Tillbaka till torsdagen

Det här är egentligen torsdagens inlägg. Men det dök upp lite saker och jag åkte i väg en sväng ut på landet. Men det är saker i inlägget som fortfarande är aktuella och annat som kanske förändrats lite insåg jag när jag läste igenom det. Och det gör mig glad att livet är såpass dynamiskt att allt inte är likadant i dag som i torsdags;

Jag återkommer hela tiden till det osannolika i att mitt ex lämnade mig och framförallt sättet han gjorde det på.

Mitt i "jag blir mer och mer kär i dig för varje dag" som han sa så drog han. Fegt och utan förklaring. Han skrev till mig i början av januari att han ville prata med mig, att han saknade mig och att vi hade en del att reda ut när jag kom hem från Thailand. Jag har har varit hemma i 4 månader nu. Väntar fortfarande på det där samtalet. Det som skulle kunna få mig att förstå hans handlande och val.

Just den här gången är det inte mig själv jag tänker på som drabbad av det osnygga sättet han lämnade mig på. I går när jag kom hem från jobbet så fick jag ett telefonsamtal av en kille som jag nyligen lärt känna. Vi babblade på och hade ett trevligt samtal. Stora sonen blev nyfiken på vem det var jag pratade med och när han fattade att det var en ny, manlig, bekant så blev han rätt så uppmärksamhetskrävande... Inte alls otrevlig, snarare tvärtom. Han dansade och babblade och sjöng. Någon timme senare när vi var tillsammans i badrummet (han ställde kammen och jag sminkade mig inför kvällen) så blev det tydligt att han hade funderat lite..

"Mamma... Om E (Exet) skulle komma tillbaka till dig och vilja vara med dig igen.. Skulle du ta tillbaka honom då?" Eftersom jag har för vana att aldrig ljuga för min barn så svarade jag...
"Hmm.. Ja, vet du... Det skulle jag nog. Jag är nog fortfarande kär i honom och vi hade det väldigt bra. Sen om det verkligen skulle kunna bli så bra igen, det vet jag inte. En av de starka sakerna mellan oss var tilliten vi hade för varandra och den är ju förstås tilltufsad eftersom han drog sig undan utan förklaringar. Sen finns det en massa problematik som jag inte vet om jag skulle kunna leva med... eller kanske skulle jag det. Dessutom är jag rätt säker på att han inte kommer tillbaka. Men rent känslomässigt, än så länge, är mitt svar att: ja, jag skulle ta honom tillbaka."

"Vet du, mamma. Det skulle jag med."

Sedan sjöng han på deras gemensamma favoritlåtar och drog deras inbördes skämt resten av tiden han var hemma, innan han gav sig ut för att träffa kompisar. Han saknar E väldigt mycket. Jag är glad att han pratar om det nu. Att det inte är som när han fyllde 15, när han låste in sig och skrek åt mig att jag skulle fixa E tillbaka för att hans födelsedag skulle vara värd att fira...


Min stora son tänker väldigt fint och klokt ibland*. Precis när jag/vi hade blivit lämnade så sa han till mig att jag inte skulle oroa mig. Han sa så här "Jag har ju sett hur kär han är i dig, mamma. Och jag vet hur kär du är. Han kommer att komma tillbaka." Jag trodde också det, att han bara behövde reda ut några saker först. Allt annat kändes helt osannolikt.

Vi hade fel, både jag och sonen. Och jag fortsätter med att försöka komma vidare utan förklaringar, för jag blir mer och mer säker på att jag aldrig kommer att få det. Och vad det anbelangar sonen, så försvarar jag E inför sonen med att han var i en jobbig sits men att han tycker om sonen på riktigt. För det måste han få tro, och jag med. För det ÄR inte sonens fel att E klippte med honom. Men jag fattar inte hur han kunde. Jag fattar inte att jag och mina barn kunde gå från att vara så viktiga i hans liv till att inte vara viktiga alls på så extremt kort tid. Där slår overklighetskänslan in igen med full kraft. Det är egentligen en rätt obehaglig historia. Men med otroligt vackra värden innan den tog slut.

Jag har sagt det förut. Ingen har behandlat mig så väl som han gjorde när vi var ett par. Ingen har behandlat mig så illa efter att relationen tog slut.

Men jag försöker landa i att jag inte vet. Det jag uttrycker här är frustration och maktlöshet över att inte få veta. Jag dömer inte, det jag säger är att jag inte förstår. Eftersom jag inte vet kan jag inte döma. Och eftersom jag vet att han mådde fruktansvärt dåligt i den vevan han lämnade mig så tänker jag att det är yttre påverkan som jag tydligen inte kunde råda över. Men det jag vet är att han kunde ha pratat med mig. Att de hade blivit enklare för mig då och troligen för honom också. Det kan ändå inte kännas bra att lämna något som det vi hade på det sätt han gjorde. Någon gång tänker jag att det måste komma i kapp honom, även om han just nu klarar att sticka huvudet i sanden.

Men som sagt. Jag vet inte.




I dag söndag vill jag lägga till att det inte är säkert att jag jag gett sonen exakt samma svar om jag fått frågan i dag. Jag har tagit några steg till i processen i att komma över E. Jag känner mig starkare och gladare och väldigt mycket mer nyfiken på ett bra sätt över saker som händer mig.

* Alltså, han tänker väl alltid klokt och fint. Men han tänker inte alltid, det är väl kruxet.