det känns som så otroligt länge
sen. Och så overkligt. Ja, som att det var på låtsas. Och det kanske
det var? Det var kanske mer vilja än vara. Även om det fanns starka
känslor med. Kanske var det en kärlek i kärleken. Kanske är det
sättet det tog slut på som lämnar smak av att det var på låtsas.
Kanske är det att jag fick ett riktigt avslut, att jag kunde ta bort
hans nummer och meddelanden i min telefon, att jag fick möjlighet att
bevara min självkänsla, att jag fick säga och fråga saker. Jag vet
inte. Men det finns en känsla av overklighet och det har bleknat
ordentligt. Exet, då? Inte ett stråk av på låtsas. Inte för mig.
För honom vet jag ju inte. Alls. Men hans nummer finns kvar i min
telefon, trots att jag vet att jag aldrig skulle ringa. Alla hans
meddelanden finns kvar, om än i en gammal telefon. En bild från då
ger ingen overklighetskänsla alls. Förundran, ja. Men inte som att
det var på låtsas. Vad beror det då på, å andra sidan? Att jag
inte fick något avslut? Att jag aldrig fick fråga och säga? Att
såren blev djupare? Jag vet inte. Men när Melissa sjöng om det så
tänkte jag de här tankarna. Som i att det är intressant. Hur olika
det kan vara och att jag inte på riktigt vet vari skillnaden består.

I övrigt är det just nu i mitt liv som att vara mammaledig. Fast utan
bebis. Jag saknar det sociala livet på dagarna så att jag håller på
att bli knäpp. Till kontoret åker jag bara i nödfall, det mesta kan
jag göra hemifrån och det sista röjet på kontoret kommer jag nog
att göra med musik på hög volym en kväll.
Jag vet att jag inte skrivit så mycket alls om mitt jobb här i
bloggen, men jag ska förklara snart. Just nu arbetar jag mina sista
veckor med det som i flera år var just.. min bebis. Men det har det
inte varit på över ett år och att sluta där känns som det enda
riktiga och rätta nu. Men läskigt.

Nu har jag lagt mig i sängen. Ska snart upp på min morgonträning,
men är inte alls trött. Jag vet inte om det är fullmånen som
ställer till det, men just nu är natten då jag vill vara vaken. Jag
liksom saknar mina sömnlösa nätter då jag inte ens närmade mig
sängen förrän långt efter midnatt. Långa nätter med Jo som mitt
sällskap. Men vi har skärpt oss nu, både hon och jag. Och det är
bra. Men trött är jag inte just nu hursomhelst. Och jag saknar och
längtar, förstås. En vardag för mig är som en vecka. Att jag
träffade honom så sent som igår känns inte alls. Det känns som
alldeles för länge sen.

Mötas

Vi möttes igår. På flera sätt. Min oro fick uttryck i något som
blev lättsamt och mjukt. Jag frågade om det jag behövde utan att
känna mig fel eller dum. Du bekräftade mig där jag behövde det och
jag skrämde dig inte.

Att vara så rak och tydlig på ett så enkelt sätt som jag var igår
har jag aldrig tidigare varit i en kärleksrelation. När mina negativa
tolkningar satte fart hejdade jag dem och bara frågade dig. Det har
jag aldrig gjort förut. Och du bara svarade.

Och jag fick veta att mina tolkningar, de där jag gjort ner mig, inte
trott på, att de var fel. Allt igår, inatt och i morse var bra, rakt,
öppet, fint och glimmande. Det fanns ett utrymme jag inte är van vid,
där jag kunde uttrycka mig och inte skrämma, uttrycka mig lite fel
och få rätta mig. Utan brådska, utan dömanden.

Vi går sakta och långsamt. Men nu vet jag åtminstone att vi gör det
på samma väg.

Jag vet att du vill upptäcka med mig och det är det bästa just nu.
Att det får vara spännande.

Min tröja luktar som du och jag gungar lugnt med i känslan jag får
av att somna på din arm och vakna med dina armar omkring mig. Det
finns ett lugn i mig nu som jag vill andas i takt med länge.

Sköndag

Söndag. Fick nybakade ostscones, fortfarande varma när de kom, mysig
frukost, sen ut till båten. Den är upptagen ur vattnet och det var
skruva, skruva, rensa, stuva och pilledutta, mäta, fota och planera
som gällde. Och ta hem grejer som kommer att frysa, dynor samt motorn
och köpa ställning till den, få in den i garaget och få undan alla
dynor.

