40 cm, del 2

Fortsättning på fredagen....Jaha, jag ligger då återigen fixerad och väntar på röntgen. Den här gången tycker jag att det är läskigare. Eftersom jag känner mig rätt okej, men de verkar så allvarliga och det pratas om ryggmärg och hjärna och sånt. Där vill man ju inte ha något som är fel och trasigt. Dessutom behöver jag inte vänta länge på att få komma i väg till magnetröntgen. Det i sig känns oxå skrämmande. Som att det är allvarligt och man måste skynda sig.

KS är ett stort sjukhus och Neurologen ligger en bra bit bort från akuten. En vaktmästare kommer och hämtar mig. Jag har sett väldigt mycket av taken på KS under den här dagen och nu får jag även se taken nere i kulvertarna. När vi kommer ner i kulvertarna så sätter vaktmästaren på en motor på sängen. Jag åker motorsäng. Märkligt.

Magnetröntgen var riktigt, riktigt obehagligt. Att ligga i ett trångt rör där det låter märkligt i dryga 10 minuter är en rejäl prövning för någon med klaustrofobi=jag. Fy, fy, fy vad det var jobbigt. Jag ville direkt trycka på larmknappen för att få komma ut ur röret. All saliv försvann ur munnen, kunde inte svälja, svårt att andas, tryck över bröstet... Men jag tänkte att om de drar ut mig ur röret så måste jag in igen. Jag måste ju göra det här (ryggmärg, hjärna....). Så jag fokuserade på tredje ögat, djupandades, Sat Nam.. Och det funkade.

Tillbaka genom kulvertarna i motorsängen, samtidigt som jag pratar i telefon och avbokar eftermiddagens afternoon tea med P, för att bli inskriven på en avdelning. När jag skrevs in så hände en märklig grej. Eller sorglig.. eller ja, både och. En sköterska ställde en massa frågor och skrev. Så kom hon till "Närmast anhörig" Well, liksom... Jaha, vem är det? Stora sonen är minderårig så det gick inte. Jag fick inte ha mobilen på inne på avdelningenså jag hade inte tillgång till några telefonnummer. Inser att jag inte kan telnr till mina närmaste! Mina föräldrar är döda, mina syskon bor i Thailand. De närmsta i mitt fluff kan jag inte numret till. Mitt ex kan jag numret till. Men, alltså-nä. Hon fick lämna rutan tom. Det blev ju lite sorgligt.. Och missvisande, för jag har massor av nära anhöriga. Det har jag märkt av inte minst de här dagarna!

Min väninna som skulle ha hämtat mig håller mig sällskap ett tag där jag ligger och stirrar i taket. Tacksam över sällskapet väntar jag några timmar på resultatet från magnetröntgen. Min väninna måste åka hem och jag blir ensam. Känner mig ynklig.

Återigen får jag beskedet i form av "Nu får du gå och kissa!" De har inte hittat något fel på den här röntgen heller. Lättad på flera sätt blir jag igen undersökt av en ny läkare. Han tycker att jag verkar ok. Fortfarande lite känselbortfall och lite svagare i vänster sida, men eftersom jag inte blivit sämre under dagen när jag varit där tycker han att jag kan åka hem om jag har någon där som tar hand om mig. Och det har jag ju.

Jag går ut i korridoren för att sätta på telefonen och ringa hem till J för att be om hämtning. Det fullkomligen rasar in sms i min telefon. Jag sitter med tårarna rinnande över all denna omtänksamhet, kärlek och godhet som strömmar mot mig ur alla dessa meddelanden.

Mitt fluff har nätverkat så att det stått härliga till. Barn, hem, bil, företag-allt har blivit omhändertaget på allra bästa sätt. Jag har verkligen inte behövt oroa mig och jag har faktiskt inte gjort det heller. Jag vet att de tar hand om det, för de är så förbaskat bra!

När jag ska packa ihop min grejer för att åka hem så inser jag att jag har haft med mig en burk med stekt lax samt en glasskål med hackad lök, min lunch.... Dessa har följt mig hela dagen runt på sjukhuset. :) Jag får en minnesbild av hur en brandman plockar ihop allt innehåll ur min handväska som farit ut i bilen vid smällen. Han håller upp skålen med lök och frågar "ska du ha den här?" och jag svarar ja.

Hur skulle man klara sig utan en skål lök när man är på akuten?

I dag har jag ont, är öm och dessutom har en förkylning tagit sitt grepp om mig. Men det är väl som Jo sa nyss "Fattar du väl att du inte kan åka nercabbat i den här kylan, då blir du ju förkyld!"