40 cm , del tre

I går körde jag bil. Lånade min inneboendes lilla röda fara. Hade inte alls någon lust. Funderade på om det fanns någon hemma som skjutsa mig till läkaren jag skulle till i stället.

Fegräka, va. Tog mig i kragen och körde i väg. Som en liten, liten gumma i den lilla, lilla bilen.

Typ. Jag var riktigt skakis.

I dag hämtade jag hyrbilen (en Volvo, inte alls så fin och bra och snygg som min elbil...) och nu på kvällen körde jag som vanligt igen. Wroom! Eller, ja... typ i alla fall. På den lilla bilturen fick jag se in i de ögonen som kan göra mig gladast av alla. I några sekunder fick jag det i alla fall.

Jag har ingen vinterjacka. Den blev sönderklippt på sjukhuset så jag går runt i en skidjacka. Snygg och hiskeligt dyr. Men en skidjacka är det. Det ser ut som om jag är på väg till afterskin.. vilket hade varit hemskt trevligt, men som inte känns särskilt toppen när man faktiskt inte är det.

I dag pratade jag med killen som satt i lastbilen jag körde på i fredags. Han hade legat sömnlös hela helgen för att han inte visste hur det hade gått för mig. Han hade inte reg numret på min bil och polisen och sjukhuset vägrade lämna ut nån info om hur jag mådde.

Det var den första jag pratat med som sett skadorna på min bil och jag fick lite mer info. Lite mer info än jag ville ha känns det som.... Han hade hyrt den där lastbilen med skylift och när han kom för att lämna tillbaka den på hyrstället så berättade han vad som hänt och de tittade på de skador som var på skyliften och lastbilen. För den hade också blivit skadad.

Killarna på hyrstället hade skakat på huvudet och sagt "Den där tjejen kan inte ha överlevt.." så man förstår att den stackars killen inte kunde sova i helgen.

Jag såg ju aldrig min bil framifrån, eller utifrån öht efter smällen så vad jag inte visste om , som jag nu fick veta, var att inte bara motorhuven var skrynklad och balken av. Skyliften hade oxå tagit med en bit av taket och knögglat i hop det den inte tagit med. Blev lite yr när han berättade det. Det är som att olyckan liksom hoppade över mig! Huven,vindrutan, balken och taket. Men inte mig!

Jag blev lite skakis när jag pratade med honom.

I morgon ska jag till skroten och tömma det som är kvar av bilen.

Av någon anledning har jag fått ett till liv, på nåt vis. Undrar vad jag ska göra med det?

Jag vet vad jag vill. Väldigt väl. Jag vet bara inte hur? Jag går på min magkänsla och hoppas den är rätt. Tills jag kommer på hur jag ska göra så ska jag fortsätta att njuta av mina vänner och mina barn. Försöka att inte bara springa på utan att vara i saker. I alla fall i de bra sakerna.