Maskerad

I morgon, nej idag snarare, är det nyårsafton. Då ska barbamamma på maskerad.

Nu är jag så jävla less på gråtnätter. Särskilt som jag inte ens kan trösta mig med en cig och ett glas vin.

Det är så mycket, var ska jag börja? Jag har det fullkomligt men misslyckas så. Jag och Kå ska ha barn. En bebis växer i min mage. Halva tiden har gått och just nu när jag ligger här vaken så sparkar han lite så jag märker att han är där. Det är underbart. Kå är fantastiskt glad, kärleksfull, omtänksam. Den bästa, finaste.

Men jag mår skit. Hormoner och ätstörning och diagnos. Övervikt. Skitsoppa. Och det får jag ju inte, jag har ju allt jag velat ha! Skuld och skam kommer då.

Och just nu ångest över fest med Kås bästa vänner. De med villa och två barn var. Och naturligtvis lever de med den de fått barn med. Och har inga diagnoser på vare sig dem eller barnen. Och ingen har någonsin varit överviktig. Och alla är tio år yngre än jag. Ca.

Och jag mår illa. Kan inte sova. Illamåendet har varit i arton veckor, nattångesten bara några dagar.

Ångesten på dagarna har varit längre. Och det är det nya i livet, som egentligen är underbart, som får mig att vingla så till den milda grad att jag måste tillbaka in i behandling igen.

Hej Livet. Hur blev det såhär? Inga rosa moln för mig just nu iaf.

Vara

Jag vet inte om det är till er jag ska skriva. Kanske bara till mig. Som då.

Jag vinglar i livet, en ny situation, men som gammalt. Som jag. Mina monster i samma tappning men med ny ram. För nu har jag allt jag ville ha.

?

Min rädsla kommer tillbaka. Den att förlora. Och tänk om jag önskat fel?

Jag hanterar mig inte så bra. Rotar i verktygslådan, men de gamla verktygen passar inte in så bra.

Jag faller ner i gamla mönster. Inte helt. Inte alltid. Men jag vinglar. Tillbaka på enheten för lite extra hjälp. Jag är glad över att de finns där. Men känslan av misslyckande knackar ju på förstås. Fröken Värdelöshet är min följeslagare igen. Jag döljer. Berättar inte. Kräver inget. Förklarar lite. Ytlig. Rädd. Dövar.

Känner skuld och skam. För det nya är fantastiskt och borde bara vara glädje.
Mitt mående gör det till annat.

Förlåt.

Jag önskar jag kunde berätta allt. Jag ska. Jag försöker. Jag har börjat nu.

Tyst

Jag är tystare än jag vill vara. Det insåg jag ikväll.

Frågar mig

"Vem kan du berätta för?" tänkte jag när tårarna vätte ner kudden. Som borde varit klädd i stärkt örngott.

"Kommer jag att kunna sluta?" frågade jag mig samtidigt som jag kände äcklet över min egen närhet.

"Hur ska jag kunna dela med mig till någon endaste?" undrade jag när skammen sköljde över mig istället för den tacksamhet jag borde känna.

Vågar inte

Jag vågar inte riktigt säga som det är. Hur mörkt det blir mellan varven. Hur min rädsla gör mig till en annan. Den andra som jag inte vill vara. Jag vågar inte säga hur gärna jag vill att det ska vara över. jag kan inte kräkas mina rädslor över dig.

Jag har precis allt nu. Utom min största son hemma, möjligen. Ändå är det så här,mörker som sveper in och trötthet. Jag vill inte vara på egen hand och jag vill bara uppåt.

Det vita gnistrande kalla ute får mig att tänka på vintern 2009 och när jag tänker på då svindlar det lite. Och jag tänker på nu. En annan tid, som en annan plats. Kanske är det ett annat liv? Men jag tror inte det. Det är jag och mitt mörker kan komma närhelst jag anar även om det är längre mellan gångerna så är det inte borta.

Så vad gör jag nu?

Separation

Två dagar efter att Thailand blev drabbad av tsunamin så åkte jag dit.

Jag var där i fyra veckor och det är det längsta jag varit borta från mina barn i hela mitt liv.

De senaste sex åren är det längsta jag varit ifrån dem ungefär en vecka-tio dagar.

Och idag flyttade min äldsta hemifrån. Kanske kommer han tillbaka igen, kanske gör han det inte.

Vi har under åren varit nästan som i symbios, han har varit mig närmast av alla och vi har gått igenom otroligt mycket ihop. När hans pappa inte längre ville vara pappa för ungefär sex år sedan blev vi ju ännu tajtare när han alltid var hos mig. Min yngsta fick fortsätta att träffa sin pappa, tydligen var det enklare att pappa åt honom?

Vi är lika i så mycket, min stora och jag. Vi brukar säga att jag gjort honom själv. Lite för att skoja bort att han blev bortvald av sin pappa.

Jag har tänkt mycket på min stora lilla son ikväll. Jag älskar honom något vanvettigt och jag är nyfiken och förhoppningsfull över hur han kommer att klara sig när han nu ska bli vuxen. För honom är det ju ännu mer utmaning än för de flesta, med hans diagnos.

Jag vill inte tänka eller kan inte ta in att han faktiskt flyttat ut idag. Det gör för ont. Jag snuddar vid tanken och tårarna kommer direkt. Men jag är stolt över honom och det är så här det ska vara. Han ska frigöra sig från mig. Älskade lilla barn.

Barnen

Den stora packar. Han flyttar snart. Jag försöker att inte tänka ens. På hur svårt det kan bli. Fokuserar på hur bra det kan bli. Han och flickvännen ska nu bo lite eget, men hemma i flickvännens pappas hus. Flytta hemifrån, men bara lite liksom.

Den lilla skriver i sin status på Facebook att han saknar sin pappa. Så här idag på fars dag. Jag tar det som en möjlighet att öppna för ett samtal om pappan. Men det vill han inte alls. Han vill hellre prata om träningen han varit på. Jag vet inte hur han tänker om pappan som inte ville leva. Jag vet inte vad det är han saknar. Jag vill skydda min lilla. Hjälpa honom. Vi köper målarfärg till rummet han ska få. Han visar mig boxningsslag. Han är 1.87 lång och min lilla.

Det slår mig hur obegripligt mycket jag älskar mina barn.

Jag vill

vara med dig för alltid. Min kärlek. Du kloka. Som får mig att skratta. Som jag längtar efter. Du varma. Bästa.

Semesterliv

Varit i Thailand en vecka nu. Träffat syskonen, barnen sina kusiner. Bott i underbart hus och jag har de bästa barnen och den finaste kärleken.

Nu är jag och Kå i Bangkok och barnen på annan ort och träffar vänner och har vuxenfritt. Och vi har barnfritt. Vi bor vid floden, Bangkoks pulsåder, och njuter av att inte göra så mycket och bara vara med varandra. Vi festade igår, den här staden bjuder liksom in till det. Jag har så mycket minnen härifrån, den här staden har betytt så mycket för mig.

Men den här gången är jag mest bara i nuet. För mitt nu är inte bara. Det är det viktigaste av allt.

Ibland behövs bara Stockholm.

Ett år i måndags

Ett år, minsann. Någon frågade mig. Om dig. Om hur jag känner. Jag sa. Att du är perfekt. För mig. Jag sa att ingen får mig att må så mycket som mitt bra jag som du. Eller att det kanske är vi, tillsammans, som gör det. Jag sa att jag vill aldrig vill byta mer. Att om jag får leva min känsla som sveper över allt, så blir det med dig alltid. Ett år, men minns tonårshånglet då som igår. Och hur det sen har vuxit. Jag vill växa mer med dig, jag är nyfiken och oändligt glad över allt det goda. Jag vill inget annat, bara dig. Grattis på ettårsdagen, älskade. Jag är bara din. 

Plattdag

En riktig jävla skitdag, rent ut sagt. Avundsjuka, misstänksamhet, värdelöshet, oro, ledsamhet, meningslöshet, litenhet. Kanske lite odefinierad svartsjuka också. Oönskad. Tjock. Gammal. Fel. Det har bott i mig idag. Anledning? Troligen hormoner, rubbat basläge. Saknar K. Jobbar för mycket.

Låter som en härlig söndag, va?

Behov

Jag vill köpa en våg. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag har inte haft någon sedan 4 år tillbaka. Det var ett steg i terapin för att få bukt med ätstörningen.

