Massiv

Somnar nästan, efter ännu en dag med semester, sol, bad, glada barn,
samtal, vacker sjö. Trött i sängen där det finns lite sand och
påminner om den fina dagen.

Börjar svettas väldigt mycket och går upp igen, dricker vatten och
slår på luftkonditioneringen. Lägger mig igen med dörren på glänt.

Ångesten kommer in från sidan och vräker omkull mig fast jag redan
ligger ner. Trycker ner bröstkorgen så att jag inte kan röra mig och
sitter kvar tills känseln saknas i fötter och händer. För att jag
misslyckats, är misslyckad, jag misslyckas. Griper efter verktyg
utanför räckhåll, stum och varm. Önskar mig tillbaka till när jag
kunde skära mig fri. Men jag skär mig inte fri, jag minns hur, jag
minns den friheten och längtar dit. Men jag är bara still. Vaken, med
andetag helt korta och med vinande små hål genom hjärtat. Susar i
blodet, men inte förenligt. Jag har inte ens någon is, men kan ju
ändå inte röra mig. Vill att någon ska klappa mig, men har ingen
luft att ropa med.

Sen vill jag inte störa. Kan inte styra tanken, bara följa med. Det
går en timme. Och en halv till och min mamma dyker upp i min tanke.
Jag vill att hon tröstar mig och jag vet att det inte går för hon
lever inte. Jag försöker tänka på alla fina minnen jag har från
min mamma, men det är bara saknad som sköljer över mig. Och
maktlöshet. Och värdelöshet. När tankarna landar i att hon dog
ensam, att hon kvävdes till döds när jag var 170 mil därifrån och
personalen inte hade koll på henne och igen att hon dog alldeles ensam
när hon alltid funnits för oss. Jag var inte där, för hon höll ju
på att bli frisk och jag och Lilla sonen skulle åka dit och hjälpa
henne att flytta hem till hennes nya, fina lägenhet helgen efter. Men
hon dog och jag var inte där och höll hennes hand och hon måste ha
varit så rädd. Där är min tanke när gråten spränger fram och
puttar bort trycket över bröstet och jag får tillbaka känseln i
fötterna först och sedan händerna och jag gråter hela kudden våt
och håller min mammas båda händer igen, vi tröstar varandra och är
starka varannan gång. Som då. När hon fanns.

Det börjar regna här. Det vräker ner och jag svettas inte längre.
Jag gråter stilla nu och jag sträcker mig efter telefonen och skriver
det här. Regnet trummar mot taket och det finns lite luft i mitt rum.

Jag släpper min mammas händer mjukt och smeker min egen kind. Jag
torkar bort mina tårar och håller om mig. Jag torkar bort
värdelösheten utan att skära mig fri. Det kladdar kvar lite och jag
får låta det vara.

Regnet är massivt och drar in när den massiva ångesten klingar av.
De byter plats och jag hoppas att regnet ska skölja bort de sista
resterna som hänger kvar.