Teleproff(essor)s

Jobblördag. Gratis sprit. Skitdyr middag, seg hummer. Gott vin. Bastubad som mjukade upp den stela nacken. Lite promenad på torget i flip flops. Relativt varmt och skönt här i söder.

Det var dagen i korthet.

När jag inte varit upptagen med jobbtankar har jag funderat rätt mycket på hur han ska vara. Han den där som jag vill/ska gifta mig med. Jag har fan aldrig varit gift. Det tänkte jag på.

Jaha, hur ska han vara då? Jag kan inte reda ut det. Jag vet mest hur han inte ska vara. Och jag vet vilka typer jag inte faller för. Jag tror jag faller fel, dock. Eller jag menar, uppenbarligen gör jag det! Om jag inte gjorde det skulle jag väl ändå vara rätt så lyckligt gift vid det här laget. Eller?

Han får inte vara tråkig, det vet jag helt säkert...men han får gärna vara rätt klok. Modig. Längre än så kom jag inte idag, för sen kommer bara alla inten. Han får inte vara si eller så. Inten. De är enklare, verkar det som.

I morse väcktes jag av ett mess från min gamla professor och handledare på Stockholms universitet. Inte gammal som i att han är gammal, utan som i att det var länge sen han var min handledare. I ett annat liv, liksom. Han var inte bara min handledare när jag skrev uppsats om jättemusslor, Tridacnas, på universitetet, han var lite handledare i livet för mig. Han fick mig att förstå, bara genom sitt sätt att vara, att jag var fel ute i så mycket jag höll på med i mitt liv just då. Att det fanns män som inte hade behov att trycka ner mig, att en man kan vara empatisk och god.... till exempel. Han fick mig att förstå att jag var värd bättre och att det fanns bättre. Han fick mig att tro att jag var var en mycket bättre person än vad jag hade trott på länge då. Vi synkade på många plan och är fortfarande väldigt goda vänner. Av någon anledning har vi hämtat styrka hos varann med telefonsamtal när något tungt har hänt och bett om råd. Det har kunnat gå månader mellan, men vi har kontaktat varann i kniviga lägen. Ömsesidigt.

Jag vet faktiskt inte om jag någonsin berättat för honom hur stor del han hade i att jag tog mig ur det destruktiva jag levde i då. Jag måste fråga, och berätta för honom hur oändligt tacksam jag är över det.

Jag brukar alltid känna på mig när han är i Asien och jobbar. Jag brukar ringa eller skicka mess då. Så har det varit i flera år. Förra veckan kände jag på mig att han var iväg och jag har tänkt på honom mycket. Tänkt att jag vill träffa honom snart, för det var så länge sen och för att han är en viktig person. Jag har velat träffa viktiga personer i mitt liv lite extra mycket efter olyckan. Men jag har haft så himla fullt på dagarna att jag skippat att ringa. Ingen idé att ringa på kvällen om han är i Asien.

Han var där. Messet i morse sa "Jag åker snart hem från Vietnam och den här gången ringde du inte när jag var där-jag blir faktiskt lite orolig. Har det hänt något? Är allt ok och sådär?"

Och det hade det ju. Jag berättade om olyckan och att jag visst hade känt på mig att han var i Asien, men att jag legat efter på jobbet och därför inte ringt.

Han svarade att han hade känt på sig det. Att jag hade råkat ut för något.

Undrar hur det kommer sig att just han och jag har den här märkliga synken? Vi som nästan aldrig ses och som egentligen tillbringat rätt lite tid i hop på det stora hela. Men det är häftigt tycker jag. Och jag undrar hur länge det kommer att vara så.

Jag är glad så länge det håller i sig. Och det här är första gången jag berättat om det av någon anledning.