Och inte minst... Båtfika i solen mellan varven! Ibland gör det
absolut ingenting att man får solen i ögonen....

Dela

Jag var på tjejmiddag igår. Med underbara, roliga, kloka, dynamiska
tjejer. Vi ses några gånger per år och våra möten är alltid
väldigt intressanta, vi diskuterar allt mellan himmel och gjord och
är långt ifrån alltid överens, vilket ger diskussioner på riktigt.
Vi har olika yrken, olika bakgrund, olika intressen... Mycket är
olika. Men på en punkt skiljer jag mig från dem alla. Jag är den
enda som är singel i sällskapet. De andra lever i kärnfamiljer och
har småbarn och bebisar. Vi är i samma ålder, men jag fick ju barn
så tidigt. Och som sagt, jag är singel och har dessutom alltid varit
ensam med barnen.

En stund pratade vi om att ha ett eller två eller flera barn. En av
tjejerna väntar sitt tredje. De andra har ett eller två. Vi pratade
om hur mycket det skiljer sig mellan att ha ett eller två barn. Jag
halkade dock ur diskussionen efter en stund och bara lyssnade på dem.
De talade om saker jag inte kan referrera till. Nämligen att vara två
föräldrar som hjälps åt. Jag lyssnade och kände efter. De sa saker
som "ta ett barn var en stund", "när de blir lite äldre är det
enklare att den ena tar båda barnen". Jag fick en alldeles varm
känsla i magen och kände mig så otroligt glad över att de här fina
människorna som jag tycker så mycket om får ha det såhär.

Jag vet inte hur det är att dela tiden, kärleken, ansvaret, lyckan
med att ha barn tillsammans med någon. Men jag har alltid önskat mig
det.

Jag är väldigt glad över att jag var den enda runt bordet igår som
inte har fått uppleva att vara förälder tillsammans med någon.

Försvar

Det är så mycket jag inte vet och jag har svårt att landa i det. Jag
kan inte riktigt skilja på att kolla fakta, försvara någons
handlande till min fördel och när jag istället dömer för hårt,
både mig och andra.(honom)

Om jag inte tror och hoppas, blir det en självuppfylld profetia då?
Om jag tror och hoppas, kommer jag då att drabbas av den stora
smärtan igen?

Jag vill ingetdera. Jag försöker hålla en balans men det resulterar
i att jag hoppas, men inte tror. Det är nog det sämsta läget. Att
jag inte tror gör det svårare för mig att hålla mig cool. Då vill
jag behålla något jag inte ens har. Och när jag hoppas tappar jag
greppet om tiden och ibland rummet.

Och smärtan? Ja, det gör ju redan ont mellan varven. När impulserna
tar överhanden och jag snurrar ner mig i värdelösheten och rädslan
och känslan av att vara så fel och alltid bli lurad. När jag inte
klarar av att göra det som är bra för mig långsiktigt och serverar
mig de snabba fixarna, de som på kort sikt uppfyller ett behov men på
lång sikt är väldigt självdestruktiva.

Jag orkar inte med mig just nu, orkar inte med mina känslor. Vill ha
en avstängningsknapp.

Dessutom lämnade jag Angel på flygplatsen idag och grät Lille Skutt
tårar när jag åkte därifrån. Nä, separationer är inte min starka
sida.

Jag vill bli kramad nu. Jag vill ha honom här. Eller vara hos honom.
En vecka är som en månad och jag trivs inte alls med att vi är
ifrån varann så mycket. Jag har ingen lust att vara praktisk, jag
vill mer än så.

Hej Mamma

I går på eftermiddagen kröp jag ihop i sängen en stund. Jag var så
trött efter ett par slitiga dagar och en än mer slitig natt. Jag låg
stilla och lyssnade på regnet som smattrade mot fönstret och vinden
som knackade på. Jag låtsades att jag var tonåring igen, att jag var
i mitt rum hemma hos dig och pappa och att ni levde.

Jag kunde faktiskt höra dig plocka i köket och höra pappas röst.

Jag kände mig fullkomligt trygg. Vetskapen om att vad jag än vill ha
hjälp med, vad jag än funderar över, hur jag än beter mig så finns
ni där, ett andetag bort. Alltid till hands för mig med goda råd,
kärlek, hemlagad mat och djupa eller bara roliga samtal. Jag slappnade
av fullständigt.

