Roadtrip

Stockholm-Malmö i dag då. Jag har lyssnat igenom en massa låtar i min Ipod på vägen ner. Det vill säga under de korta stunderna jag och M inte pladdrade... Inser att minnena inte har smält i takt med snön. Och känner att det nog är bra. Det är ju egentligen inte så att jag vill bli av med fina minnen, jag vill bara inte att de ska göra ont.

Ligger nu på en hotellsäng , dricker ett glas vin och skriver lite här och fejsbookar lite där. För en stund sen så ringde jag till stora sonen för att kolla hur han har det och säga lite godnatt. Buddha (råttan) var lite stressad över att behöva sova borta och hade kissat i exets soffa. Extra dimension är det i det eftersom exet sa till mig i telefon i går att han ville att sonen skulle ta med en bur så att Buddha inte skulle springa omkring och typ "förstöra min soffa".

Hoppsan.

Men han blir inte arg. Han kan typ inte bli arg. När han är riktigt, riktigt arg sådär nån per år så kastar han gem. Helt vilt.

Det kändes mycket, mycket märkligt att höra sonen och exets röster på samma ställe igen. Jag i väg på jobb och de är hemma tillsammans, myser ihop. Som det var då, liksom. Men nu är det en helt annan tid. Men de lät likadana. Det var inte alls en dålig känsla. Den var snubblig, men inte dålig. Det blev så tydligt att saker i livet verkligen inte är statiska, även om det som i det här fallet till och med lät likadant. Skillnaden är stora, dock. De bor inte på samma ställe. Nu är det en annan kvinna med i bilden. Exet är inte längre sonens bonuspappa. Så vad är han då? Exbonuspappa? Dynamiskt värre med de här moderna familjekonstellationerna.

Jag gillar långkörningar. Man hinner prata, lyssna på musik, prata ännu mer. Det blir ett lugn, man sitter där man sitter utan att vara stilla. Den kombinationen saktar ner mig och mina tankar på ett bra sätt. Jag vill knappt komma fram, bara köra vidare.

En trip på många sätt. Vi pratade igenom "allt" som hänt i våra liv de senaste två veckorna, halkade bak på saker som hänt för länge sedan och såg framåt på andra med undran, lite skälvande och med en slags trevande tillförsikt.