Jag har en fruktansvärd koll fortfarande. Alltså, så till vida att jag vet exakt vad jag väger. Utan våg. Någon gång i månaden eller varannan månad så väger jag mig hemma hos ME. Jag går ju upp och ner 5-7 kg hela tiden men vet. Brukar gissa innan jag ställer mig på vågen. Jag har sällan mer än ett hekto fel.

Jag vägde mig igår. Gissade på att jag hade gått 3,2 kg sen sist. Hade gått upp 3,1. Och jag vill gå ner 10. Börja träna igen. Äta bra. Alltså BRA. Inte som belöning eller bestraffning eller för att äckla ner eller vara duktig. Bara äta bra. Det får vara duktigt nog. Min bild av vad som är riktigt duktigt är nämligen fortfarande skev. Jag vet det förnuftsmässigt. Men känslomässigt är en annan sak.

Jag vill köpa en våg. Men det ska jag inte. Jag vet nämligen exakt varför jag vill det. Jag är stressad, jag hinner inte, jag räcker inte till, jag sover för lite och illa, jag slarvar med mig och blir grinig av stressen. Kå är borta, bror är sjuk.

Jag vill känna att jag har kontroll över NÅGOT i livet. Det tror min ätstörarhjärna att jag har om jag räknat kcal och hekton. Min förnuftiga hjärna vet att det inte är så. Att det är hittepåkontroll och inget jag ska göra. Men jag vill, jag vill. Så här svårt att stå emot har det inte varit på ett par år. Jag måste bädda mitt basläge, ta lite riktig kontroll och se till att jag gör saker för att må bra på riktigt. Gärna träna och gå ner i vikt. Men inte på det sjuka, störda missbrukarsättet.

Två dagar ledigt.

Med vänner i fint hus vid sjö. I morgon jobb igen. Så mycket.

En vecka utan Kå. Det är tomt.

I morgon ska jag också ta tag i detta med ätandet. Och träningen. Ni vet. På senare tid har jag varit så slarvig att jag borde få ett kok stryk. Eller.. Jag har varit så slarvig att det känns som om jag fått stryk...?

Dörädd

Jag fick myggbett i Norrland som fortfarande kliar. Jag har varit hemma i tre dagar, semestern är slut och Kå har åkt iväg på jobb. Den här gången blir han borta i fem veckor. Jag skjutsade honom i morse och saknade honom så fort jag sagt hejdå. Vi har levt så tajt på sistone, dygnet runt, att hålet efter honom direkt blev så stort. Tomt.

Jag är rädd för döden. Jag brukar inte gå runt och vara rädd för den, men nu är jag det. Min bror har haft en hjärtinfarkt och jag är otroligt orolig för honom. Han är hemma nu, mår bättre, men jag är rädd. Och hans hemma är 1600 mil från mitt hemma. Jag saknar honom. Och är rädd. För alla män i min släkt dör av... Just det, hjärtinfarkt. I bland av den första, ibland av nummer två, tre eller som för pappa, nummer fyra. Men det är så de dör.

Och det är så många av mina nära som dött. Som ni som läst hos mig ett tag eller känner mig, vet. Och nu senast barnens biologiska far.

Med den här rädslan kom även en rädsla för att Kå ska dö. Det är långt ifrån säkert där han är nu och rädslan för att något ska hända honom förlamar mellan varven. Sen kommer rädslan för att bror ska dö. De varvar varann och det är mycket obehagligt. Minst sagt.

Mellan allt det rädda så hoppas jag och drömmer. Fast jag vet inte riktigt om jag får. För då kanske något dåligt händer? Men jag hoppas på och drömmer om ett liv tillsammans med Kå. Ett liv där vi bygger tillsammans. Som nu, fast mer och länge.

Får man önska det, trots att man är dörädd?

Semester.

Här.

Är med Kå på landet. Hans ställe. Inte som mina ställen, vid havet, helst i Söder. Nej, hans ställe är uppe i Norr. Vid en älv. Jag trivs. Mycket för att han gör det, det inser jag. Jag ser kärlek i hans ögon, jag får höra hans historia. Jag njuter av att se honom röra sig här. Göra sina grejer. Han är lite rastlös, det är så han är. Men jag blir lugn. Jag morgonbadar, han gör frukost. Han fiskar, jag plockar undan frukosten. Vi älskar, vi åker ner till byn, vi träffar hans släkt, jag köper ett par tofflor som jag kommer att lämna här i tron och förhoppningen att jag kommer att komma tillbaka hit. Kanske bli en del av. Kanske är en del av?
Det regnar mest, jag läser böcker jag inte hunnit läsa förut. Jag läser inte så många mejl, lägger undan jobbet till på måndag. Och på måndag åker Kå iväg på jobb igen. Fem veckor borta denna gång. Jag lägger undan känslor om det oxå. Lägger undan till fördel av att vara här och nu i mesta möjliga mån. För att jag behöver den här njutbara vilan för att orka sen. För sen blir tufft.

Kå böjer sig över mig och ger mig en puss. Jag ligger i soffan, bloggar och lyssnar lite på sommarprat.

Och just nu känns det så.

Vardagslivskvalite

Kunde inte låta bli att åka och ta ett dopp även ikväll. Nu kanske två grader varmare i vattnet och jag simmade och hade härligt.

Jag skulle aldrig kunna låta bli att göra det här. Jag förstår inte de som säger att det lika gärna kan regna om man jobbar.... Varför då? Efter jobbet finns ju flera timmar av sol och bad och härlighet som gör vardagen lyxig och härlig! Att jag sen kanske har lite stökigare hemma än de som bara jobbar och städar, det struntar jag faktiskt i! Städningen väntar till det regnar, den försvinner ingenstans. Det är ett som är säkert!

Låtsas

som att det är sommar på riktigt och åker och kvällsbadar med Lilla. Lilla som nu är 1.83 cm lång och en riktig tonåring.

Nu ligger jag i sängen och läser en bok om en tjej som har ätstörningar och depression. Jag vet att hon i slutet av boken får diagnosen borderline. Jag har fått låna boken av ME, som tänkte på mig när hon läste den. Jag tänker också på mig. Jag känner igen mig i mycket. Tänker på hur det var då. När jag inte gått i DBT. Och hur det är nu. Efter åren i DBT. Tänker på hur länge sen det var jag kände och var i det allra mörkaste. Och det idag som varit en tuff dag. Det har varit en tuff vår. Jag är trött. Jag har idag gråtit på banken, på jobbet, hos Kå och hos Tom. Men jag faller inte. Det är okej att jag gråter, att jag är trött. Jag jobbar hårt, nog lite för mycket. Jag sliter och drar och oroar mig. Kå klappar mig och det gör faktiskt jag med. Knäna lite skrapade men nu ska jag sova. Visst hälsar Ångest på då och då. Visst vill jag fly ibland. Men jag gör det inte. Jag stannar upp. Jag andas. Jag gråter. Men jag faller inte.

Midsommar.

Vi gjorde en midsommar med sillunch, vattenskidor, bad, lekar, grillning, nakenbad kl 4 på morgonen, djupsnack i soluppgången... Alla ingredienser utom just dans kring stången och slagsmål..?

Rensar

Rensar villan och rensar hemma. Jobbar sjukt mycket och håller tempot på kvällar och helger. Full fart, kanske lite för full, men mår bra.

Hade en magiskt bra midsommarafton med min fina, fina familj. Hemma hos min nya chef och hans fru. De är sådana fantastiska människor! De har på kort tid blivit viktiga och nära för oss allihop.

Det att M dog förde inte bara elände med sig, så är det faktiskt. I virvlarna uppstod nya förutsättningar, nya band.

Och härhemma rensar vi ut gammalt och gör fint. Alla hjälps åt. Vi är fantastiska, vi med.

Han gör.

Kå far inte runt med stora ord och är försiktig med att säga saker i allmänhet. Men han gör. Jag har ingen aning om hur jag någonsin ska kunna komma i närheten av att matcha honom i det han gör. Jag far gärna runt med stora ord. Jag menar orden från hela mig, sprunget ur tårna, virvlande genom mage och hjärta är de. Mina ord.

Han gör. Som det här. Om ni inte redan vet det så är jag ett stort fan av Kent. Och Kentvinet smiter man inte bara in på systemet och får med sig. Om man säger. Och Kå är inte alls något fan av Kent.

Och en kväll när jag kommer hem från jobbet så står de här flaskorna där. Som en present bara sådär.