Ibland är det skönt att låtsas, låta hjärnan få vila lite från
verkligheten. För verkligheten att ni inte finns kvar, vare sig du,
pappa eller Jhonny är ibland en tung, svår och ledsam verklighet.

Om ni hade levt nu hade ni nog oroat er en del för mig. (inte Jhonny
förstås, han hade sagt att allt löser sig och puttat på mig och
tagit med mig ut på en öl och fyllt min Ipod med nya låtar)

Oroat er för min ekonomi, arbetet, att jag börjat röka igen, att jag
sover för lite och stressar för mycket. Sånt som föräldrar oroar
sig för.

Mamma, jag undrar hur du hade det när du var i den åldern jag är nu.
Vad du tänkte på, vad du var glad över och rädd för. Jag var så
liten att du bara var så självklar för mig och jag aldrig funderade
värst mycket på hur du såg på ditt liv. Men nu vill jag veta.

Vad hade du för drömmar? Var du lycklig i er tvåsamhet? Hade du
utrymme att vara du?

Jag saknar tvåsamhet. När du dog var jag i en relation som både du
och jag trodde skulle vara för resten av livet. Nu blev det inte alls
så, faktiskt. Jag har många gånger tänkt att det är bra att du
slapp vara med om vår separation. Jag vet att du, som jag, avgudade
honom och att det skulle ha tagit dig hårt. Men samtidigt har jag
önskat att du hade funnits där, som mitt stöd.

Mycket har hänt sedan dess. Mycket som jag är glad att du sluppit,
men också mycket fint. Du skulle vara så glad över de vänner jag
har omkring mig och allt de gör för mig. Du skulle vara stolt över
bristningsgränsen för dina barnbarn och allt de åstadkommer och
över hur fina, goda och kloka de är.

Just nu sitter jag och väntar på en av dina söner och jag tror jag
ser honom komma nu. Jag slutar för den här gången. Och vet du, jag
är okej. Allt blir bra, oroa dig inte.

Älskade mamma. Ingenting slår din och pappas kärlek och den trygghet
ni gav mig. Det kommer alltid finnas tomhet kvar.

Död

Twitter i morse bjöd på Steve Jobs död.
Jag satte mig vid min första Mac (intosh) 1993 och har sedan dess
varit Apple helt trogen. Det har man fått bråka en hel del för
mellan varven. Att jag inte bytt till PC, att Mac snart kommer vara
utdöd, etc etc.

Jag trodde aldrig att Apple skulle gå omkull och jag har alltid varit
grymt imponerad av Jobs och av produkterna. Både på jobbet och hemma
finns bara Macar och jag kan inte se att det någonsin skulle kunna
ändras för mig.

Att jag dessutom är nördig och har Appleklistermärken på
frukostmuggen, bilen och en byrå etc är ju sånt jag inte kunnat
låta bli.

Jag är berörd. Steve Jobs var för ung för att dö, jag blir ledsen
bara av det. Sedan har jag läst massor om honom idag och sett en massa
sorg hos hans vänner och familj. Berörd.

Ikväll ska jag och Lilla äta Applepaj. Det enda rätta känns det som.

Livets nödvändiga

Underbara vänner, en grymt bra psykolog, fantastiska barn. Det är
väl det viktigaste av allt ändå?

Och att sen få smutta på en fin Single Malt är ju inte så dumt
heller.

Parallell tid?

Jag gjorde en "att göra lista" idag. Det krävdes en anteckningsbok...
Jag började beta av punkterna en och en... Och hann liksom ingenvart!
Tiden sprang i väg...

Men vad det gäller längtan och saknad är det som att jag har en
parallell tidsfär som går mycket långsamt. Min tid ur led, som
oftast. Det som känns som veckor är i själva verket bara ett par
dagar. Jag påminner mig. Och chillar. Och lyckas faktiskt mysa lite i
min längtan också.

Höst

Mycket frisk luft och en hel del lera när vi rejsade genom skogen idag!

Hej Hösten! Jag kan stå ut med dagar som denna.

Välja och lära

Vi lär oss att hitta allt bättre både utanpå och inuti. Långsamt
ibland, hett ibland. Jag passar på din arm där jag somnar. Du passar
med benet och armen runt mig där jag vaknar.

Det vi tycker lika flödar, det vi inte tycker lika har inte
presenterat sig ännu. Omtänksamheten från dig gör mig knäsvag.

