Antipiller

Var med stora sonen på BUP förra veckan. Träffade en psykolog som skulle/ska vara specialist på barn och ungdomar med ADHD samt använda sig av Kognitiv beteendeterapi.

Anledningen till att vi var där var att sonen blivit remitterad av den psykolog som ledde utredningen av honom. Hon kartla han psykiska hälsa och fann den vara i dåligt skick. Depression.

Och den blir tydlig mellan varven, jag ser den. Den är här och gör livet för sonen trist och mörkt mellan varven. Han ser inte fram emot något, inte ens sommarlovet. Trots att han tycker skolan är så trist.... Jag pratade med honom om att det bara är ett år kvar tills han får börja övningsköra och sa "Skönt, du är du chauffören!" Men han sa att han kommer ändå inte få nåt jobb, så han kommer inte ha råd med körkort och bil. Att det inte är någon idé. Så säger han ofta, att det inte är någon idé. Det är rent ut sagt förjäkligt att en kreativ, smart, klok, snygg dessutom, rolig kille på 15 år ska behöva känna så!

Så, vi var hos BUP och träffade den här psykologen. Det var ett ostrukturerat möte och jag fann inte ett spår av KBT i det. Men jag tänkte att det kanske fanns någon vits med det, att sonen fick babbla fritt om byggande av fingerskateboardar, fingerenhjulingar och tatueringsmaskiner. Men jag tyckte det var rörigt och rörighet är det sista han behöver...

I dag pratade jag med psykologen för att boka en ny tid. Han tyckte att det var stökigt och spretigt när vi sågs sist. Bra att han inte tyckte det var bra, tänkte jag. Men varför styrde haninte upp det då? Han ville nu träffa bara mig. I nästa andetag föreslog han psykofarmaka för min son.

Vad i hela friden?? För att uttrycka mig milt... Killen har träffat min son i en timme, har knappt någon bakgrund förutomen kort remiss. Han väljer antidepressiva läkemedel framför terapi på en kille som nyss fyllt femton år! Var är världen på väg??

Jag berättade vad jag jag ansåg. Försökte hålla mig någorlunda lugn, men ifrågasatte det hårt. Han skyllde på att en kollega han rådfrågat hade kommit med förslaget.

Verkar vara en psykolog med riktig, genuin kunskap inom KBT, right?

Jaha, vad gör man nu? Jo, jag går på mötet med honom. I april. Sen kan jag ödmjukt säga att det här inte passar vår familjs behov. Dock är vi rätt så mycket i händerna på BUP. Jag kan försöka få en remiss till privat alternativ, men då måste vi igenom BUP kvarnen först och det kan ta tid. Alternativt få pengar från barnförsäkringen. Men där beror det på hur just mitt försäkringsbolag ser på neuropsykiatriska funktionshinder.. Det kan bli "Oj, ADHD-men då är det klart ni ska få hjälp!" Eller "Oj, ADHD-då måste vi höja premien.

Allt det här berättade den mycket trevliga och proffsiga psykologen som skötte sonens utredning för mig när jag ringde för att ta reda på vad sjutton jag ska göra nu. Hon berättade också om någon konsumentrådgivning inom försäkringar som kan berätta för mig hur just mitt försäkringsbolag ställer sig den här frågan.

Man lär sig något nytt varje dag.

I dag har stora sonen gått hem direkt efter skolan, storstädat rummet och tömt gamla kartonger och gjort toppenfint.

Man kan få bli glatt förvånad också.

Hans dag har innehållit ilska, glädje, mys, mer ilska, och till sist lite nöjdhet då. Och hans omtanke om råttan Buddha är rörande. Allt det bästa till Buddha!

Jag och lilla sonen har lagat hans favoritmat svamprisotto av sommarens sista kantareller. Himla gott var det. Nu ska jag skruva i hop en stol och sen gå till en granne en sväng för lite applehjälp.