Jag vet inte riktigt hur jag ska möta hur han prioriterar mig, gör för mig, hur allt runt mig och i mig finns i hans tankar. Hans omtänksamhet. Hans kärlek och sättet han visar det på. Jag har aldrig mött det här förut och jag blir rädd för att inte räcka till.

Slut och början

Idag gick han ut skolan, den Stora.

Han gjorde det. Vi gjorde det. Han är fantastisk och han är stark och klok och full av liv.

På måndag börjar han jobba och han mår så bra. Trots allt. Han ser framåt med glädje och tilltro.

Jag är så tacksam.

Vidare

Livet går vidare. Eller springer, faktiskt.
Jag hinner inte blogga, läsa bloggar eller twittra. Jag är mitt i jobb, barn, kärlek och liv. Men jag saknar att skriva och känner mig konstigt utanför när jag inte har en aning om vad som händer hos mina bloggvänner. Jag saknar er. Men tiden räcker inte och de som finns här nära och behöver mig får företräde.
Bouppteckningen är klar. Villan har skrivits kontrakt på, kvar är besiktning och utflytt av resten. Vore skönt om det blev klart allt. Den tiden jag lägger på ångestlådan vill jag lägga på annat.

Och Stora sonen har byggt en banjo. Och köpt munspel. Det blir mycket musik här. Jag älskart. Livet. Och det har hänt så mycket gott i allt det röriga.

Saknar

Jag saknar mina syskon.

Så otroligt, otroligt mycket.

Älskar

Jag älskar dig.
Jag vaknar med min mun mot din kropp, din doft in i mig, dina fötter mot mina. Lite vaknar du, ser på mig med ett leende, drar mig närmare så att huden blir komplett och blundar igen.

Du säger att jag är perfekt, mendet vet jag förstås att jag inte är. Men kanske är jag perfekt för dig? Kanske, kanske är det så. Du är perfekt för mig. Och du blir aldrig arg på mig. Att vara med dig är så mjukt. Lika mjukt som att lägga kinden mot din axel.

Vi har påbörjat en del av vår historia. Delen där du och jag lever tillsammans. Det är snart ett år sedan min mage slog en volt när du satt mittemot mig och pratade. Jag minns stunden exakt. Vi hade pratat flera timmar om allt mellan himmel och jord. Satt mittemot varann med varsin öl. Och pratade om öl. Helt banalt och inget särskilt just då. Men min mage sa. Och det pirrade till. Och jag förstod inte riktigt, för det var ju du. Som jag vetat vem du är så många år.

Jag tycker om att du känner mig. Och att du hör mig och ser mig och därför vet mig. Du vet vilken som är min favoritchoklad. Du vet mina svagheter och du vet vad jag inte tycker om. Och jag vet om dig. Det är tryggt. Jag är trygg. Men jag kommer aldrig, aldrig att ta dig för given.

Jag älskar dig. Så mycket. Du är det bästa som hänt mig på många år. Jag vill att du ska fortsätta hända mig. I många år till.




Skickat från min iPhone

Välja livet

Vi har tömt, möblerat om och fixat i huset idag. Huset jag bodde i några år och som jag kallade ångestlådan då. Det är inte mindre förknippat med ångest nu. Men nu ska det säljas och jag hoppas att det denna gång ska bli ett hus som fylls av lycka.

Jag har inte skrivit om vad som egentligen hände. Jag tror att jag valt så för att skydda barnen och Ms mamma och syster. Men alla vet ju ändå. Så nu berättar jag.Att han tog livet av sig. Han, barnens biologiska far. Han, som jag levde i ett mycket destruktivt förhållande med. Han, som sa upp sig som far till äldsta sonen. Jag har skrivit om honom förr.

Det är så mycket som hänt denna månad. Så mycket som kommit fram och så många frågor. Så många känslor. Så mycket rädsla. Så mycket kärlek och så mycket hjälp.

Begravningen var i onsdags. Några dagar innan kallade jag till extra bolagsstämma för att se över styrelsens sammansättning i det ena bolaget. Sedan träffade jag mäklaren för försäljning av huset och pratade med en jurist om företagen samtidigt som mäklaren gick runt i huset. För att jag sedan skulle åka hem och ge fyra tonåringar mat, kärlek och uppmärksamhet. För att efter att de somnat sitta i telefonmöte och därefter förbereda möte på banken som skulle ske dagen efter. Det beskriver lite av hur det varit. Och kommer att vara ett tag till.

Men idag har vi alltså varit i huset. Jag blir påmind. Om hur han talade om för mig hur värdelös jag var. Hur jag skulle misslyckas i livet.

Och idag är han död. Och jag lever. Jag lever ett liv fyllt av vänner och kärlek och resor av alla de slag. Och han valde bort livet. Han var mycket sjuk såväl fysiskt som psykiskt och han var väldigt ensam. Ensamheten valde han själv. Att inte ta någon hjälp med något valde han själv. Att dricka för mycket och att jobba för mycket, det valde han själv. Jag valde livet när jag lämnade honom och jag tror att åren med honom gjorde att jag uppskattade livet ännu mer efter det. Eller, jag vet att det är så.

Och nu vet jag, mer än någonsin förr, att jag inte alls var så värdelös. Att jag inte är det. Och jag väljer livet och är tacksam. För solen, barnen, dofterna, min kropp, min kärlek, vännerna, havet....

Han valde faktiskt inte bort livet i den sekunden han hoppade framför tåget. Han valde bort livet för länge sedan. Och det är så vansinnigt tragiskt.

En dag

där föredetta grannen bjuder på finaste fikan efter att jag och Lilla träffat mäklaren för försäljningen av Ms hus. Ett gott samtal och goda bullar. Mitt i all kaos. En liten vila i vårvärmen.

En kväll

Med finaste ME. Mitt i allt. Kärlek och omtanke och en liten stunds vila. Och bubbel.

Mycket

En myskväll hemma hos Kå. Eller?
Jag är långt ifrån den perfekta flickvännen just nu. Så här ser det ut när jag "bara ska avsluta ett par grejer" en kväll. Han däremot är den perfekta pojkvännen. Hela tiden. Han lagar matlådor åt barnen, städar och tvättar och tankar min bil. Pussas. Blir inte arg när min revisor ringer mitt under fredagsmiddagen och jag måste gå ifrån. Pussas mera. Han är helt fantastisk banne mig. Jag ber honom om ursäkt. Jag tycker inte själv att det är ok så som jag beter mig just nu. Men jag måste, jag har tagit på mig att försöka rädda företagen och jag är skyldig enligt lag att förvalta dödsboet och se till barnens bästa.

På onsdag är det begravning. Jag är rädd för den. Jag har ingen egen sorg i det här. Det gör ont i mig för barnens skull och för hans mamma och syster. Det är min sorg. Och det tragiska i det. Som är så stort och mörkt att jag inte kan tänka närmare på det.

Jag vill att begravningen ska vara över. Jag vill att mina barn ska må bra. Jag vill att allt bara ska få vara bra nu.

Chefen

Måndag. Stressiga svåra möten innan jag kom till kontoret. Direkt in i nästa möte när jag kom dit. Klockan 15 hade jag fortfarande inte ätit lunch men slog mig ner vid mitt skrivbord med en kopp kaffe. Där stod en jättebukett med ett kort "Välkommen till din nya arbetsplats ! Från dina tjejer."

Jag blev tårögd. Jag blev inkastad hos dem bara några dagar efter Ms död och de har mitt i chock och kaos backat upp mig och jobbat på helt underbart. Och till råga på allt vill de ha mig där. Välkomnar mig. Jag måste i deras ögon gjort något rätt denna första vecka.

Och de presenterar mig för leverantörer och kunder som deras nya chef.

Det här nya jag hamnat i är mycket, mycket märkligt. Men på något underligt sätt är det delvis bra. Jag vill åka till jobbet trots att det är ett sådant kaos, trots att de är så svårt. Anledningen är egentligen enkel. Det beror på "mina tjejer". Det team vi är. Det är ju så jag vill jobba. Jag jobbar nu. På riktigt.

Lite mer för varje dag.

Kärleken pumpar i takt med min puls. Som ord. "Jag älskar dig.. Jag älskar dig" Tyst inuti min kropp. Brännande i huden som du smeker. Som du alltid vill smeka. Fångar din blick när du inte väntat det och ser att du vill som jag och du är nära. När du vill ligga med huvudet i mitt knä och att jag sjunger och jag vill att tiden stannar med handen mot ditt bröst.