Det går långsamt och jag tänker att fallet från en karusell med
låg hastighet aldrig kan vara lika smärtsam som när man faller ur
loopen i en bergochdalbana. Inga definitioner som kan uppdagas som
lögner inom kort finns. Bara du och jag och det vi vill här och nu.
Bara handlingar som räknas.

Jag vet inget om i morgon, men jag vet att det senaste dygnet varit
underbart. Jag fick vakna med dig, din hud nära och fortsätta dagen
med en vän vid havet, i solen, röra på mig, få några timmars
ledighet jag inte räknat med, fångade dem med kaffe på bryggan,
promenad i solen och middag vid havet i solnedgången. Min känslighet
har hela dagen varit inställd på att se det vackra, känna det goda
och det har fyllt hela mig. Jag har haft ett leende jag inte kunnat
hejda.

Jag saknade dig redan när du gick, men det får vara något bra. Du sa
att det var bra. Det lilla som sägs, det väljer jag att tro på.

År

För tretton år sen vid den här tiden hade jag precis fött barn.

Nuförtiden föder jag tonåringar.

Enkelt?

Då kör vi allihopa, okej?

Kosmos?

Det är något som bara fungerar...
Jag undrar vad det är som gör det, är det jag..?

Det blir lite fel, jag blir sårbar, men jag gör faktiskt så gott jag
kan. Jag springer och yogar istället för att kräkas, jag klappar
istället för att hacka.

Några saker har förändrats stort.

Jag ger inte lika mycket, men får tillbaka. Jag är förundrad och
undrar om det är något i kosmos som studsar omkring och sprider lite
stoft som landar på mig och gör den steniga vägen lite ljusare, lite
enklare och lite mindre brant?

Hur?

Bevara självrespekten. Göra tvärtemot impulser. Inte agera på alla
starka känslor. Observera och beskriva känslor, surfa på dem. Stå
upp för mig, inte be om ursäkt. Inte slå mig i huvudet om jag får
ett nej och bestämma att frågan var fel. Låta tolkningar vara
tolkningar, tankar vara tankar och känslor just känslor. Inte låta
känslorna styra.

Väga kostnader och se om jag har råd. Inte sälja mig för billigt.
Se till att det finns en partner på andra sidan nätet på
tennisplanen, det blir för mycket att slå bollen fram och tillbaka
på egen hand.

Göra saker som för mig mot mins långsiktiga mål. Vara rädd om mig
och prioritera det som är viktigt för mig. Inte vara på "on hold".
Aktivera mig, distrahera när så krävs. Stå ut. Stå ut med att inte
veta, stå ut med att inte veta, stå ut med att inte veta.

Välja aktivt och noggrannt. Ta lång tid på mig för att på så
sätt sakta ner mitt eget tempo. Stå emot impulser. Igen.

Det var litegrann om hur.

Vi lyxade till det lite

Bästa frukosten

Alla barnen

Jag inser redan innan jag börjar skriva det här att om jag skulle få
med allt jag vill säga om mina brorsbarn så kommer det att ta hela
natten.

Jag har speciella relationer till dem alla. Några av dem har bott hos
mig till och från och det har ju förstås gjort att vi kommit ännu
närmare.

Jag är lite hönsmamma.. Försöker ha koll på dem jämt. Just nu är
en i New York, flera i Thailand och bara en i Stockholm. Så det är ju
inte särskilt enkelt. Hon som är i NYC är modell och flyttar runt
jorden... Framgångsrik, duktig, klok, smart, vacker.. och alltid min
lilla unge! Hon är en av dem som bott hos mig och jag saknar henne
konstant. Vi ses då och då, på någon plats på jorden och vill inte
släppa varann en sekund. Storgråter både när vi ses och när vi
skiljs. Lika hopplöst blödiga båda två... Och det är förresten
hennes bror också. Att en 19-åring kan vara så kramig med sin faster
som han är makalöst. Han är den som bor här i stan och som gärna
hänger här, lyllos mig. Och kusinerna, mina barn och deras
kusiner.... Deras relationer skulle kunna få ett eget inlägg...

Nej, just det. Jag skulle ju inte skriva om alla och alla historier.
Jag får ta det pö om pö.. Men jag vill skriva att jag älskar dem
alla oändligt. De är alla, alltid, välkomna hos mig. Jag hjälper
dem med allt jag kan. De har mitt hjärta fast.

