Oklara

Jag har min brorsdotter här. Hon blev verkligen inkastad i mitt liv... och då menar jag väl inte direkt de positiva sidorna av det. Hon kom till kontoret när jag precis ägnat en timme åt att gråta typ levern ut genom ena örat. Snorig, rödnäst och med nån slags jäkla prinskorvar på ögonlocken.

Kul början.

Men vi fick en rätt mysig kväll i går, hemma, pratandes, mysandes. Vi har massor att ta igen hon och jag. Av anledningar som jag inte går in på nu och här träffades hon och jag för första gången i våra liv i somras. Jag är glad över att vi gjorde det, det är som att jag liksom hittat en förlorad syster. Det är bara 4 år mellan oss i ålder och jag har aldrig haft någon syster, så...

Vi tittade på bilder från mitt liv. Har en sådär 6000 st som ligger i datorn bara från de senaste 5 åren. Surfresa, skidsemester, Thailand, segla i skärgården, nästa surfresa, huset i skärgården, Thailand, ny skidresa, bilsemester, ännu en surfresa, ännu en bilsemester..och så vidare! Hela tiden!

Jag gick och la mig på kvällen och undrade vem det var på de där bilderna. Och var hon är nu?
Jo, jag var i Thailand i januari. Men det är ju inte så att jag springer på gymmet för att vara fit till nästa surfresa, för jag har ingen inplanerad. Det blev ingen resa till fjällen i år. Jag låg väl här och grät i stället. Jag låg vaken till 4 i morse och tänkte på det här. Vem jag är som singel och vem jag är i en relation. Hur mycket mer energi jag har i en relation.... Vad många saker jag väljer att inte göra när jag inte har någon att göra det med.

Jag gjorde saker efter att O hade lämnat mig också. Jag åkte till Bali och surfade med vänner, jag åkte till Thailand med vänner. Jag åkte på bilsemester på Österlen med en väninna och ut i skärgården med en vän. Men jag saknade O massor och jag gjorde det mest för att jag tänkte att det nog "skulle vara bra för mig".

Ja, inte vet jag. Sjukskriven för utmattningsdepression blev jag i alla fall. Jag tog mig tillbaka och jag kom över O. Jag började göra saker för att jag VILLE, inte bara för att jag kände mig tvungen. Men visst saknades något. Jag är inte en singelperson i grunden, kan man säga. Jag vill dela mitt liv. När blev tillsammans med honom med stort H så sa han vid något tillfälle att han hade suttit och tittat på mina bilder på FB. Och undrat var hans plats var i mitt liv. Med alla resor, alla vänner, allt det fantastiska i mitt liv så undrade han vad jag skulle med honom till....?

Jag försökte få honom att förstå. Visst händer det en massa bra i mitt liv, med resor, vänner, bra jobb, roliga fester och ännu fler resor. Men det är ju meningslöst om jag inte får dela livet med någon. Och då menar jag hela livet... Det som pågår varje dag. Att få vakna med honom på morgonen och somna på hans arm på kvällen, att få alla de där kärleksfulla sms:en som fick det att pirra i magen. Att veta att någon saknar en och tänker på en. Bara att ha någon att planera middagsmaten med och gå och handla med. Att han fanns där för att prata med om vad som händer i vardagen, som stöttar i frågor som rör barnen, i jobbet. Att det finns någon som tycker att jag är den vackraste tjejen på planeten till och med, eller kanske just allra mest, när jag är osminkad med tofsar i håret och har tjocktröja på mig och eldar i spisen på torpet. Helt enkelt så som det var, det ville jag ha. Det var det som saknades på bilderna på FB. Jag vet inte om han förstod, men jag tror det.

Och jag är utan det där nu igen. Jag är singel och jag har ingen att dela livet med i den bemärkelsen jag beskriver ovan.

Jag vill inte på något sätt förringa alla mina viktiga. Vänner och familj. Gudarna ska veta att jag inte klarar mig en dag utan dem och att de gör mina dagar ljusa och bra så ofta.

I dag blev det otroligt tydligt hur mycket jag behöver mina nära. Hur vinglig jag är.

Jag behöver mina nära. Jag behöver mina barn. Jag behöver ME. Jag behöver Inneboende.
Det finns så många saker jag inte klarar utan dem. Jag klarar mycket av de stora kamperna på egen hand, jag driver och sliter med problematiken kring stora sonen, jag driver och sliter på egen hand svårigheter i jobbet. Men jag kan oftast inte gå och handla själv. Jag kan inte ta in posten utan att någon håller mig i handen. Jag kan tydligen verkligen inte ta ut min brorsdotter på en helkväll på stan utan någon mer som håller mig handen. Jag inser det här med kraft och det blir en hemmakväll igen. Jag slår mig i huvudet med min oförmåga. Det gör mig ont att min närmaste inte mår bra och jag vill vara där och vara hennes stöd men i stället rasar jag nerför min kant utan hennes stöd. ...

Som sagt, min brorsdotter blev inkastad i det svåra i mitt liv..... och jag försöker se det goda i att jag den här gången tar hjälp, erkänner att jag behöver mina fina, nära. Inte bara kör på, med ett järngrepp kring mina strategier... Jag öppnar mig, jag trevar och försöker. Jag testar nya sätt.

Och vi var på en otroligt mysig frukost på hemmafiket i morse. Jag och ME, lilla sonen, Inneboende och brorsdotter. God frukost, på många sätt. Jag kom i väg, trots att jag hade en svår morgon. Jag hade aldrig kommit iväg utan dem...

Jag är rädd att jag gör så många besvikna med min oförmåga. Jag hoppas så innerligt att jag inte gör det. Det finns så mycket jag vill klara, men inte klarar. Jag är ledsen om det påverkar mina nära negativt.

Jag vill ha er här, jag klarar mig inte utan.