Jag kan inte tröttna på hur du smakar och dina knän passar in bakom mina när du värmer mig. 

I bland kan du se på mig tvärs över ett rum och jag vet vad du säger fast du är alldeles tyst. Du sträcker dig efter mig och jag får vara jag. Jag vilar i all kärlek du värmer mig med och tillåter mig att glömma allt annat runtomkring. Hela mitt jag vibrerar av allt jag känner för dig. Lite mer för varje dag.

Snurr

Varit i huset. Det är som att tiden stått still där. Inser hur illa det var med honom. Det både skrämmer mig, ger mig obehag och samtidigt ger det mig lättnad då det blir lättare att förstå.

Ser alla mina saker som jag flyttade ifrån 2003. Som är kvar. Jag har svårt att förhålla mig till dem. Jag släppte det för så många år sedan, jag har inga band till det där. Ett par saker, jo. Som kommer från mitt föräldrahem eller som de därtallrikarna som min pappa började samla åt mig när jag föddes. Men det andra? Nej. Jag släppte allt det där.

Jag sliter hårt på företaget, återigen i chefsroll. Men det är inte som att börja på ett nytt jobb där man blir visad hur det fungerar och där man blir insatt i jobbet och får mjukstarta. Här är det fullt ös från första sekund och allt måste kluras på, är i låsta datorer, fanns i hans huvud... Och med personal som är oroliga, ledsna och förvirrade. Det är tufft, det är svårt, men en utmaning som på något märkligt vis motiverar mig. Hur märklig än situationen är. För det är den. Verkligen.

Samtidigt det privata. Hans. Räkningar, begravning, bouppteckning, släkt och allra mest barnen förstås.

Jag då? Mitt får inte så mycket plats just nu. Men så det räcker. Igår en kväll med Kå. Först var jag ensam i hans lägenhet en stund, helt utan måsten. Tog ett bad. I kylen fanns mat han lagat. I en burk med ett ritat hjärta på åt mig. Han kom hem och skämde bort mig och jag fick somna på hans arm. Tanka mig full med kärlek och omtanke.

Idag full fart igen och nu alldeles trött. Slut, sliten och ser fram emot en sovmorgon på lördag. På lördag när allt är stängt. Då ska jag vila.

Sjunker in

Det börjar så sakteliga sjunka in hur många saker i mitt liv som påverkas och kommer att påverkas av Ms död.

Jag som trodde att hans inverkan på mitt liv numera var minimal.... Så är det inte längre. Han påverkar mitt liv mer nu än när han levde.

Jag har tänkt mycket på hur öppet jag ska skriva här i bloggen om vad som hänt. Hur det hände. Jag vet ju inte alls vilka som läser här. Samtidigt som det här är min ventil för många saker.

Jag känner in.

Och andas ut.

I morgon kommer K äntligen hem. Det har varit en galen vecka och jag har saknat så att få prata med honom ordentligt. Inte bara på sprakig telelina och korta meddelanden.

Min vardag är förändrad. Jag ska driva Ms företag och rädda det som räddas kan. Livet har satt mig i en mycket märklig situation. På tisdag ska jag till jobbet. Med en personalstyrka som bara väntar på att jag ska berätta för dem vad som ska göras. Jag ska till jobbet och göra saker för mina barn. Som jag också skulle behöva vara hemma hos. Återigen skulle jag behöva klona mig.

Minns ni att jag för ett tag sedan skrev att jag inte kände mig särskilt behövd?

Jag kan ta tillbaka det nu.

Klippa

I allt det kaotiska bland släktmedlemmar som virrar till det lite, arvsrätter, jag som förvaltare över dödsbo och alla företagen som lämnats i och med Ms död så dyker en klippa upp.
En klippa jag kan hålla mig i, en som tänker som jag i det här, som vet massor, som kan massor.

Jag hoppas jag gör rätt i att lita på honom. Min magkänsla säger att jag kan det. Min magkänsla har visat sig vara klockren på sistone. Så jag kör på det.

I morgon revisorer, advokat, företagspapper, bolagspärmar.. Men inte helt ensam i det längre.

I kväll kom O och hämtade Lilla och de gav sig ut på en tur. De kom hem med det största påskägg jag sett helt fullt med godis. O är så bra. En god människa som vill väl och är klok för det mesta. Ett riktigt bra ex, måste jag säga. Och det var precis vad Lilla behövde. Ett par timmar med O.

Nu hoppas jag att jag får ett par timmars sömn. Natten som gick innehöll alltför få timmars sömn och alltför många panikattacker. Stress och oro hade sönder natten. I natt känns det lugnare. Jag hoppas på sömn. För mer styrka.

Vaken

Jag har varit vaken sedan måndag morgon kl 7 och mina barns biologiska pappa har varit död sedan söndag kväll kl 20.

Jag fryser och saknar Kås armar omkring mig och jag tror att jag pratat i telefon i 20 timmar. Mina änglar har varit här. Handlat mat, lagat mat, dammsugit, pratat med barnen när jag inte kunnat på grund av allt som måste roddas med. Det har varit fullt av folk här varenda minut, alla sängar fulla.

Jag går sönder inuti för varje tår mina barn fäller, jag svarar så gott jag kan på frågor jag hoppats jag aldrig skulle få, jag har fått höra Lilla beskriva hur han känner och se och höra Stora som en fantastisk storebror. Stora fyller snart 18 och jag tar med honom i det praktiska. Och känner hur jag gör rätt i det. Han är klok och han mår bättre av att veta och förstå så mycket det bara går.

Här finns chock och här finns tårar. Här finns sorg och ilska. Här finns frågor och rädslor. Men här finns också underbar vänskap, stark kärlek, närhet och trygghet. Jag och mina barn har de bästa människor jorden och livet kan erbjuda omkring oss. Det goda finns här och lyser med strimmor så starka att de klarar att slå sönder dödens mörka filt.

Jag är tacksam för det ljusa. Jag är tacksam för det nära. Barnen kryper upp hos mig, vi samtalar, vi delar och jag känner hur banden mellan oss stärks och ändrar form. Det här ger vår konstellation en lite annan form och den kärlek jag inte trodde var möjlig att den kunde bli starkare blir just det.

Räknas in

Inatt blev han inring på ett panikjobb.
Jag perplex över att han ville prata med mig först. Innan han sa ja. Han hade kunnat säga ja först och sen förklarat för mig. Så ville han inte göra.
Jag hjälpte honom att boka flygbiljetter och lite med packningen. Skjutsade honom till Arlanda.

Separationsångesten tar i några varv extra när resan inte varit planerad. Men jag känner mig inte lämnad. Inte så. Han vill vara med mig, räknar in mig. Räknar med mig och behöver tanka mig innan han åker. Vill inte släppa.

Jag hade hellre haft honom här, men min värld stannar inte. Jag bara är vidare. Med honom nära i tanken och vet att jag är i hans.

Jag sov lite och drömde om honom. Sen frostade jag av frysen. Sorterade hundra strumpor. Lagade ungsfalukorv till de som äter kött i familjen.

Värsta 70-tals hemmafrun. Eller var det 60-talet kanske?

Livet är här. Och nu. På 10-talet.

Och vi älskar.

Hej Livet. Nu igen.

Våga nära

Innan jag faller och skrapar händer och knän på nytt tar du emot mig där i luften. Fallet blir inte hårt och knappt ens något fall. Du kommer mig nära, jag vågar och jag tror att jag nog är bra. Ärren efter tidigare fall bleknar alltmer, handflatorna kan återigen smeka mjukt.

Du möter mig på vägen, alltid mittemot eller alldeles nära intill. Det blir aldrig någon kall luft mellan, inte ens när jag sagt vad jag tänkt. Det som skrämmer mig att dela, det jag tror ska skrämma dig håller du om helt mjukt och vill att jag ska ge.

Jag vaknar på natten och undrar ibland. Då är din hud där, din arm om mig, dina andetag. Min undran försvinner ut i andetagen och min luft blandas med din. Och precis när jag behöver dig behöver du mig och takten är densamma hos oss båda.

Status sen sist.

En bra anställningsintervju på ett företag jag gärna, gärna skulle jobba på.

Sett en vit hjort i skogen.

Haft alla barnen inklusive Snöret, Storas bästis, och E, Storas flickvän. Sett ut som ett ungdomsläger här. Tills igår eftermiddag då det plötsligt blev tomt. Stora och Snöret åkte hem till henne, E hem och Lilla till sin pappa.

Och jag tyckte det var skönt att vara ensam hemma några timmar.