Idag träffade jag mitt yngsta brorsbarn. Jag svämmar över av kärlek
för den här lilla tuffa och mjuka tjejen. När hon springer mot mig
och ropar mitt namn (hon uttalar det väldigt speciellt) och kastar sig
i min famn eller kommer och kryper upp i mitt knä och gosar in sitt
huvud mot min hals knölar mitt hjärta ihop sig.

Jag tänker ibland att vi borde bo på en stor gård, jag, mina barn
och mina syskon och deras barn. För jag vill ha dem nära. Alltid. Och
de är ganska många.

Ni som har läst min blogg länge och ni som känner mig vet att jag
förlorat det brorsbarn som var mig närmast av dem alla. Han var en av
mina bästa vänner, närmare mig i ålder än mina bröder och mer som
en bror för mig. Jag saknar honom fortfarande varje dag.

Kanske är det extra mycket så att jag vill ha dem nära och hålla
koll på dem för att jag förlorade honom. Jag vet bara att inget ont
någonsin får hända någon av dem. Och att min kärlek är gränslös.

Sakta

Jag var hos min psykolog idag. Jag har sagt det förr och säger det nu
och kommer att säga det igen; Hon är grym. Så otroligt duktig.

I mitt åkande upp och ner i bergochdalbanan har jag missat en sak. Jag
har kämpat så hårt med att reglera varenda känsla som dykt upp, men
inget har ju riktigt fungerat. Vilket inte alls är så konstigt när
man tänker efter. Jag har ju inte tillåtit mig att känna någon av
dem fullt ut. Hur ska jag då kunna förhålla mig till dem?

Det visade sig tillexempel att en känsla jag har haft var ren
ledsenhet. Men har jag gråtit? Nej. Har jag tröstat mig? Nej. Jag har
istället förklarat bort det med någon slags förnuft, använt
färdigheter lite på måfå.

Att jag inte ska AGERA på allt jag känner betyder ju inte att jag
inte får känna. Det vet jag ju. Bara glömde lite.

Men hos H idag så grät jag. Det kändes som att det kom från
ingenstans, fast det gjorde det ju inte...

Jag fick med mig några verktyg för att sakta ner mig. Jag övar på
att använda dem. Mina impulser är kraftiga och det krävs en del att
stå emot dem. Men när jag väl gjort det blir jag faktiskt aningens
lugnare. Jag tror att det kan fungera.

Jag fick en läxa. Jag ska beskriva hur jag skulle vilja att jag om ett
år berättar om hur jag hanterade det jag är i idag. Svårt, men jag
ser poängen. Bara genom att börja tänka i de banorna distanserar jag
mig lite. Sedan fick jag order om att ta hand om mig, jag blev
validerad i det jag känner. Och i att det inte är lätt att handskas
med så många och så starka känslor. Även om det är känslor av
kärlek. För vänner, för barnen, för mina syskon, för honom. Att
jag inte får glömma mig. Inte bara försöka ge vad jag tror andra
vill ha, utan vara noga med att se till att jag får det jag behöver.

Ja.. Det där med att det inte är lätt kan jag ju skriva under på...

Ps. Jag älskar mina nya skor också. Ds.

Inte någon mer smärta och förlust, tack.

I bland snubblar man över låttexter som passar in rätt väl. Här är en sån. Kanske inte varenda ord, men väldans många. För många.


Oh I've never listened to
Preachers or reverends
Or the likes of it
And I haven't said prayers much
And I've don't been to church
Not since I was a kid
I have never believed, No

But now I've started to worry,
I'm all shaky and shivery
I am so insecure
'Couse this time it's mad love
It's a crazy and true love
And I need to be sure
Maybe I could believe, Yeah
Maybe I could believe, Yeah

If I could please God,
Now that I found Him
Can I keep Him?
I'll be your sweetest child,
I'll quit all the lying
And decieving
You know I wouldn't survive
The loss or the pain
So please don't break
This Girl again

I hold Him so tightly
Oh please God almighty
If you really exist
Please make Him stay
Don't let him drift away
Oh please
Don't call back your bliss

I think I could believe, Yeah
Oh I think I could believe, Yeah
If you just please God
Now that I found Him
Can I keep Him?
I'll be your sweetest child,
I'll quit all the lying
And decieving
You know I wouldn't survive
More loss or more pain
Oh No No No
More loss or more pain
Oh please don't break
This Girl again

Paket till mig

Den soliga promenaden avslutade jag med att hämta ut ett paket på
posten. Min höstpresent till mig...

Jag är nog förälskad i både det ena och det andra här i livet....
Hej hösten! Nu har jag på fötterna i alla fall.

