Stökiga hål

Med ena foten i lera, i högerhanden en bukett med rosor och i den vänstra flera små askar, fylls hjärnan med stök och magen med hål. Det som är vilja och glädje är det sant? Det som gör ont och är svårt, är det sant?

Stöket går inte att sortera ens på promenad och jag vill bara ge vika för det som sitter djupast, för jag kan kanske inte annat än så. Kanske är jag även jag så svag att jag tar det som är enklast just nu, trots att det valet är fel för mig. Men jag väljer inte hot och hårda ord och lögner då. Jag väljer tomhet och något som gör ont. Eller kan jag ens välja?

Kan jag dra foten upp ut leran och öppna askarna en efter en? Finns det tid för det eller blir jag den som sårar då? Spåren av kärlek och smärta går djupa och jag ser inte var spåren tar slut och om de leder någonstans alls. Jag tycker mig se en åtevändsgränd där framme och antar att en annan väg är att föredra. Kärleken ligger i minnena och nu är jag bara fast.

Jag står med leran där, på min ena sida. Med rosor på den andra. Jag önskar jag fann en mitt, där det fanns en lagomhet. En god regnbåge, inte svart eller vitt. Jag ber om lugn och undrar om jag tar för att inte kunna ge och vilket som är vad.

Ja, det är stökigt nu och fullt med hål. Hur kan jag städa mera och var finns mitt lugn? Vad fyller jag hålen med och på vems bekostnad?

Jag landar nog, men landningsbanan är lite suddig och kanske vågar jag inte än.