Fått ett mejl från VDn på det företag jag helst vill jobba på. De söker egentligen inte någon just nu, men jag är beredd att sälja mig fett för att få jobba där. Han vill träffa mig.

Jag har stökigt hemma och är alldeles för tjock.

Jag har varit på en fantastisk konstutställning i dag och sedan haft mysmiddag med Pi ute på landet.

Kå är bortrest men nära. Han kan den konsten och är en av de saker som gör att jag älskar honom mer och mer för varje dag. En av många, många saker.

Soljäveln

Och idag tog jag och konfronterade soljäveln. Hade fastnat lite först men sen tog jävlaranamma överhand. Nu är jag svettig, snorig och andfådd. Och har gråtit. Och tröstat. Men jag ler nu, mitt i svetten och snoret och solens sken som ackompanjemang.
Så jag vann.

Sol

En promenad i skogen med dofter av mossa och vildsvinsbajs och med solen i håret förlänger troligen livet.

Inte samma men ändå.

Jag och min kompis har inte husvagn ihop och likadana träningsoveraller. Men vi har en båt ihop och vi har tydligen samma smak vad det gäller strumpor.

Behöver inte

Sitter i bilen och kör i solskenet och inser att jag inte behöver ursäkta eller efterkonstruera. Jag är i en väldigt bra relation.

Stugmys. Bara så.

Nybakad frukost.

Varit på torpet och där har Nova serverat nybakat pannbröd till frukost två morgnar i rad. Med min äggröra till. Och min espresso. (Som Nova tycker är äcklig, märkliga kvinna. Alltså espresson. Äggröran gillar hon som sjutton!)

Skrik

En sak som jag har otroligt svårt för är när man skriker åt mig. Alltså. Väldigt. Svårt. I min familj har vi inte skrikit. När jag eller min pappa blev arga kunde vi ibland höja rösten. Då när jag var som värst tonårig. Aldrig annars.

När jag bråkat på barnen och det varit som värst gungigt i livet har jag skrikit åt dem. Erkänner. Nu var det år sedan. Och jag har bett om ursäkt. Man skriker inte.

För ett år sedan skrek en kvinna åt mig på min arbetsplats. Rätt upp och ner på grund av att hon missförstått en sak fullständigt. Hon skulle föreställa vara en samarbetspartner. Jag kan berätta att hon inte blev långvarig som det. Att bli skriken åt på jobbet är något jag vägrar ta eller acceptera.

Om en diskussion eskalerar och blir alltmer högljudd, ömsesidigt, kan jag ta att det blir med höjda röster. Jag kan också bli högljudd i en sådan situation. Det är en annan sak.

Vad jag aldrig kan acceptera är när någon utan vidare, utan föregående diskussion, högljutt eller skrikande framför negativa saker (vanligen är det då också ogrundat?) mot eller till mig.

Jag reagerar med att skaka i hela kroppen. Och det tar mig många timmar, ibland dagar, att komma över det. Eller så kommer jag aldrig över det. Om personen ifråga vägrar diskutera och lyssna på mig, eller anser sig ha rätten att skrika åt mig oavsett om jag gjort något fel eller ej. Som den där samarbetspartnern ansåg sig ha.

För många människor är högljudda anklagelser och skrikande åt varandra vardagsmat och inget som bekommer dem vidare. Jag är inte sån. Det bekommer mig mycket, mycket illa.

Människor i min närhet som har nära till den här typen av utbrott lockar fram dåliga sidor hos mig. Jag tenderar att antingen tassa på tå för att inte bli utsatt för ilska eller så svarar jag (när jag känner att mitt utrymme blivit alltför litet) med att fräsa eller vara gnällig. Båda reaktionerna är dåliga och inte ett sätt jag vare sig vill vara på eller mår bra av att vara på. Jag faktiskt avskyr det. Nu är dessa personer i min närhet ytterst, ytterst få. Och ett säkert sätt att hamna utanför min innersta krets är tillexempel att skrika åt mig på det sätt jag beskriver här. Ogrundat, från ingenstans, utan lyhördhet. Jag vill gärna dra mig undan det eftersom jag påverkas så otroligt negativt av det.

Tänker jag i natten efter ett par händelserika dagar på torpet som väl kanske är vad jag borde ha bloggat om? Men nu var det detta som upptog mina tankar. Så nu skrev jag om det.

Saknar både Kå, som är på jobbresa igen, och Stora som är i fjällen fortfarande. Men har haft riktigt bra dagar med Lilla och nu ska jag gotta mig i det ännu en dag. Bäst att sova så jag orkar med det!

(Kan tilläggas att jag nog inte hört Kå skrika någon enda gång på de över 30 år jag känt honom och att mina barn aldrig någonsin skriker åt mig. De ligger bra till i min innersta krets, alla tre...)

Läxa

I dag har Lilla ägnat sig åt sin läxa i hemkunskap. Det har tvättats kläder, jämförts tvättmedel i affären och lagats mat efter tallriksmodellen. Hans modell blev lite speciell, inte riktigt som de som finns i hemkunskapsboken. Men Kå och jag blev bjudna på potatis och purjolökssoppa, ugnspannkaka med bacon (fetaost till mig-vegetarianen) och vi känner oss fullständigt nöjda med modellen!

Vårkänslor

När Lilla snörar på sig sina Converse som han har fått av Kå så infinner sig allt en och annan vårkänsla.

Dagens session, Gilla läget.

Påminde mig om att jag ska ägna mig mindre åt att döma mig och mer åt att gilla läget, planera även det positiva (så att jag slipper få sura uppstötningar av att se min attgöralista), trösta mig när jag är ledsen, ta pauser, berömma mig när jag gör något bra, inse att mycket av det jag gör kräver ton av energi och kräver återhämtning, att det här inte kommer att vara för evigt (arbetslösheten).

Jag tror att de två viktigaste sakerna är att minska dömanden och öka självtröst.

Har jag sagt att min psykolog är helt grym, för övrigt? Det är hon. Jag är väldigt glad över att jag får fortsätta hos henne ett tag till. Att gå från 4 timmar terapi i veckan till noll hade bara inte funkat. Men från 16 timmar i månaden till 2 verkar ändå räcka hyfsat. Även om jag den senaste tiden hade önskat lite mer.

Nu inte döma, trots kommit i säng på tok försent. Gilla läget. Och det finns mycket att gilla. Varit massor med Kå, var på en grym releasefest igår med honom och Nova och nu är det dags för några sportlovsdagar med Lilla som kom hit idag. Och jag har förresten inte bara varit mycket med Kå, vi har dessutom haft det väldigt bra. Jag råkar ha världens bästa, snyggaste, sexigaste, snällaste- helt enkelt bästa pojkvän. Och när jag gick upp i morse medan han fortfarande sov, slog på radion och satte igång att baka frukostscones, då var det inte svårt att gilla läget.

Jag gillar läget.

Upptäckt

Jag upptäckte i kväll att en massa svar på kommentarer från er aldrig har publicerats. Märkligt.

Ska se efter noggrannare från och med nu!

Jag gillar ju när ni säger hej och lämnar spår. Och jag vill säga hej tillbaka.

Gungigt

En gungig vecka med snabba, ganska hårda upp och ner. Ledsam, glad, rädd, modig, hoppfull, tröstlös, tårar, skratt.

Upp och ner.

Svårt att hitta balans, när ska jag säga vad? Döljer, är tyst, vågar inte. Vet att det är kedjereaktioner som gör mig sårbar och försöker hantera och använda färdigheter. I tysthet.

Men Kå märker. Han märker det ingen annan märkt förut. Och jag märker att han märker och måste till slut ta upp det för det känns som att min tysthet blir en lögn. Och jag får prata med snubblingar bland orden, testa, smaka på det jag vill få sagt. Jag skrämmer honom inte och han gör det inte större än vad det är. Han är tydlig med hur han vill att vi ska ha det, vad han vill veta, vad han inte vill att jag ska vara tyst om. Han ger mig något att förhålla mig till och genast får jag mer balans. Det blir bra och jag önskar lite att jag hade pratat med honom tidigare. Men samtidigt var det nog nu jag var mogen. Det blev bra. Det är bra. Och jag älskar honom mer för varje dag.

