40 cm, del ett.

Jag körde igenom viadukten på Hägerstensvägen upp mot Liljeholmsbron. Bakom mig kommer en akutläkarbil med fullt pådrag. Jag kollar i backspegeln. Den ser ut att vara på väg rakt fram. Bra, tänker jag, jag väjer åt vänster. Kollar av framåt i vänsterfilen, där kör en lastbil upp mot bron. Check. Kollar bakåt och döda vinkeln. Ingen där. Kollar backspegeln igen, akutläkarbilen ser fortfarande ut att vara på väg rakt fram. Jag byter tillvänsterfilen. Där står lastbilen. Stilla. Han har stannat! Jag vet ännu inte varför, men tänkbart är att han stannade för att hålla sig undan akutläkarbilen? Jag smäller. Hårt.

Min bil far efter smällen ut i högerfilen. Stannar. Jag bara sitter där still och undrar vad fan som hände. Någon kommer och rycker i bildörren på min sida, men den går inte att öppna. Jag ser att balken vid min sida är av. Rutan krossad, glas överallt i hela bilen, över hela mig. Någon ropar "Hon lever" och jag tänker "Vad, vem då?" innan jag förstår att hon som ropat menar mig.

Läkaren från akutbilen tar sig in i baksätet och pratar med mig. Frågar var jag har ont. Nacken gör ont. Inget mer just då. Medan hon sätter på mig halskrage får en brandman upp dörren bredvid mig och en ambulansläkare kommer in i bilen.

Inser att det är läkare, brandmän och poliser överallt i och runt min bil.

Jag ber att få ringa min personal. Jag är väldigt lugn och jag tror jag ger skenet av att allt är okej, liksom. Fast jag sitter ju fortfarande i bilen, med halskrage och har ingen aning om hur det är med mig på riktigt. Märker att jag nog har glas i ögat vilket jag säger till läkaren som sitter i baksätet. Hon kollar. Ja, det har jag.

Mirakulöst nog lyckas hon spola ut glaset ur ögat och jag fick inte ett endaste litet men av det.

Plötsligt får jag känselbortfall i armen. Den blir helt matt och märklig. Svårt att lyfta den. Man ska nu får ut mig ur bilen och in i ambulansen. Brandmännen försöker öppna bagagalcukan men det går inte. De bestämmer sig för att såga av taket på bilen.

Jag försvinner lite här, det blir mörkt en stund. Jag får syrgas och vaknar till igen. Nu sitter en brandman inne i bilen bredvid mig och håller upp en sköld över och framför mig och han lägger på mig ytterligare en filt. Jag har frossa. Han lägger filten över huvudet på mig och berättar att de nu ska såga av taket på bilen. Att jag bara ska sitta alldeles stilla. "Ska ni göra en cab åt mig?" frågar jag. Han skrattar lite. "Tycker du inte att det är lite väl kallt för det?" Han skrattar mer. Jag fryser något fruktansvärt. Plötsligt och enkelt är hela taket borta från bilen. Och jag upptäcker att jag har foten på bromsen fortfarande.

Jag måste nu på något sätt förmedla hur underbara de här människorna var. Läkaren från akutbilen, läkaren från ambulansen, brandmännen. Jag är helt rörd. Alla visste vad jag hette, alla gjorde allt för mig. Jag kände mig så otroligt trygg. När de skulle ta ut mig ut bilen, fixerad på ryggbräda, så skulle jag vara helt stilla och inte försöka hjälpa till. På något sätt hade lyckats få mig att lita på dem till 100 %. Jag kände mig helt trygg. En brandman höll mitt huvud och pratade med mig hela tiden. Mjukt, stabilt och omtänksamt. Det fick upp och ur mig ur bilen med en 4-5 lyft och drag. Inte någon gång kändes det instabilt eller ens särskilt läskigt. De tog ju hand om mig. Jag las på bår och fixerades med en sådan uppblåsbar grej runt kroppen. Väldigt obehagligt för mig, med min klaustrofobi. Men nu vet jag att det var en piss i havet mot vad som skulle komma sen. Ambulansläkaren hade sån koll på mig och gjorde rätt saker hela tiden. Jag hann liksom inte freaka ut. Trots att jag var fastspänd.

Vi åkte till KS. När de rullar in mig på båren ser jag över dörren att vi är på väg in i akutrum 2. Ingen aning om varför jag registrerade det. Jag undersöks upp och ner, in och ut. Mina kläder klipps sönder. (bah.. min jacka...) Min Buddha tas av mig. Den har jag inte varit utan på många år.

Jag är svagare i min vänstra sida och jag ska skiktröntgas. Och jag är kissnödig. Väldigt kissnödig. När jag väntar på röntgen tror jag att jag ska sprängas av kissnödighet. Jag började morgonen med två stora kaffe latte samt ett jätteglas med Beroca o ch C-vitamin. Och när jag blir rädd och/eller chockad så blir jag kissnödig. Gissa om jag var det nu! Men jag låg ju fixerad i väntan på skiktröntgen, under själv röntgen och i väntan på resultatet av denna. De kommenterade till och med att min blåsa syntes proppfull på röntgen! Ja, vad gör man då åt detta? Meningen är att man ska använda ett bäcken. Mhm, tjena-ELLER HUR? Ligga i en säng, bakom ett skynke med en potta under rumpan. Inte en droppe kan jag berätta.

Jag fick vackert vänta. Fördelen med det här var väl att jag inte hade plats för så många andra tankar i huvudet. Jag tänkte mest på att min blåsa var på väg att spricka.

Till slut kom svaret från skiktröntgen i form av en sköterska som kom in och utropade "Nu ska du få kissa!" De hade alltså inte hittat något fel på mig på skiktröntgen och jag fick ta av mig halskragen och se något annat än tak. Och jag fick kissa.....

Sedan låg jag i ensamhet och väntade på att få bli utskriven. Fick lite kaffe och macka. Tänkte på vad som faktiskt kunde ha hänt. OM jag kört pyttelite snabbare, om jag hade lyckats väja pyttelite mera. Ganska exakt 40 cm. Då hade det inte varit balken som hade gått av. Det hade varit jag. Bara tänkte på det, inte direkt reagerade.

Blev lite kissnödig igen och skojade med sköterskan om det. Han sa att det var bäst att jag passade på, för man vet aldrig vad som kan hända. Så kom läkaren för att skriva ut mig och hon undersökte mig. Och när hon undersökt mig färdigt så sa hon åt mig att lägga mig platt på rygg igen och inte röra mig. Hon hämtade sandsäckar och la på var sida om huvudet på mig och berättade att jag var tvungen att genomgå en magnetröntgen oxå för jag var svag i vänstersidan och hade känselbortfall igen. Hon misstänkte problem med ryggmärg, hjärna eller något i halsen.

"Men.. , sa jag. Jag är ju kissnödig igen..!"

Så, en liten stund av dagen fick jag sitta upp och titta på folk. Men nu var det alltså ryggläge igen.

Och min väninna som skulle hämta mig hade redan kommit.


Forts. följer......