Som vågor

Vaknade ok. Tröttnade sen. På allt. När barnen gick till skolan
ville jag helst hålla dem hemma för att ha nån att hänga med. Och
ute ösregnade det. Och jag försov mig totalt. Ingen morgonpromenad.
Så trist, så låg, så handlingsförlamad. Rastlös men helt
oförmögen att ta mig för något alls. Allra mest i behov av någon
eller några att göra saker med. Men å andra sidan, vem skulle vilja
hitta på något med mig... som är så tråkig?

Tänker på honom. Jag hundra frågor men vågar inte ställa någon
alls. Känner honom för lite för att kunna utläsa något, men jag
tolkar. Oja, jag tolkar. Jag vet att jag inte ska, att jag inte får.
Att jag borde göra annat. Men åh, jag kan inte låta bli. Om mina
tolkningar är i närheten av sanningen så tycker han knappt om mig
längre. Den bekräftelsen jag får täcker inte på något vis
tråkhålet som bildas i mig en dag som denna. Och tidsperspektivet ur
led. Check.

Fortsätter vara tråkig och må illa av ensamheten. Äter dumt. Och
det regnar. Jag försöker sova. Går inte.

Äter dumt igen när det inte går att sova. Gör två knop. (jag är
alltså hemma idag för att göra saker jag inte hunnit under helgen
då jag jobbat...) Sedan försöker jag sova igen. Lyssnar på regnet
och vill fantisera om fina saker, kärlek, närhet och... naturligtvis,
bekräftelse. Går inte.

Inser att det här inte håller. Byter om och regnet slutar. När jag
går ut genom dörren kikar solen fram. Jag ger mig själv en timmes
promenad i strålande sol med härlig, levande och medryckande musik i
öronen.

Jag ler lite. Åt solen och åt mig. Jag ler åt mitt trassel och mina
starka känslor. Att jag känner så här mycket, all kärlek som ryms
i mig. Alla de som jag vill så väl. Tänker att jag klarar mig utan
tvåsamhet den här gången också, om det är så det blir. Bara jag
håller mig till det som är bra för mig i livet.

En bra sak för mig att hålla i är promenader som denna.

Annat

Jag saknar sommaren. Havet. Människor omkring mig. En grå och regnig
morgon som idag, i en tom säng, barn som åker till sitt, ensamarbete
för mig... är inte vad jag vill.

Jag vill vakna med med hud nära intill, andetag som blandas med mina,
jag vill med någon som vill.

Katten räknas inte. Okej?

Jag vill vara i ett sammanhang på mitt arbete, driva och drivas.
Antiklimax idag efter intensiv helg så som jag vill ha det
jobbmässigt.

Jag saknar. Det. Och honom. Vardagen känns tröttsam och trist idag.
Och han är sjuk för att jag har smittat honom.

Fullt tom

Arbetet utfört. Barnen hemma. Stora har varit på lajv i fem dagar och
kom hem extremt smutstig, lika trött och sugen på mammas mat, med
lite hem-och mammalängtan, men mycket nöjd.

Mitt upp och ner har slitit på mig, likaså förkylningen som envist
hänger kvar, samt näsblodet på morgnarna. I morse extra lägligt då
jag precis strukit en vit blus (det händer extremt sällan att jag
stryker, ska tllläggas) och satt den på mig. Fick bli en annan
lösning vad det gäller klädseln.

Känner mig tom. Sista helgen med gänget. Och full. Inför veckan.
Önskar mig balans.

Ska börja veckan med en morgonpromenad. Trots att det blev en för sen
kväll i kväll.

Jag är trött och ganska lugn. Och inser att mina blogginlägg de
senaste dagarna har varit lite som långa Facebookstatusar.

Men bra!

Jobbade idag. Lite besviken på utfallet då vi slagit på stort,
större, störst. Men en rolig dag. Sista helgen i ett sådant här
sammanhang för mig. Jag slutar snart. Ingen av mina kolleger/
konkurrenter vet om det.

Tänker på alla år och alla galna upptåg under de här stora
tilldragelserna. Många vansinnigt roliga minnen.

Jag skulle ha gått ut ikväll, som alltid dessa lördagar. Jag åkte
hem för att lämna bilen och byta om från kostymen... Och blev kvar
här hemma. Det kändes så meninglöst. Och var lite nedstämd då jag
fiskat dejt (nattlig, jag är för en gångs skull helt utan barn) och
fått nej. Ett fullt förståeligt nej. Men ett nej.