Behövd

Stora sonen har mognat enormt. Klarar sig alltmer på egen hand och gör saker tillsammans med flickvännen istället för med mig. Det gör mig glad och stolt. Hans självkänsla växer för varje dag. Han har börjat ta hand om sin tvätt då och då, de lagar mat och bakar. Han har åkt till skolan på egen hand tre gånger och kommit i tid två av dem. För ett halvår sen i det närmaste otänkbart för honom. Han har byggt på sina system och övar sig på att få det att fungera. Han har stor självinsikt om sitt funktionshinder och pratar om det, diskuterar det, gör det enklare för de i hans närhet och sig själv när förståelse finns. Men han gömmer sig inte i det. Skyller inte på det. Han jobbar med det och växer. Han behöver mig inte alls lika mycket längre. Precis som det ska vara.

Lilla sonen behöver mig nog mer. Men han delar inte med sig alls, är svår att nå och pluggar mest på i tysthet. Vi gör saker ihop och kommer närmre, men att bara samtala går inte. Då blir han tyst. Jag har förstått att det inte är så ovanligt bland tonåringar, men med Stora som förstabarn är det svårt att veta. Han är öppenheten själv. Om allt. Kå påpekade för mig att det nog är Lilla som beter sig mer som en vanlig tonåring och han har nog rätt. Jag har bara inte sett det så.

Nu åker Stora till fjällen med flickvännen och Lilla till sin pappa. Ingen här som behöver mig. Jag har inget jobb att gå till, ingen personal eller kunder som behöver mig.

Kå är den som skämmer bort och kan själv. Han behöver mig inte.

Jag känner mig obehövd och det är en helt ny känsla för mig!

Nova sa idag att hon behöver mig. Fast det gör hon egentligen inte. Hon kan oxå själv. Men jag förstår och förringar det inte. På ett känslomässigt plan behöver hon nog mig. Och det gör förstås mina barn också. De behöver dessutom mina pengar! De jag knappt har numera...

Men på det stora hela är jag väldigt obehövd jämfört med hur det alltid varit tidigare i mitt liv. Undrar om det är något bra? Undrar om det är något jag kan se fördelar i och njuta av? För just nu känns det mest obehagligt ovant.

Kå får gärna behöva mig. Att barnen gör det allt mindre är som det ska, även om det triggar separationsångesten.

Jag har något att fundera på nu. Igen.

Annorlunda

Den vanligen så hårt arbetande mamman har inget jobb. Understimulerad på gränsen till spyfärdig har jag ändå svårt att klara av det som står på "att göra" listorna. Det som kallas pensionärströttma?

Jag vill ha fart! Ändå blir jag orörlig och flyr ibland in i apati. Det är den ena delen av mitt liv. Vardagen när alla andra jobbar. Barnen i skolan. Jag söker jobb, nätverkar, läser, eller bara pyser ihop i en hög. Oanvändbar, ingen som vill ha. Uttjänt? Överkvalificerad. Utan examen, eftersom jag jobbat mig upp. Faller emellan. För duktig, för outbildad. Att vara här, för första gången i mitt liv arbetslös är så annorlunda.

Lika annorlunda är det att leva med Kå. Som skämmer bort mig, lagar mat åt mig (ja, han har lagat maten på bilden. Rubbet är hemlagat, även parmesanflarnen och nej, det är inte en engångsföreteelse han lagar maten jämt numera) prioriterar mig, vill va med mig hela tiden, ringer om vi inte ses en dag, vill alltid vara nära, orkar lyssna på mig, tar mig på allvar, smeker mig, skjutsar mig, handlar åt mig, spelar upp underbara låtar för mig, tvättar kläder jag glömmer hos honom. Han ger och ger. Jag känner det ofta som att jag får mycket mer än jag ger. Men han låter mig inte. Han är envis och kan själv.

Jag vill också skämma bort den jag älskar. Jag älskar Kå. Kan det vara så att han älskar mig med? Allt är så annorlunda.

Och trots allt jag skrivit ovan så kommer skaver ibland. Rädslan att inte räcka till, över att vara fel, att snart bli lämnad. Det är inte så annorlunda.

Men jag agerar inte på de känslorna. Annorlunda igen.

En natt i trappen

(skrivet fredagen den 17:e)
Jag hade precis släckt och lagt mig för att sova när det ringde på dörren. Sådär strax efter midnatt. Jag hörde grannens hundar i trappen och förstod direkt att det var något knas. Det har varit en del trubbel hos min granne sedan en ny kvinna kom in hans liv. En trasig kvinna som slarvat bort hundar, suttit asberusad i en snödriva mm de senaste veckorna. Jag väckte Stora och bad honom vara med när jag öppnade dörren. Utanför står kvinnan naken och blodig och ber mig ringa 112. Jag gör det. Hon har skärsår här och var på kroppen och är rejält berusad. När jag ringer går hon tillbaka in i sin lägenhet. En hund har hon glömt i trappen. Jag pratar med 112. Det hörs slag inifrån grannen. Höga, märkliga ljud. Som snärtar. Jag och Stora är rädda och både vill och inte vill gå in och göra något. Kvinnan i luren på 112 säger att jag inte får gå dit, polis och ambulans är på väg. Hon säger att om den skadade kvinnan kommer ut igen ska jag ta in henne i min lägenhet.

Nu kommer nästa granne ut. Han hör mitt samtal med 112 och jag berättar samtidigt för honom. Den blodiga kvinnan kommer ut och springer ner i trappen för att hämta den glömda hunden. Grannen som kikat ut visar sig vara polis och han går ner efter kvinnan. Jag hämtar en handduk och ger så att hon ska få skyla sig. Vill ge henne kläder, det att hon är naken gör allt hemskare.

Jag undrar var min granne är. Han som bor där. Som bott här i flera år och aldrig gjort något väsen av sig innan hon kom in i bilden. Eller, han har inte gjort något väsen av sig då heller. Varit ledsen har han. Och sagt att det är svårt, att hon är svår.

Kvinnan på 112 säger till mig att om mannen syns till ska jag säga till direkt, hon ber mig vara kvar i trappen och se efter om han kommer och om han har något vapen.

Jag kommer på mig med att tänka att det är någon annan i lägenheten, inte han. Jag kan bara inte tänka mig att han skulle göra det här. Men tänker samtidigt att " i de lugnaste vatten".

Polis och ambulans kommer ganska snabbt. Jag står i min mammas gamla fula morgonrock i trappen och pratar med 112 tills de kommer. 4 poliser plus polisgrannen hänger kvar.

Jag går in till mig och klär på mig.
Polisgrannen kommer och knackar på efter en stund och lämnar tillbaka handduken som är full med blod. Kvinnan har åkt med ambulansen.

Det visar sig att kvinnan var ensam och har skurit sig själv. Och slagit sig. Han är inte hemma.

Polisgrannen går ut i trappen igen och blir kvar där med sina kollegor ganska länge.

Jag pratar med Stora en stund och ringer sen till Kå. Jag skakar. Stora kallar mig för bästa hjältemamman. Pratar med Kå och sen går jag in till Stora och flickvännen en stund och småpratar. Poliserna är kvar och jag hör hundarna skälla.

Jag hoppas att deras husse kommer hem snart. Hundarna gillar sin husse men är rädda för kvinnan.

Jag gick och la mig igen. Skrev på det här inlägget. Hundarna skäller och jag är så otroligt tacksam över att mitt liv är fyllt av så mycket gott. Att jag fått hjälp med mina demoner, att jag har kärlek och styrka i så många former omkring mig.

Tyvärr tänker jag också på att kvinnan ringde på flera dörrar. Men jag var den enda som öppnade. Inte ens grannen som är polis öppnade.
Helst vill jag inte tänka på det. Men så var det.

Idag gick jag över och ringde på, ville veta att hundarna är okej. Han var hemma och nykter och hundarna glada med husse. Jag berättade att det var jag som hade ringt och han sa "jag förstod att det var du, tack för att du gjorde det".
Kvinnan var inlagd på psykakuten.

Jag hoppas att hon får hjälp.

Träff

Jag var och lyssnade på Jakob Hellman igår. Igen. Sen här gången var han tillsammans med komikergänget Oslipat. Komikergänget var hyfsat och Hellman lysande.

Jag var där med Nova och Kå och i pausen gick vi ut och rökte. Plötsligt dyker en av tjejerna från gruppen upp därute! Det var första gången jag träffat någon från gruppen sen jag slutade och första gången jag träffat någon från gruppen utanför enheten. Det var underbart att se henne och jag blev väldigt rörd. Tårögd tillochmed. Hon var där utan sällskap och hon hängde med oss resten av kvällen. Det kändes så bra.

