Ett rätt

Gamla drömmar och förhoppningar är min följeslagare i dag. Det skapar saknad.

Jag tog ett par steg bakåt i går kväll och måste nu hitta stigen igen för att tassa på framåt. Det ska nog gå. Men mina tassetofflor är ganska slitna.

Stora sonen är något mer på banan och lite gladare just nu. Och väldigt kärleksfull.
Lilla sonen är en smartis som skrev nästan full pott på nationella proven och idag har sprungit 7 km på någon bra tid. Stora sonen repade igår för första gången på länge och kom hem glad och pratig. Ljus. Det finns en massa ljus i de barn jag har.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara en familj med två vuxna, en mamma och en pappa som var lika engagerade i barnen båda två. Jag undrar hur det skulle kännas att vara två om att se sina barn växa upp. Och då menar jag i ett kärleksfullt förhållande, men det skulle också kunna vara även från varsitt håll om nu det kärleksfulla förhållandet inte fanns. För jag väljer enkelt bort att leva i något dåligt, bråkigt, ont, kontrollerande "för barnens skull". Något sådant tror jag inte finns. Det lägger, om inte på en gång-så så småningom-skuld på barnen, vare sig man vill eller inte.

Jag har aldrig ångrat att jag lämnade barnens far, vi hade ett så destruktivt förhållande och det blev väldigt tydligt ett tag efter att vi brutit upp att det var det bästa att göra även för barnen. I början slet jag med ångesten över att ha brutit upp kärnfamiljen, att ha gjort mina barn till skilsmässobarn. Det första stora beviset på att mitt val var rätt var när stora sonen, då 8 år, kom till mig och sa "Mamma, du är mycket gladare nu när du inte bor med pappa längre. Vi har det mycket roligare." Och han hade rätt. Jag kunde leva så som jag ville och mådde bra av. Även om det ultimata inte var att vara singel, så fick jag möjlighet att utvecklas och vara lycklig och skapa ett liv för mig och barnen med glädje och frihet. Framför allt frihet. Som ju leder till glädje!

Om jag och barnens far gjorde många fel i vår relation så gjorde vi åtminstone många rätt i vår separation. Tydlighet, saker som barnen kunde förhålla sig till. Inget luddande med vem som skulle bo var och när. Allt det var spikat och klart innan vi berättade för barnen. Inget ansvar lades på barnen, de behövde inte bestämma något och behöva bli förvirrade. Det var klart som korvspad och jag tror att de gjorde dem gott. Och vi pratade inte illa om varandra. Inte någonting. Från det hölls barnen ute helt och det var en sak vi var fullständigt överens om att det var så det skulle gå till. För visst var det så att vi "talade illa" om varann TILL varann. Minst sagt. Det var många hårda ord och det vill man ju leva utan!

Jag har pratat med barnen nu när de är äldre och det har gått påpass många år. Den yngsta har ju levt större delen av sitt liv med separerade föräldrar. Jag frågade dem om deras känslor då, eftersom en mycket nära person till mig låg i separation och framförallt det ena barnet där mådde dåligt, och jag tänkte att ett barns "point of view" kunde vara värdefull. Mina barn bekräftade då att tydligheten i det gjorde det enkelt för dem. Framför allt den äldsta minns att han inte behövde undra hur det skulle bli och oroa sig för det. Att det var klart och tydligt vem som skulle vara var och när gjorde att det till och med blev lite av ett äventyr. Dessvärre lydde inte min kära vän råden från mina barn och det ledde också till en galen soppa med barn som mådde pyton...

Men det är en helt annan historia. Oj, vad jag drog i väg i mina tankar och skrivande.

Egentligen ville jag bara lufta tanken om att gamla drömmar och förhoppningar, men kom på vägen på att jag gjort saker rätt i verkligheten. Det var ju bra. Tassar nu vidare i tofflorna.