Apatisk i soffan, tryckte i mig kolhydrater och kände mig depp och
ynklig och ensam, men utan ork att göra något åt det. Jag var
välkommen till ME, tänkte först gå dit men kraschade sen i soffan...

Men jag fick besök i stället. Ett besök som hade med sig mörk
choklad, intressanta samtalsämnen, som ville vara här på riktigt och
som dessutom gav mig min ömma nacke massage. Vi drack lite vin och
pratade och pratade. Jag blev på gott humör strax efter att hon hade
klivit över tröskeln och det bara steg.

Nu är jag skönt trött, inte alls lika orolig över dissningen, lite
mer avslappnad och peppad inför nästa vecka.

Kvällen blev inte alls som jag tänkt mig, men den blev väldigt bra!

En annan jag.

En riktig jobbdag. Träffade en massa branschfolk. Människor som
enbart känner mig som framgångsrik VD för det mesta, bästa
företaget i branschen. Dessutom en av de få, eller kanske den enda,
kvinnliga VDn i nämnda bransch. Omtyckt av många, avskydd av några.
Stark, kunnig, faktiskt proffsig och populär, (eller blir smörad
för..?).

De känner mig bara så, så det är den jag är bland dem. Det är
otroligt enkelt, tryggt och skönt. En annan slags bekräftelse här i
livet. Där jag lyckats få uppmärksamhet och bekräftelse genom min
strategi. För här har strategin varit hårt arbete. Det fungerat, men
har kostat mig väldigt mycket. Jag har varit en mycket, mycket duktig
flicka...

På det privata planet har mina strategier också kostat enormt. Men
jag har inte kammat hem någon vinst.

Hursomhelst. Det var skönt att vara bara den delen av mig idag. Göra
ett bra jobb och ha roligt. Det hjälpte mig idag.

Och bekräftelse kom från annat håll också. Kanske av bara farten,
som en pusselbit i cosmos.

Pusselbit i cosmos..? Ja. Nåt sånt.

Tid och bekräftelse

Ett jävla trassel idag, bara. Hela jag. Svårt att tro att det här
trassliga vraket är samma tjej som lullade omkring på rosa moln i
natt.

I dag orolig. Rädd. Vill ha bekräftelse. Får det. Men för lite?
Förnuftet och jag är inte tjenis med varann idag. Jag trillar av hela
tiden. Ibland nästan panikartat, med darrningar och svettningar. Jag
tror inte på något alls idag. Utom min oförmåga då. Eller min
förmåga att paja saker, vara fel, göra fel. Chillar dåligt. Chillar
lite utåt, inuti går allt i 180 knyck.

Ena stunden vill jag. Vill så det värker. Nästa stund har jag
fastnat fullständigt. Jag testade att ryta åt mig själv när jag
satt fast idag. Det funkade förvånansvärt bra. En stund.

Mina vänner har fått stå ut idag. Med min oro, min ledsamhet, mina
nojjor. Att de står ut!!? Gudarna ska veta att jag inte gör det. Jag
är så fruktansvärt trött på mig själv när jag blir såhär.

Eftersom allt som händer inuti mig går i en rasande fart vill jag att
det utanför också ska göra det för att matcha mig. Det gör det
förstås inte och min tidsuppfattning är på intet sätt med
verkligheten överensstämmande. Det ställer till det än värre.

Jag skrev för ett tag sen om i vilka parametrar jag liksom mäter
passion. Och kom fram till att en nog var hastighet. Jag har funderat
mer på det och jag är säker på att det stämmer nu. Och det är
helt galet. Mina två senaste relationer har inom tiden av ett par
veckor innehållit frieri respektive väldigt stora kärleksord.
Perfekt för mig, bara att svepas med och inte behöva ta något
ansvar. Men hur bra gick det i längden? Eller vilken längd,
förresten? Det var ju över innan jag hann säga "lämna mig inte".
Eller "frysfack". Eller vad som.

Ändå. Kräver mitt inre, snurrjäveln, hastighet, direkt
bekräftelse, snabba svar. (Bör påpekas att jag inte ens ställer
några frågor, det törs jag ju inte i vanlig ordning. Men svaren vill
jag ha!)

Jag ber om ursäkt för mina svordomar i detta inlägg... Men jag är
så fruktansvärt less. Jag vill inte vara såhär trasslig!