Efter spelningen gick vi ut och rökte igen och jag kommenterade en ring hon hade på sig som jag tyckte var så fin. Hon tog av sig den och gav den till mig. Bara sådär. Och hon messade till mig när vi skilts åt att hon tycker att jag är underbar. Vi har gjort spår i varandras liv på det bästa av sätt och för alltid. Det är fortfarande så att det inte finns någon annanstans där jag känt mig så trygg som i den här gruppen. Jag saknar dem. Väldigt, väldigt mycket ibland. Gemenskapen och tryggheten. Människorna. Kärleken.

Men ofta känner jag att jag klarar mig bra utan dem också. Alltså på egen hand utan gruppen. Men att det kanske är dags att ha en annan slags kontakt med dem. Kanske kan det bli vänskap? Jag vet inte om jag vågar prova. Vi får se.

Men jag är väldigt glad över ringen, den är en symbol för hur vi viktiga vi varit för varann. Att även jag bidrog till hur det var och blev. Och jag bär med mig en känsla som är mjuk och varm för över att jag fick träffa henne.

På det igen

Snorig av förkylning istället för tårar idag och tittar i backspegeln och inser att det inte var så synd om mig igår ändå. Ledsen med all rätt, ja. Oro med all rätt, ja. Men jag fick några mjuka timmar med ME på kvällen och alla barnen var hemma (tror att Storas flickvän har flyttat in här?) med mys i soffan och katten somnade hos mig på natten.

Jag håller i tråden. Det finns skav, jag slarvar med mat och alkohol, träningen är obefintlig och de tankarna som startades de dagarna jag undrade om jag var gravid tickar i bakgrunden. Det finns en irritation under huden som jag inte känner igen. En slags omvänd stress där jag vill ha det lugnt. Mina febertoppar kommer och går, värken i fötterna gör mig låg. Jag längtar efter sommaren men vill vara smal, orkar inte, tar ett glas vin till. Funderar över boende och att barnen växer på alla sätt. Vill inte ha det rörigt, undrar vad som kan räta ut. Jag vill ha förändring men vet inte vilken och inte ens varför. Och jag vet inte vad som kommer inifrån mig och vad som kommer utifrån. Fortfarande inga bilder uppmålade och kanske saknar jag någonstans dem ändå?

Stark och duktig

Morgonen började med tio röda rosor från Kå som hängde på ytterdörren. Jag trodde inte ens att han hade koll på att det var alla hjärtans dag..... Han förvånar mig ofta. På de bästa av sätt.

Jag fick besked om jobbet jag varit på tre intervjuer för idag. Alltså var jag en av de sista kandidaterna kvar. Beskedet kom från en ganska förvirrad och förvånad kille på rekryteringsbolaget. Jag fick inte jobbet för att de tyckte att jag var för stark och för duktig. Att killen på rekryteringsbolaget sa att han tycker att de gör ett misstag som inte väljer mig hjälper ju föga.

Vad är det för jävla anledning? Hur kan man vara för stark och duktig för ett chefsjobb...?

Jag trodde på det här, magkänslan var så rätt och jag hoppades otroligt mycket. Så jag blev förstås väldigt ledsen. Den här alltför starka och duktiga tjejen har idag mestadels snorgråtit och känt sig misslyckad och maktlös. Vad gick fel, liksom? Har känt mig dumpad.

Förvirrad och ledsen och orolig går jag och lägger mig snart. Utan Kå. Som ringde och ville komma hit, men borden i jobbsvängen fick bli prioriterade. Vilket jag klämkäckt sa var precis hur okej som helst. Glatt och uppmuntrande pushade jag iväg honom på det. Och gick och la mig i badet och grät levern ut genom örat för att det jag vill är att han ska vara här, hålla om mig, klappa mig, säga att allt blir bra, få mig att skratta, ge mig en axel att snora på.

Men. Eftersom jag är så jävla stark och duktig låter jag honom inte få veta det. Eller hur var det?

Nu avbröts jag i mitt skrivande av att han ringde igen. Jag sa inget nu heller. Bara småprat. Och god natt. Jag känner att jag måste dölja och jag vet inte vad som är rätt.

Jag älskar dig också.

Vägar

Jag har varit på tre intervjuer för samma tjänst. Gått vidare. Het kandidat. Nu väntar jag besked och hoppas. Det känns rätt i min mage.

Mitt i allt intervjuande blev min mens försenad. Ett par dagar, flera dagar. Att undra om man är gravid och samtidigt gå på anställningsintervjuer är påfrestande och förvirrande. Jag är inte gravid. Men åtta dagar över tiden gav mycket tid att tänka. Jag har tänkt, men inte ältat. Och någonstans inom mig finns en tråd, något att hålla i. Något jag inte har haft förut. Runt mig så gungar det på sina håll. Jag har vänner som har det tufft, det finns grötiga relationer jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till. Det finns rädslor och svårigheter. Men jag har tråden, jag kan hitta den och få tag på den och hålla mig iden. Jag tror att det är vad som kallas inre styrka. Jag vet inte säkert att det är så, jag gissar bara. 

I helgen har jag, Kå och Lilla kört go kart, Stora varit med sin kärlek E och kört bräda, vi har varit på klättercentret, jag har varit ute och tittat till båten i det strålande solskenet och lyssnat till takdroppet och drömt om sommar och segling. Jag, barnen och Kå har varit på en lysande teaterföreställning med efterföljande middag, Kå och jag har hälsat på ME och pratat i timmar. Och inte minst har jag druckit champagne och firat halvårsdagen och älskat med kropp och själ. Tänk så mycket som kan hinnas på en helg när ingen tid går åt till att bråka med monster och spöken. 

Jag är inte rädd för att vara ensam hemma längre. Jag bråkar aldrig med mina barn. Jag lyckas hålla en acceptabel ordning. Jag sover en del. Jag drar inte iväg i mina tolkningar, allt är inte längre känslostyrt. 

Jag skriver i natt lite om många av spåren i mitt liv just nu. Många vägar som korsas, som testas i tanken, som kämpas för i praktiken. Jag är lite stökig, men inte på ett trasigt sätt. Jag är nyfiken och lite orolig, men jag sitter här med tråden i hand. Oavsett vilken väg det blir. 

Starkt och mjukt

Kå är hemma igen. 18 dagar är lång tid. Han kom direkt från flyget till mig igår. Till mina tankar och min kropp. Nära.

Idag har varit barnens för mig. Stora på en dags praktik där han hoppas få sommarjobb. Förväntansfull på vägen dit, sprudlande på vägen hem och jag fick ta del av allt. På kvällen var jag med Lilla på hans aikidoträning och förundrades över framstegen han har gjort. Hur vuxen han är, vilket allvar det är. Det är bara så här jag kan komma honom lite nära. Min Lilla tonåring, tyst och hemlig som alltid. Vi kom hem till min Stora tonåring och hans flickvän. Min Stora tonåring, nästan utan hemligheter för mig. Jag snubblar ibland på deras olikheter.

Det har varit två bra dagar. Jag har gjort det jag måste och njutit av det jag vill.

Och idag

har jag fått brottas med Herr Meningslöshet som kom och slog sig ner bredvid mig vid köksbordet. Något senare dök också Fröken Värdelöshet upp som om det vore nån jävla bjudning. Jag fick jobba ganska hårt, med näsgråt som inte syns rinnande, innan jag fick dem att dra sig undan.

Fröken hängde kvar längst och såg till att jag skvätte ur mig lite känslor åt kanske inte riktigt rätt håll. Men jag sa förlåt, åt lite godis och log åt Sonen som är nyförälskad.

Jag hoppas att de inte dyker upp i morgon. Herr Meningslöshet och Fröken Värdelöshet. De är inte välkomna. Alls. Jag behöver positivt, jag behöver styrka. Jag måste klara mig ur känslan av att min identitet föll med att jag inte längre har titeln Verkställande Direktör. Jag måste känna och förstå att jag kan få det bra på en arbetsplats igen. Att det finns andra kollegor jag kan arbeta och ha det lika vansinnigt bra med som min senaste personal.

Jag har klarat, jag har gjort, jag har åstadkommit. Jag kan och jag vill. Och jag ska. Jag ska sluta sörja det jag förlorat och glädjas åt de fantastiska år jag fick. Och ta med mig det framåt.

Jag är inte värdelös. Det är inte meningslöst.

Hör ni det!!??

Födelsedagsmiddag

Frukost

Med hasselnötsespresso och paketöppning. Grattis underbara unge!

Utan och med

Nu är kl över midnatt och det har blivit den 27:e januari. Stora sonen fyller 17 år. Och jag har inte begått någon självskada på ett år. Den 26:e januari 2011 var den sista gången.

Och jag väljer medvetet att säga sista istället för senaste. För likaväl som sjäkvskadorna funnits med som självklara inslag i mitt liv, varje vecka nästan eller minst, sedan i tidiga tonåren, lika självklart är det nu att jag använder mig av andra strategier.

Jag vill och tror att det verkligen var den sista gången.

Dags att fira när vi vaknar, nu är det sovdags.

Tråkig

Det jag skriver här har blivit tråkigt. Jag tänker saker som inte går att få ner i skrift. Orden forsar genom huvudet snabbare och ut igen. Jag hinner inte. Hinner inte berätta, och ibland för stort för att sätta ord på. Rädslor och sorg. Saknad.

Jag skriver lite förstrött om det som är bra. Om Kå. Det är bra.

Det andra rasar inuti, men bara då och då. Och när jag skriver är jag trött och måste sova om livet ska gå ihop.

Jag får se om det ändras. På något sätt.

Lite och mycket

Har varit så sjuk.

Nu lite bättre.

Blev lite svartsjuk.

Längtar så mycket.

Orkar för lite.

Tänker för mycket.

Upp

Efter att ha varit sjuk, ynklig, gnällig och tråkig i några dagar tog jag mig upp idag. I dubbel bemärkelse.

Här... Eller där?

Ni vet att jag länge höjt till skyarna allt gott med att bo där jag gör? Det kollektiva, slippa ensamhet, hjälpen, tryggheten.

Jag undrar om det någon gång kommer att ha spelat ut sin roll? Om det kanske redan är på väg?

Jag kommer på mig med att titta på annat ibland. Längta in till stan eller ut till havet. Kanske finns fortsättningen någon annanstans?

Prata

Det händer saker som får mig att gunga och fundera. Inte gunga i mitt jag men i tanken. Nära som trasslar och jag tycker. I min tysthet. Och blir påverkad i min sfär, hur gör jag nu?

Jag vill hjälpa, men tror inte jag kan. Jag vill backa, men vet inte om jag ska. Jag har börjat på en bana men vet inte om jag kan fortsätta på den när nya parametrar dyker upp. Jag vet inte vad jag kan lita på runt mig för jag har blivit ljugen för igen. Jag är insyltad, men inte den mest skadade. Jag har ingen rätt att uttrycka det jag känner är fel. Jag måste balansera och jag får inte låta gammal skada mot mig leda väg.

Jag vet vare sig ut eller in.

Och jag vill prata med Kå. Men han är långt härifrån och jobbar 15-17 timmar per dag. Jag får vänta. Och fokusera på annat.

Åka

Jag hade tänkt åka hem till Thailand i februari. Kå hade tänkt åka med. Men jag har ännu inte fått något nytt jobb och oron över det gör att jag inte kan åka. Jag måste veta att jag har ett jobb. Och så fick Kå ett jobb precis då som blir för dyrt att tacka nej till. Så vi åker inte.

Det handlar en del om pengar nu. Hatar det.

Jag längtar efter mina syskon och syskonbarn, mitt andra hem och mitt hjärtas stad. Men det får vänta.

I morse åkte Kå bort på jobb igen. Han är just nu 1.794 km härifrån. Jag saknar honom redan. Typiskt. Han blir troligen borta i nästan tre veckor.

Jag har Mia här på besök, vi har ätit gott, druckit vin, varit på barrunda och nu snarkar hon bredvid mig i sängen medan jag väntar på Stora som är väldigt försenad hem. Dels försenad dels hoppade han på en buss åt fel håll. Som vanligt är det något. Om man vill veta hur man tar sig kortast möjliga sträcka i Stockholm kommunalt på längst möjliga tid, då ska man hänga på min son. Eller skaffa sig ADHD efter vad jag förstått. Jag läste ett blogginlägg om just att åka kommunalt skrivet av en kille i 25-års åldern med ADHD. Det var som att min son hade kunnat skriva det....

Jag läser en stund och hoppas att han kommer snart....

Ord

Orden till dig finns här. Inuti. Bubblar ibland, helt stilla ganska ofta.

Du har den mjukaste blick jag sett och jag fastnar i den så ofta. Lite från snedden så att du inte känner dig så iakttagen. Som du gör. Jag säger hur fin du är för mig, men inte så ingående som jag tänker inuti så att du slipper stå med händerna fulla av ord du inte vet var du ska lägga. Som du gör.

Men jag vill inte heller prata sönder våra handlingar, du rör så vackert i mig med det du gör. Och det händer att dina handlingar försäger dig. Högt och tydligt.

Jag vill ha dina händer och andetag nära hela tiden. Ju mer vi är nära, ju mer vill jag ha. Och du vill ha mig. På ett sätt jag saknat så länge. Där viljan prioriteras. Där jag får ta plats. Där du vill ha plats. Där det mjuka och det krävande får varvas och du har det som bäst när jag har det.

Andra frågar om var vi är på väg. Hur jag tänker, vad jag vill. Och jag slås av att jag inte målar bilder som jag sedan måste sträva efter. Andras undran får mig till tankar av slag som måste svaras upp mot, men jag vill inte det. Den enda jag vill svara på sådant inför är till dig. Och vi frågar inte, för vi är inte där. Vi är här. Och jag tror att vi vet.

Och jag somnar med din hud mot min. På din arm eller med dig omkring mig. Och du håller i mig när jag måste gå och du kommer försent när du måste gå. För att vi vill vara nära.

Tänker på mig

Han tänker på mig. Han prioriterar mig. Han hör vad jag säger och ibland hör han det jag inte säger. Han vill mig så väl.

Jag tror inte att jag haft det på det här sättet i någon relation tidigare. Det har alltid funnits ett jag eller ett företag eller barn (det sistnämnda med all rätt, även om sättet var galet...) som tagit större plats i relationen än relationen till mig.

Det är allt från att han vill vara med mig lika mycket som jag med honom till att jag gnäller lite över att jag inte kan koppla min iPhone till bilstereon och han kommer hit och har köpt en sändare åt mig så att jag kan få min musik i bilen. Och han köper bröd utan vetemjöl åt mig och följer glatt med till mina vänner och han spelar TP i timmar med mina barn.

Och det tar liksom inte slut någonstans. Han gillar att jag har båten, känner sig inte hotad av att jag delar båten med en annan man. Han ser den relationen för exakt vad den är vilket är en sån lättnad för mig. (Ettan var mycket svartsjuk på den relationen och det störde ganska mycket).

Mina barn gillar honom massor och vill ha honom här. Han gillar dem och är omtänksam och klok.

Han vill ha mig hos sig, vill att jag lämnar grejer där. Han lämnar grejer här. Den sortens rädslor med att det blir för allvarligt om klädesplagg och toalettartiklar finns i hemmet ser jag inte en skymt av. Tvärtom, faktiskt.

Jag behöver inte driva, inte laga, inte anpassa, inte mörka, inte hålla emot, inte dra mig undan. Jag kan vara, och är, bara jag. Och han är kvar.

Vi ses varje dag och trots det kan han "inte låta bli" att ringa på natten för att säga godnatt när vi är på varsitt håll.

Jag behöver aldrig tro att han inte tänker på mig. För jag ser och känner att han gör det. Alltid.

Det försiktiga och mjuka. Det långsamma. Det har blivit något starkt och nära. Men tonen är densamma och det gör mig trygg. Jag vilar i oss.

Nytt år

Vi valde dessa lanternor istället för fyrverkerier i år.

I övrigt hinner jag tydligen vare sig blogga eller läsa bloggar. Jag ägnar mig åt att vara nykär, softa, njuta av att barnen är sams, se på film, gå på bio (jo, jag har antagit den utmaningen!) äta gott och ligga. Har bara varit ifrån Kå några timmar då och då och inser att riktigt bra saker är väldigt enkelt att snabbt vänja sig vid. Som att INTE gå och lägga sig i en tom säng. Vilket jag gör ikväll för första gången på ett tag.

Jag gillar den jag är med Kå. Jag gillar att jag inte känner det som att jag behöver förändra mig eller anpassa mig. Och jag gillar att vi hittills aldrig missförstått varann. Jag gillar alltihop med honom väldigt mycket. Och jag vill vara här och nu. Jag målar inte bilder, jag är här. I den här bilden.