Jag vill vara som en cool medicinman eller nåt. Fast yngre. Mycket.

Hemma

Han är hemma nu. Äntligen. Vi var båda två väldigt blyga först.
Inga filmkyssar här inte. Till att börja med.

Det var värme, leenden, försiktigt, lite fumligt, fint, mjukt.

Vad som hände sen behåller jag för mig själv.. Men han får mig att
bara vara. Jag. Som jag är. Trots att lamporna är tända.

Och det... Är helt unikt.

Nu längtar jag efter honom igen. Det var en timme sen jag lämnade
honom.

Jag är illa ute.

Ord

Jag vill lägga oron åt sidan. Oron över det jag inte ser, det som kanske händer bakom min rygg. Det som är mellan bekräftelser. Jag ser vad som finns, tittar noga, håller det intill mig. Men det räcker inte för att oron inte ska gräva hål i magen. Jag litar inte på ord.

Ett minne dyker upp. Det är julafton och vi står ute i snön, det är vackert, glittrigt och kallt. Jag ser att han tänker på något intensivt. Han ser nöjd ut och jag frågar vad han tänker på. "Jag tänker på vår familj. Vår familj runt ett stort bord. Jag tänker på framtiden och den är ljus." Jag delar med mig av oro jag känner för vad som kan gå fel, han lugnar mig. Säger att vi kommer att klara de hinder som kommer i vår väg, bara vi är tillsammans. Att vi gör varandra starka. Han drar mig intill sig, kramar om mig, viskar kärleksord. Jag slappnar av. Tror på honom. Att vi kommer att fixa det, att det kommer att vara vi runt det där bordet.

Han lämnar mig en vecka senare.

Det var bara ord.

Jag har min oro, jag kan inte göra något åt den mer än att aktivera mig så att jag tänker på annat. Historien ovan är tyvärr inte mitt enda exempel på att ord inte är att lita på. Min oro kommer alltid, av erfarenhet, till viss del vara berättigad på grund av vad jag har gått igenom.
Jag har rätt att vara på min vakt. Men jag vill inte låta min oro förstöra. Jag vill inte vara rädd, inte låta det förstöra.

Jag väger kostnader. Vad har jag råd med? Har jag råd med att bli sårad igen? Har jag råd med att inte försöka? Ena stunden vill jag bara lägga ner, inte träffa honom mer, inte utsätta mig för risken. Men i nästa stund tar längtan överhanden. Men den är inte utan oro.

Jag önskar att jag kunde få vara förälskad som om jag aldrig någonsin blivit sårad.
Jag önskar att jag kunde få älska som om jag aldrig någonsin hade blivit lämnad.

Jag önskar att de ord som sagts till mig hade varit sanna.

Smälla

Baksmälla, käftsmällar, smälla av.

Delen av mig som har ett klinisk benämning tätt intill, framför
ögonen, håller i armar och andning och allt går långsamt. Trodde
jag var frisk från förkylningen i går, vaknade mycket sämre idag.
Snor och var och matt.

Blir ensam och ledsen, försöker men vill inte helst. Vill dricka
whisky istället för vitaminer, skära i stället för klappa, gråta
istället för att le och gärna kräkas. Möjligheterna igår är
omöjligheter idag. Ovissheten min värsta fiende och ensamhet min
ovän.

Går och lägger mig för att fly, men ingen sömn vill döva snurret.
Verktygslådan har gömts och jag orkar inte gå runt och leta just nu,
det är för mycket saker i vägen. Försöker en gång med att sätta
på gladmusik via Spotify, då lägger nätet ner. Dricker vitaminer
ändå och fräser åt maten som vill hålla mig sällskap. "Du är
inte min kompis, låt mig vara" Men känner att hålet i mig inte
håller med.

Jag ser för mycket av mitt gamla vanliga jag i mig idag. Jag vill
ställa frågor jag inte vågar, jag vill få vara trygg. Jag skulle
hellre ha drama och passion idag, det må vara ett helvete men det är
åtminstone ett helvete jag känner igen till fullo.

Gamla mönster, jag hatar er! Som allra mest dagar som denna när jag
fastnar i er.

Jag hatar er så mycket mer än vad jag hatar mig, så jag ska ta mig
ur. Idag, igen. Jag ska klappa istället för skära, jag ska gå fast
jag inte orkar, om så bara ett varv i min lägenhet med barfota
fötter.

Idag på gränsen. Andetag och hjärtslag i otakt.